Den senaste veckan har jag försökt hålla ett öga på vårens frammarsch i norra Europa. Det har blivit resor från Stockholm till Blekinge, Köpenhamn och München. Sedan tillbaka till Köpenhamn, Blekinge och Stockholm och så en liten snabbtur till London. Och det är faktiskt sant – våren är här.

Som nyhet betraktat är det här kanske inte så där alldeles revolutionerande, men det är en härlig känsla att vandra genom Londons parker, titta på alla kastanjeträd i full blom och stora fält av tulpaner och veta att allt detta bara ligger ett par veckor bort också i Sverige.

Här är förresten en lustig skillnad mellan Sverige och Storbritannien. Londons parker är magnifika, men de är inte på något sätt vilda. De är helt och hållet gjorda och kultiverade för människorna i London, även om fåglar och djur i nåder får vara med på ett hörn. I Sverige verkar vi ha svårt att acceptera att något faktiskt görs i första hand för människor. En park skall helst vara ett naturskyddsområde med urskog, där allt görs för en speciell biotop eller några grodarter och där människan får vara med på nåder. Det finns kultiverade parker, men de är inte riktigt accepterade.

Lite av samma sak finns i den allt mera infekterade vargdebatten. Mediadebatten förs i första hand utifrån ”naturens” och vargarnas ståndpunkt och man ser landsbygdsbornas egenintresse som något fult och omoraliskt. Man får inte debattera utifrån en ståndpunkt där människornas intresse kommer i första hand.

Sådana här funderingar brukar dyka upp när jag sitter på min favoritbänk i Kensington Gardens. Bänken är tillägnad Rudolf Steiner, grundare av antroposofin, Waldorfpedagogiken, biodynamisk odling och en del annat smått och gott. Den här speciella bänken står på det som tydligen var hans favoritställe, ett stycke innan Kensington Gardens går över i Hyde Park.

Och även om Steiners biodynamik och antroposofi i många stycken är extremt tvivelaktig, med en mängd kvasireligiösa egendomligheter, måste jag säga att han visste att välja sina platser. Att sedan Steiners bänk ligger så bra till när man promenerar från Paddington Station (där Heathrowexpressen kommer in) till centrum i London är en extra bonus.

Men jag vill alltså hävda att man kan placera människan först utan att vara ond och att man kan vara naturvän utan att behöva ta till kvasireligiöst ”mumbo jumbo”. Man behöver inte ens acceptera alla argument i ”global warming”-debatten för att inse att effektivitet och sparsamhet har fördelar framför ineffektivitet och slösaktighet.

Sedan kan vi alltid ta upp avarterna av rättvisedebatten, där rättvisa klassas som rätten att ha samma levnadsstandard oberoende av vad man gör. Förutsättningen är förstås att man har ett tillräckligt kraftfullt skattesystem, så att det faktiskt kommer in lika mycket pengar som flödar ut.

Här har vi de senaste månaderna sett hur det kan gå när man missar sådana enkla detaljer. Grekland är paradexemplet på ett land som tittat för mycket på det svenska utgiftssystemet, men glömt bort att fixa intäktssidan. Mellanskillnaden har hanterats med något som väldigt mycket liknar SMS-lån. Inte särskilt lyckat i längden.

Så en stilla förhoppning får väl bli att världens politiker någon gång drar nytta av det välkända bondförnuftet. Det går inte att fördela pengar som inte finns och det går inte att driva verksamhet utan intäkter. Att skälla på finansvärldens vargar tjänar heller inte mycket till, trots att de till slut kommer att kapa åt sig en saftig bit av den jättekaka som EU har ställt på bordet.

Passa nu på att njuta fullt ut av våren. Hitta en bra plats för funderingar eller slå upp en bra bok. Våren är härlig.

Filed under: Göte Fagerfjäll