Att skriva om Israels anfall mot den blockadbrytande ”fredskonvojen” till Gaza är väl ungefär lika riskabelt som att skriva om Vilks rondellhundar, men jag vill ändå ta upp konflikten ur en lite annorlunda synvinkel. Då handlar det om Israels roll som ekonomisk motor för regionen och möjligheten att med ekonomisk tillväxt gå samma väg som Nordirland. Och där har elektronikindustrin en viktig roll.

Men till att börja med kan man väl konstatera att ”Ship to Gaza” var ett ovanligt väl genomfört propagandanummer. Israel satt i rävsaxen hur man än betedde sig. Valet stod mellan att visa sig svaga och släppa igenom konvojen (vilket var politiskt omöjligt) eller ta i med hårdhandskarna. I bägge fallen skulle resultatet bli negativ publicitet för Israel och en propagandaframgång för Hamas.

Gissningsvis satsade Israel på att slå till med en militär styrka som var såpass stark att ingen vågade gå till motanfall och ingen därför skulle dödas eller skadas allvarligt. Den taktiken har använts förr. En lyckad aktion hade visserligen lett till internationella protester, men knappast värre än att de kunde hanteras.

Nu gick allt fel och vad som ledde till katastrofen kommer kanske att visa sig med tiden. Resultatet blev i alla fall det sämsta tänkbara och konflikten har trappats upp ordentligt.

Finns det då någon chans att lösa konflikten i Mellanöstern och har det någon som helst koppling till elektronikbranschen? Ja faktum är att elektronikbranschen har en lika viktig som okänd roll i sammanhanget. Åtminstone om man tror på att ekonomiska faktorer är det som till syvende och sist är avgörande.

Det här går förstås stick i stäv med den mediabild som serveras normalt sett. Där fokuserar man nästan enbart på de religiösa, kulturella och politiska motsättningarna och hävdar att de problemen måste lösas innan man kan göra några framsteg på andra områden. I praktiken innebär det att inga framsteg någonsin är möjliga.

Men samma kommentatorer hävdade på sin tid att konflikten på Nordirland förutsatte att grundproblemen löstes. Också den konflikten var alltså olöslig och skulle pågå i evighet. Så blev det inte alls.

Om man alltså undviker att stirra sig blind på religiösa och politiska motsättningar (vilket kan vara nog så svårt) handlar väldigt mycket om ekonomi. Och här finns unika möjligheter i och med Israels exempellösa ekonomiska expansion, inte minst på elektronikområdet. Runt Tel Aviv finns till exempel en mängd högteknologiföretag, bland andra Intel som genom åren utvecklat många av sina viktigaste processorarkitekturer där. Många stora internationella elektronikföretag och mjukvaruföretag är israeliska och har sitt huvudkontor i Israel, även om man inte alltid skriver ut det med stora bokstäver.

Häpnadsväckande nog kommer faktiskt Israel tvåa efter USA i antal företag på Nasdaqbörsen. Lika förvånande är att Israel drar till sig lika mycket riskkapital som Frankrike och Tyskland tillsammans. Vi talar alltså om ett område med en innovationskraft som får det mesta annat att blekna.

Expansionen innebär att det finns ett kraftigt sug efter arbetskraft i hela området runt Israel. Före Intifadan arbetade massor av palestinier i Israel, men idag gör murar och stängda gränsövergångar det betydligt svårare. Men grundproblemet kvarstår och växer sig allt större – Israel behöver mer arbetskraft från grannländerna och de israeliska företagen vill helst kunna etablera dotterbolag i grannländerna.

Det här är naturligtvis i grunden ett behagligt problem. Israels ekonomiska expansion kommer, om man tillåter det, att smitta av sig på hela området. Det är viktigt, eftersom närområdet inte har några oljetillgångar. Den enda naturresurs som finns i överflöd är människor.

Kulturellt sett är dessutom problemen betydligt mindre än man kan tro av den svenska mediabilden. Det märktes tydligt under perioden före Intifadan. Både palestinier och israeler vill tjäna pengar och leva ett normalt liv. Ytterst få väljer att vara fattiga och kasta sten och slagord om det finns ett vettigt alternativ.

Det här märktes väldigt tydligt också på Nordirland. Den som följde medias skriverier kunde lätt få för sig att invånarna på Nordirland bara var intresserade av att spränga bilar och pubar eller tåga på gatan med plakat och rundkulliga hattar. Men intresset för IRA- eller Unionist-aktivism sjönk som en sten när folk såg chansen att leva ett normalt liv med hygglig ekonomi. Det behövdes inga etniska rensningar, masskonverteringar eller andra dumheter.

Samma sak borde kunna gälla i Mellanöstern. Visst finns både politiska, kulturella och religiösa problem, precis som på Nordirland. Men huvudproblemet ligger hos organisationer som enbart är intresserade av egen makt och använder befolkningen som blödande propagandavapen. Likheten med IRA är slående, men den likheten gör samtidigt att det inte är så blåögt att se vägar ur en situation som utåt sett verkar omöjlig.

Däremot är det svårt att se hur politiska utmaningar som ”Ship to Gaza” skulle kunna leda till något positivt. Det bästa utfallet hade fortfarande inneburit ett steg bakåt för regionen. Som det nu blev flyttades positionerna långt bakåt och vi riskerar flera års våldsupptrappning och mediafokus på att ”lösa grundproblemen”. Och där ligger lösningen för Mellanöstern lika lite som den gjorde det på Nordirland.

Filed under: Göte Fagerfjäll