Egentligen hade jag tänkt lägga nästan all fokus på DAC den här gången, men Nokias vinstvarning med påföljande aktieras ändrar förutsättningarna lite grand.

Inte för att problemen kommer som en överraskning. De som brukar läsa min spalt är väl snarare trötta på allt tjafs om Android, iPhone, ekonomiska modeller och sånt. Men ett par exempel från början av juni förra året (Rädda för Android) och februari i år (Android och världskapitalismen) kanske kan vara intressanta.

Att Nokia har problem märks bland annat i de reklamutskick som dimper ner i brevlådan. Reklamutskick är förvånansvärt effektiva som ”vindindikatorer” för den som vill veta vad som är på gång. Det senaste halvåret har de innehållit mer och mer Android-telefoner och i Elgigantens senaste utskick upptas nästan hela telefonutrymmet av Android-telefoner. Nokia har en enda telefon med i ett litet hörn på sista sidan.

Det här är ett extremfall, men tendensen är klar. Namnet Android är nu ett starkt försäljningsargument i konsumentled och det är faktiskt något ganska nytt. Vi på tekniksidan har naturligtvis sett vartåt det barkar ett bra tag, men inte förrän nu kan man säga att Google verkligen har lyckats. Android-namnet är idag etablerat och populärt.

Samma sak kan man inte säga om Symbian. Möjligheterna att lansera Symbian-namnet som något positivt i konsumentled är nog vid det här laget ganska små och det är väl högst osäkert om Nokia ens är intresserade av det längre. Nokia lär fortsätta att hamra in Nokia-namnet och det är i sig alldeles utmärkt. Trots allt finns alltid en risk för företag som Ericsson, htc och Samsung att de kopplas så hårt till Android att de förlorar sina egna varumärken.

Egentligen står naturligtvis kampen om vem som uppfattas som ”nav” i systemet och vilka som blir underleverantörer. Ett steg i den här kampen såg vi för drygt tio år sedan, då operatörerna försökte flytta fram positionerna på mobiltelefontillverkarnas bekostnad. Vodafone hade till exempel Vodafone-telefoner, där man fick leta länge för att hitta mobiltelefontillverkarens namn. Operatörerna skulle tillhandahålla allt från telefoner till tjänster.

Problemet var att operatörerna misslyckades så totalt. De lyckades varken ta över telefonerna eller tjänsterna och i stället såg vi återigen de stora mobiltelefontillverkarna flytta fram sina positioner. Nokia köpte GPS-förtaget Navteq för drygt åtta miljarder dollar och investerade stora pengar på att utveckla mobiltelefontjänster.

Men under tiden hade världen fått se Apple dundra in på tjänstesidan med iPod och försäljning av musik på nätet. Nystartade tjänsteföretag som Youtube och Spotify drog igång och Google gick från att vara ett litet sökmotorföretag bland andra till att bli väldigt mycket mer än så. Gemensamt för alla de här företagen var att tjänsterna var helt Internet-baserade. Man skilde inte mellan datorer och mobiltelefoner.

När Apple för ganska precis tre år sedan visade sin iPhone stod det nog klart för många på Nokia vad man borde ha gjort. Apple hade förstås ett magnifikt försprång på musiksidan, men iPhone var betydligt mycket mer än så. Trots en ganska simpel hårdvara lyckades man få Nokias telefoner att kännas åldersdigna. Ändå trodde väl de flesta att den eventuella kampen skulle stå mellan Apple och Nokia. Nokia hade ett såpass stort tekniskt försprång och dessutom i Symbian ett välavlusat bassystem för smarta telefoner.

I november 2007 lanserade Google Android och därefter kom allt slag i slag. På bara två år förändrades grundvalarna för smarta mobiltelefoner så att Symbian i stället för att bli den självklara vinnaren alltmera framstod som ett grundbyggblock bland alla andra. Idag är det egentligen ingen som talar om operativsystem. Android är ju till exempel inte ett operativsystem, utan kan ligga ovanpå lite av varje (normalt sett Linux).

Och ännu viktigare – Förutsättningarna för att mobiltelefontillverkarna skall kunna dominera tjänstemarknaden har inte direkt förbättrats. Inga traditionella mobiltelefontillverkare ligger bakom tjänster som Spotify, Youtube, Voddler, Facebook och allt vad de heter. Det är svårt för ett företag som Nokia att övertyga aktieägarna om att man skall kunna vända trenden och ta över tjänstemarknaden. Så aktien faller.

Att därifrån påstå att Nokia är dömda till undergång är naturligtvis bara fånigt. De är fortfarande utomordentligt duktiga på att tillverka mobiltelefoner, de sitter på massor av patent och de kan tillverka bra och billiga mobiltelefoner med helt egen teknik. Men de kommer knappast att bli ”navet” när det gäller smarta telefoner.

Den kanske intressantare motsättningen är den mellan tjänsteföretag och operatörer. Här finns ett rent motsatsförhållande, där tjänsteföretagen vill se så mycket trafik som det bara är möjligt, medan operatörerna vill ha betalt i förhållande till trafikvolym (även om de inte alltid lyckas).

Problemet för operatörerna är att de inte lyckats att etablera sig på tjänstesidan. I och med det har de svårt att bygga aktievärde och de blir relativt billiga att köpa. I ett läge där tjänsteföretag som Google växer sig tillräckligt stora kan det bli klart intressant att köpa operatörer på bred front för att öka trafiken.

Hur alltsammans utvecklar sig är svårt att säga, men det lär i alla fall inte bli tråkigt.

Filed under: Göte Fagerfjäll