”Jag har högre ambitioner än så”, sade Håkan Juholt otroligt många gånger i gårdagens riksdagsdebatt. Förmodligen hade hans PR-företag instruerat honom att använda det uttrycket så många gånger som möjligt och vem vet, det kanske fungerar. För egen del orkade jag till slut inte höra på längre. Det blev bara för mycket.

I stället plockade jag fram mitt gamla exemplar av Tage Danielssons ”Postilla” (skriven 1965) och slog upp vittnesbörden för ”Blå dunsters söndag”. Den dagens text går under rubriken ”Det mjöligas konst” och är en avbön från en partiledare som av misstag råkat säga som det var. Men nu hade han bestämt sig för att återigen ”kämpa mot sanningens sjuhövdade hydra”. Eller som han säger: ”Mina bisatser skola bliva talrika såsom Egyptens gräshoppor! Mina löften skola bliva till intet förpliktigande!”

Ibland kan det förstås vara skönt om en del löften är till intet förpliktigande. Vi ser nu ett Grekland på väg mot statsbankrutt på grund av att politikerna hade alltför höga ambitioner och alltför lite att finansiera ambitionerna med. Det ”lustiga” i sammanhanget är att många av ambitionerna sannolikt kom från Andreas (premiärminister under två perioder) och sonen Giorgos (nuvarande premiärminister, totalt tre perioder) Papandreous långa vistelse i Sverige under juntatiden.

De långtgående reformerna ”á la Sverige” (och till och med lite till) förblev tyvärr ofinansierade och resultatet ser vi idag. Grekland hade inget LKAB som kunde pumpa in pengar i statskassan. Inte heller hade man något effektivt skatteverk som kunde se till att de skatter som beslutades också betalades in.

Nu tänker jag inte föreslå att vi i Sverige skall ta hand om Greklands nota, bara för att vi ”lurade dem”. Men som en liten uppbygglig historia kan det ändå vara intressant (och kanske till och med delvis sant).

Det måste alltså finnas gränser för ambitioner, speciellt när det gäller transfereringssystem. Dessutom måste man alltid tänka på hur incitament och ambitioner samverkar. Om vi till exempel bestämmer oss för att garantera alla svenskar en samhällslön (har föreslagits) skulle det ge incitament till en del synnerligen tveksamma förändringar, även om inte effekten skulle märkas omedelbart.

Så när ett gäng centerpartister härom dagen gick ut med förslaget att ge ett extra barnbidrag till ensamstående föräldrar kan de inte ha tänkt i termer av incitament. Tanken var naturligtvis att ge ett svar på utspelet om barnfattigdom, men frågan är om man verkligen vill uppmuntra barnfamiljer att separera. Eller om man faktiskt inbillar sig att ett så kraftfullt ekonomiskt incitament inte skulle ge resultat.

Däremot finns det ett område där ambitionerna bör bli betydligt högre och där incitamenten är positiva. Jag talar förstås om skolan och speciellt om grundskola/gymnasium.

Tyvärr måste jag nog tycka att många av de förändringar som gjorts sedan sextiotalet varit tveksamma eller till och med negativa. Den senaste i raden var kommunaliseringen 1991 och den var alldeles ovanligt usel. Det var redan då ytterst svårt att se på vilket sätt de flesta kommunerna skulle kunna lämpa sig som huvudmän för grundskolor.

Vi får väl hoppas att den kommande omläggningen av skolan leder till positiva resultat. Och vi får väl hoppas att neddragningen och avgiftshöjningen i musikskolan stoppas. Här är en rimlig ambition att alla barn som vill, också får lära sig att spela instrument och/eller sjunga. Det är inte alltför vansinnigt dyrt, men ger fantastiskt positiva effekter (och inga negativa).

Och på tal om skolor. Det finns en sällan diskuterad effekt av det ökande antalet privatskolor och möjligheten för barn att välja skola.

Det handlar om osunda beteenden och elever som kommit snett i skolan eller klassen. Det här är vanligt och ofta väldigt svårt att ändra. Det traditionella sättet att hantera problemen är att prata med den utsatta eleven och i bästa fall lägga några timmars psykologhjälp. Resultatet är sällan övertygande.

Jag lyssnade för en tid sedan på ett avsnitt av det alldeles utmärkta radioprogrammet ”Barnaministeriet”, där man tog upp problemet med barn som kommit snett i skolan. Detta utan att förfalla till traditionellt trams. Barnpsykologerna i programmet var i stället överens om att det ofta är bättre att omedelbart byta skola. Det ger barnet möjlighet att komma in i en ny roll och det brukar fungera förvånansvärt bra.

Men, då är det viktigt att ett byte av skola är enkelt och odramatiskt. Dit är vi på väg, men vi är definitivt inte där ännu. Välutbildade föräldrar kan säkert fixa det redan idag, men ”arbetarklassens” barn lär nog alltför ofta gå kvar där de är.

Nej, nu kanske det är bäst att komma in på elektronikmarknaden. Det händer ju trots allt en hel del där också. Ericsson berättade till exempel i går att de köper amerikanska Telcordia för 1,15 miljarder dollar i kontanter. Affären visar både att Ericsson har höga ambitioner (ja, jag lovar att sluta använda det uttrycket snart) och att man ligger bra till finansiellt. Att kunna hosta upp 1,15 miljarder dollar i kontanter är ett styrkebevis som heter duga.

Ericsson fortsätter alltså att imponera. När alla konkurrenter utanför Kina går på knäna expanderar Ericsson. Det är sannerligen inte illa.

Härom dagen meddelade också Nokia att man har tecknat ett avtal om patentlicenser med Apple. Avtalet innebär att man kvittar licenser och avvecklar alla patenttvister mellan företagen. Det ger också en hyfsat stor påse pengar till Nokia, som verkligen behöver dem.

Annars beror nu Nokias öde på hur bra Microsoft lyckas och hur snabbt de nya Windows-baserade telefonerna kommer ut. Med andra ord – inget nytt där.

Ha en fortsatt bra sommar. Jag återkommer strax före midsommar.

Filed under: Göte Fagerfjäll