Halverad energiförbrukning och betydligt lägre pris. Xilinx gör nu en stor satsning både tekniskt och kommersiellt och resultatet bör bli att man tar ännu en bit av ASIC/ASSP-marknaden. Historien visar i och för sig att det inte är riktigt så enkelt som det låter, men nu är det nog ändå dags.

FPGA-företagen har gjort stora tekniska landvinningar de senaste tio åren, men trots det har man haft svårt att öka sin totala marknad. Den har legat ganska stabilt på tre miljarder dollar under hela perioden, trots att FPGA-tillverkarna hela tiden talat om systemskifte från ASIC till FPGA.

Delvis har förstås det här berott på sjunkande FPGA-priser. I antal räknat har verkligen de programmerbara logikkretsarna ökat ordentligt, men för nå vettiga volymer har man tvingats att sänka komponentpriserna. Därav svårigheterna att komma över tre miljarder.

Men det senaste året har verkligen programmerbar logik ryckt framåt, delvis beroende på stora tekniska landvinningar och mycket på grund av en bättre prisbild. Samtidigt har vi sett fler dra nytta av programmerbarheten ”på riktigt” och inte bara använda komponenterna som ASIC-ersättningar. Flexibiliteten och möjligheten att uppdatera en konstruktion i efterskott är fantastisk, även om det ställer nya krav på systemets mjukvara.

Det verkligt intressanta är i alla fall att Xilinx nu lyckats få ner energiförbrukningen så mycket. Tillsammans med bättre möjlighet att styra energianvändningen innebär det att man kan använda FPGA-kretsar också i extremt strömsnåla batteridrivna tillämpningar, som digitala systemkameror. Det här är otroligt viktigt, eftersom utvecklingen så entydigt går mot handburna batteridrivna apparater.

Att man sedan lyckats att tillverka större och snabbare kretsar med vanvettigt höga kommunikationshastigheter är fantastiskt i sig, men inom elektronikindustrin är alla så vana vid fantastiska förändringar att ingen längre höjer på ögonbrynen. Nyheter som i vilken annan industri som helst skulle leda till ”krigsrubriker” och hysteri kommenteras i vår industri med: ”det var väl bra”.

Xilinx har i alla fall tagit ett stort steg framåt och det bör innebära att vi får se ännu mer programmerbar logik i elektronikprodukter. Men företaget är på intet sätt ensamt, varken om programmerbar logik eller om att expandera på elektronikmarknaden. Konkurrerande FPGA-företag som Altera hänger med i teknikutvecklingen och företag som Actel och Lattice tar steg åt sidan för att fånga in annorlunda delar av marknaden. Cypress fortsätter att satsa på analogt och extremt låg energiförbrukning, samtidigt som de allt mer avancerade enkapseldatorerna klarar ännu mer avancerade uppgifter. Och nya FPGA-företag som Tabula, med sin innovativa 3D-arkitektur, kan bli en stor konkurrent.

På DSP- och superdatorsidan är det inte uppenbart att FPGA alltid är vinnare. Mer avancerade signalprocessorer och massivt parallella grafikprocessorer sätter upp ett hårt motstånd och inom forskarvärlden är det många som tittar på möjligheterna att strukturera programmerbar logik med större och annorlunda byggblock.

Sedan finns alltid problemet med analoga delar. FPGA-tillverkarna har fördelen av att kunna dra nytta av de allra senaste processgeometrierna, men många av fördelarna försvinner när konstruktionen måste innehålla en stor andel analoga komponenter. För analoga konstruktioner är till och med 90 nm en aggressiv processteknologi och mycket görs fortfarande i geometrier som 180 och 130 nm. Då är inte längre NRE-kostnaden ett oöverstigligt hinder.

Men, trots alla invändningar måste man nog säga att FPGA står inför ett nytt tekniskt och kommersiellt genombrott. Det har tagit tid, men det gör det alltid. Idag är FPGA en teknisk självklarhet, på samma sätt som mikroprocessorer. Och en kombination av lägre energiförbrukning och lägre pris (och högre prestanda) accelererar den utvecklingen.

Nu till något helt annat. Jag läste igår ett inlägg i Svenska Dagbladet från ett antal ledande Socialdemokrater (bl a Carin Jämtin). Det handlade om rätten till heltidsarbete och jag fäste mig speciellt vid passusen: ”Moderaterna pratar ofta och gärna om vikten av att alla jobbar, men när hörde vi dem tala om rätten att jobba?”

Förhoppningsvis är det här något som har slunkit med av misstag, men risken är att det faktiskt inte är så. Vi har ju till exempel tidigare hört en hel del uttalanden om lagstiftning om ”lika lön för lika arbete”.

För både ”rätten till arbete” och ”rätten till lika lön för lika arbete” förutsätter att man gör några rejäla ingrepp i marknadsekonomin. Det enklaste är förstås att avskaffa privata företag och låta alla bli statsanställda. Alternativt skapar man en myndighet som tar hand om alla anställningar och sedan portionerar ut de anställda till behövande företag, stat och kommun.

Allt det här har faktiskt provats, men resultatet har inte varit särskilt upplyftande. Tack och lov avslutades de flesta av de här experimenten i slutet av åttiotalet och om några tiotal år har de utsatta länderna kanske betalt kostnaderna för försöken. Ingen vill väl på allvar dit igen.

Det vill naturligtvis inte Carin Jämtin heller, men det är ack så lätt att kasta ur sig lite politiska floskler utan att tänka på vad de innebär. I grunden vet väl alla ändå att ett företag anställer personal för att företaget går bra och kan expandera. Och man betalar lön i förhållande till utbud och efterfrågan. Det ramverk av lagar och avtal som existerar behöver knappast stramas upp ytterligare.

Nu kanske jag låter som en sur reaktionär, men det här är faktiskt både viktigt och grundläggande. Marknadsekonomin må vara orättvis och slösaktig, men alla försök till alternativ har hittills visat sig bli ännu orättvisare och ännu slösaktigare. För att inte tala om att de inte fungerar. Marknadsekonomin fungerar, av den enkla anledningen att det är så ekonomi fungerar.

Ha nu en riktigt härlig midsommar.

Filed under: Göte Fagerfjäll