Efter tre tuffa mässdagar senare är det dags att summera S.E.E. Och det blir både vin och vatten.

Först det positiva – det var snyggt och det mesta fungerade mycket bra. Jämfört med tidigare mässor kändes det som att komma in i något nytt och bra mycket trevligare. Det var lätt att orientera sig, allt kändes luftigt, överskådligt och elegant. Jag var själv lite rädd för att de breda mittgångarna skulle kunna kännas ödsliga om det inte kom tillräckligt med besökare, men öppenheten var aldrig ett problem.

Det negativa var förstås besökarantalet. 5 057 besökare på tre dagar ligger en bra bit från målet, speciellt när de flesta utställarna har minnen från fornstora dagar med uppåt 20 000 besökare. Men det var förstås före Internet.

Förmodligen får vi vänja oss vid dagens besökarsiffror och sedan är det upp till utställarna att ta ställning till vad det innebär. Om vi jämför med arrangemang som Electronica (73 000 besökare förra gången) och tar hänsyn till upptagningsområde och antal företag är 5 000 inte alls orimligt. Många utställare som jag pratade med var dessutom nöjda med att ha fått ”rätt besökare” och det är förstås viktigare än antalet. Det är dessutom svårt att skylla på mässarrangörerna. Utifrån förutsättningarna har de faktiskt gjort det mesta helt rätt.

Om vi skall tro på gårdagens paneldebatt kommer det i alla fall att fortsätta att finnas en elektronikindustri i Norden också i framtiden. Paneldebatten blev för övrigt precis så intressant som jag hade hoppats. De fyra paneldeltagarna har en så gedigen erfarenhet att man hela tiden vet att det finns substans bakom svaren. Här fanns en kombination av rätt frågor och väl underbyggda svar och då blir det bra. Detta till skillnad mot vad som blir allt vanligare i TV-sammanhang, där två journalister sitter och intervjuar varandra.

Självklart är det nu dags för diskussioner om mässans vara eller inte vara och framför allt utformning och annorlunda sätt att angripa det hela. Vi ser till exempel att mässor som vänder sig till slutkunder är populärare än någonsin, samtidigt som besökarantalet för den här typen av ”business-to-business-mässor” går ner. Vi ser också ett ökat intresse för mera fokuserade aktiviteter, som embeddedmässan i Nürnberg och vår lokala embeddedkonferens. Och till syvende och sist handlar det naturligtvis om att ha ett rimligt förhållande mellan kostnader och intäkter. Den närmaste tidens diskussioner kommer förhoppningsvis att leda framåt.

Men återigen, utifrån givna förutsättningar var det en bra mässa. Själva gjorde vi slut på 18 kg kaffe, nästan tusen frallor och en förvånansvärd mängd ost och gurka. Det blev många givande diskussioner över en kopp kaffe och en fralla.

Den sista mässdagen kom diskussionerna att glida lite från elektronik till meteorologi och flygtransporter. Vulkanutbrottet på Island fick ju förbluffande konsekvenser för flygtrafiken och det var en hel del utställare och mässbesökare som plötsligt fann sig strandsatta i Stockholm. En del andra drog iväg direkt på morgonen för att hinna före flygplatsstängningarna och andra lyckades hitta tågbiljetter eller hyrbilar.

Det inträffade visar återigen hur viktigt det är att ha en infrastruktur som inte står och faller med en enda transportgren. Nu har ju tack och lov tågen tinat upp, så bilar, bussar och lastbilar behöver inte ta hela ”smällen”. Men konsekvenserna för elektronikindustrin kan bli stora om flygstoppet fortsätter alltför länge. Elektronikkomponenter fraktas ofta med flyg och lagren hos kontraktstillverkarna är inte stora. Några veckors flygstopp skulle kunna ställa till med en hel del. Men så skall det väl inte behöva bli.

Förhoppningsvis slipper vi också de klimatförändringar som kan bli följden av vulkanutbrott. I slutet av sjuttonhundratalet orsakade till exempel ett vulkanutbrott på Island en temperatursänkning med ett par grader och missväxt över en stor del av Europa. Dagens vulkanutbrott skickar visserligen upp massor av aska, svavel och annat smått och gott, men ännu så länge inte till de höjder som krävs för att påverka klimatet. Det vore ju lite pinsamt om vi fick en dramatisk och varaktig temperatursänkning mitt i diskussionen om global uppvärmning.

Men utbrottet kanske gör att en del okonventionella idéer om uppvärmning och nedkylning kommer upp till ytan. Stora vulkanutbrott är ju förbluffande effektiva när det gäller att reglera temperaturen på jorden. Det handlar då inte så mycket om mängden aska och svaveldioxid de kastar ut, utan om att de klarar av att pumpa upp material hela vägen upp i stratosfären. Senaste exemplet på det var vulkanen Pinatabos utbrott 1991.

Det har gjorts en del beräkningar på hur mycket som egentligen behöver pumpas upp för att motverka en global uppvärmning och siffrorna är intressanta. Bara runt 100 000 ton svaveldioxid per år på hög höjd skulle kunna räcka för att motverka uppvärmningen på norra halvklotet. Det skall jämföras med de 50 miljoner ton (på alltför låg höjd) som årligen släpps ut av vulkaner och de 150 miljoner ton som kommer från andra källor.

Att pumpa upp det här materialet på hög höjd kostar förstås pengar. En lång slang lyft av ballonger på en rad ställen och ett antal pumpar skulle gå löst på åtminstone ett par hundra miljoner i investering och minst hundra miljoner i årlig driftskostnad. Fast det är förstås mindre än ingenting jämfört med andra metoder att komma till rätta med den globala uppvärmningen.

Naturligtvis skulle en teknokratisk metod som den här driva massor av miljövänner till blodstörtning, men det är ändå viktigt att titta på alla möjligheter. Koldioxiden är ju i sig inte ett problem, tvärtom skulle jordens växtlighet må bra av en ordentlig ökning. Idag ligger vi på ca 380 ppm (en ökning från 280 ppm för hundra år sedan), men i växthus tillför man koldioxid upp till 1 000 eller 1 400 ppm för att få fart på tillväxten.

Den som gillar att läsa om mera sånt som är politiskt inkorrekt kan förslagsvis ta en titt på boken ”Super Freakonomics” av Steven Levitt och Stephen Dubner. Det är en bra start.

Filed under: Göte Fagerfjäll