Det mest intressanta på elektronikmarknaden den senaste veckan är väl Intels köp av Infineons RF-verksamhet. Det visar att Intel satsar hårt på marknaden för smarta telefoner och extremt portabla datorer. Det närmaste året lovar att bli riktigt intressant, med en stenhård konkurrens mellan alla aktörer. Och då menar jag inte bara de som är etablerade idag. Ingen har råd att ignorera den här marknaden.

Men förutom elektronikmarknaden har vi ju också ett riksdagsval på gång och den här gången kan jag nog inte låta bli att blanda mig in i debatten. Speciellt inte sedan jag sett ett ganska märkligt inslag i Aktuellt för en stund sedan.

Det handlade förstås om skattepolitik och i Aktuellt-inslaget (som följdes av ett entimmas ”Korrespondenterna” i samma ämne) gjordes en koppling mellan det svenska RUT-avdraget för hushållsnära tjänster och stackars baltiska kvinnor som tvingas att lämna sina barn hemma och åka till Sverige för att arbeta. Gråtande baltiska kvinnor ställdes mot glada svenskar som kunde slippa ta ansvar för sitt hushållsarbete. På något egendomligt sätt fick man intrycket av att det vore bättre om det inte fanns något RUT-avdrag och kvinnorna inte ”tvingades” ta arbete i Sverige. Man gick inte närmare in på de lokala alternativen (och det var väl lika bra).

Alltsammans ligger i linje med de rödgrönas tes att ”skattesänkning” är något i sig negativt och att ”skattesänkarparti” är ett av de värsta skällsord man kan tänka sig. I sin förlängning innebär det rimligen att höga skatter och till och med skattehöjningar är något positivt i sig.

I verkligheten vet naturligtvis alla politiker att det i ett öppet samhälle innebär stora problem att ha högre skatter än omvärlden. Konkurrenskraften försämras gentemot övriga länder och vad det innebär fick vi lära oss den hårda vägen från slutet av sextiotalet och framåt. De senaste årens skattesänkningar har inte gjort Sverige till ett lågskatteland utan bara fört oss till närheten av någon slags rimlighet.

Det märkligaste inlägget i skattefrågan kommer nog från vänsterpartiledaren Lars Ohly, när han hävdar att vi måste sänka marginalskatten för elitfotbollsspelare för att de inte skall flytta utomlands. Det gäller förstås bara fotbollsspelare och inte till exempel högutbildade nyckelpersoner i näringslivet. Det märkliga är att han i en radiointervju inte alls verkade förstå vilket praktfullt självmål han just lagt.

Att ha höga skatter som självändamål och mer pengar till kommuner och landsting som standardlösning på alla problem är rimligen inte något som särskilt många politiker, oberoende av partifärg, tror på. Det är välkänt att man inte effektiviserar en verksamhet genom att ösa på mera pengar. Att dessutom belöna den som uppnått sämst resultat är ett klockrent sätt att försämra effektiviteten.

Det här är precis vad den offentliga sektorn har ägnat sig åt under lång tid. Varje varning om dålig effektivitet har kontrats med extrapengar för att ”reda ut problemen”. I alla andra sammanhang kallas det negativa incitament och undviks till varje pris.

Nu tänker jag inte påstå att det alltid är bättre att privatisera eller att all offentlig verksamhet är dålig. Från Axel Oxenstierna och framåt finns det en tradition av väl fungerande offentlig verksamhet i Sverige. Men det innebär inte att alla skolor och sjukhus måste drivas i offentlig regi, eller att hela välfärdssektorn måste undantas från de effektivitetsförbättringar som sker överallt annars. Att vi måste effektivisera vård, skola och omsorg är nog alla politiker medvetna om ”egentligen”. De inser nog dessutom att förbättringspotentialen är stor.

Skattesänkningarna är alltså sannerligen inget att fnysa åt. De har på förvånansvärt kort tid ökat Sveriges konkurrenskraft kraftigt. Däremot har rimligen de rödgrönas löfte om att återställa (den kontraproduktiva) förmögenhetsskatten inneburit att vi ”sluppit” de fördelar som annars vore naturliga. Ingen plockar rimligen hem sin förmögenhet från utlandet om den riskerar att straffbeskattas ett par år senare. Löftet att återställa förmögenhetsskatten hör nog till det mest uppenbart negativa och märkliga på den politiska arenan de senaste åren.

Lika negativt är löftet att ta bort RUT-avdragen och att använda ROT-avdragen som verktyg i konjunkturpolitiken. Både RUT och ROT är effektiva sätt att via massor av nya tjänsteföretag förvandla svarta jobb till vita. Men det förutsätter att regelverket inte ändras hela tiden. Alla företagare vet att en långsiktig verksamhet förutsätter stabila regler. Det borde rimligen alla politiker veta också.

Några kanske tycker att det här låter som en politisk pamflett, men det är faktiskt inte tanken. Snarare handlar det om självklarheter som inte skulle behöva skilja särskilt mycket mellan de olika partierna (även om vi kanske måste bortse från Vänsterpartiet).

En annan valfråga är förstås energipolitiken. Energidebatten fortsätter så här strax före valet och som vanligt ligger fokus på transporterna och framför allt ”de hemska” privatbilarna”. Det är kanske inte alldeles rimligt, med tanke på hur relativt liten del av energiförbrukningen som transporterna faktiskt står för (ungefär en femtedel).

Det senaste inlägget i debatten om miljöbilar och miljöbilspremier kommer från regeringen. Förslaget går ut på att bilar med extremt låga utsläpp (under 50 g CO2 per km) skall få en premie på 40 000  kronor. Tanken är att det åtminstone skall kompensera för en del av de höga extrakostnaderna för t ex batterier i elbilar.
För inte är det väl möjligt att nå ner till de här nivåerna med konventionell teknik?

Om vi tittar på de bästa dieseldrivna miljöbilarna som finns på marknaden idag verkar det svårt. Senaste Audi-varianten hamnar t ex strax över 100 g CO2 per km och har en bränsleförbrukning runt 0,35 l/mil. Men då ligger förstås tjänstevikten över 1,2 ton och motoreffekten över 100 hästkrafter.

För tio år sedan hade Audi och VW var sin bil som släppte ut 87 g CO2 och drog mindre än 0,3 l/mil. Det handlade fortfarande om fyrsitsiga bilar, men med knappt 900 kg tjänstevikt och en relativt svag trecylindrig motor på 61 hästkrafter.

Min gamla Renault 4 var förresten också den fyrsitsig och hade en tjänstevikt under 900 kg. Men den nöjde sig med en motor på 28 hästkrafter. Det fungerade förvånansvärt bra.

Antag alltså att vi tillverkar en enkel, låg tvåsitsig bil med bra aerodynamik, minimal frontarea, låg tjänstevikt (kanske 500 kg) och en tvåcylindrig dieselmotor på sådär ett trettiotal hästkrafter. Det svåraste blir nog att hitta en modern dieselmotor med låg effekt, annars handlar det om en ganska trivial konstruktion, inte helt olik sextiotalets tvåsitsiga motorsvaga sportbilar.

Låg tyngdpunkt och konstant viktfördelning (tvåsits) ger bra vägegenskaper utan behov av ESP, så totalt sett bör det bli både enkelt och billigt. Får man dessutom 40 000 i bidrag per bil kan det hela bli ett riktigt lyft. Kanske läge att ringa till Indiska Tata eller någon annan av minibilstillverkarna.

Att det hela fungerar i praktiken visade VW för tio år sedan, när de visade upp en tvåsitsig bil som drog mindre än 0,1 l/mil och kördes på normala vägar. Det motsvarar ca 30 g CO2. De mest extrema experimentbilarna är annars de som tävlar i Shell ECO Marathon (läs mer om det här). Där kom man i år upp i 489,6 mil på motsvarande en liter bensin. Det betyder ungefär 0,6 g CO2 per kilometer.

Jag kanske skulle starta en bilfabrik.

Filed under: Göte Fagerfjäll