Det fanns en tid när kultur och teknik stod i ett motsatsförhållande. Men den tiden är i stort sett förbi och konjunktursvackan lär förstärka trenden ytterligare. Dåliga tider är inte bara dåligt.
Och vad menar jag med det här? Jo, det är inte svårt att hitta tecken på ökat intresse för musik, konst,natur och allt möjligt sådant som kan ge stora upplevelser utan att kosta särskilt mycket pengar. Att paddla kajak och cykla har till exempel blivit så populärt att jag nästan känner mig som ”trendnisse”.
För oss som var med på sextio- och sjuttiotalet är det inte svårt att se likheter. Den gången ”kidnappades” tyvärr alltför mycket av vänsterrörelsen och byttes från frisk diskussion till dogmatiskt testuggande. Men det grundläggande frihetsbehovet är detsamma och förhoppningsvis är dagens ungdomar mera pålästa än vad vi var då.
En verkligt stor skillnad den här gången är att Internet finns som ”backbone” för allt. Den som vill sprida sin musik kan göra det utan att blanda in skivbolag. Den som vill ut och resa kan hitta ställen att sova via CouchSurfing. Den som vill veta vad som händer har omedelbar tillgång till allt i sin bärbara dator. Datorn finns med överallt och Internet är idag en självklar del av infrastrukturen, där ständig uppkoppling inte är ett hot utan ett löfte.
Det här märktes tydligt i EU-valet. De traditionella partierna undvek frågorna om upphovsrätt och frihet på Internet och resultatet blev att ett nytt parti valdes in. Ärligt talat är jag förvånad över att Piratpartiet bara fick drygt sju procent. Det kunde lika gärna blivit det dubbla. Och det var inte bara unga män som röstade på partiet.
Piratpartiets skräll har redan lett till resultat. De traditionella partierna har vaknat och lyft upp nätfrågorna ”över strecket”. Det är viktigt, eftersom en del av de lagar och regler som håller på att genomföras är så uppenbart omöjliga i en snar framtid. Det vore dumt att helt i onödan skapa generationsmotsättningar bara för att man inte vågar ta tag i problemen direkt.
Det här med Internet är egentligen ganska fantastiskt. En dag år 1991 ringde Peter Löthberg, som jag känt sedan sjuttiotalet, och berättade att de tänkte dra igång kommersiellt Internet i Sverige. Universitetsdatornätet Sunet hade då varit anslutet till Internet ett par år, men det gick inte att koppla upp sig som privatperson eller företag. Peter hade ett bra tag försökt få Televerket intresserade, men till slut tröttnade han och gick till Tele2, där det gick bättre. Den här dagen för bara 18 år sedan var det alltså dags för den officiella invigningen. Då var ändå Sverige tidigt ute.
Det märkliga med Internet är friheten. Det finns inte en central dator, utan alla får koppla upp servrar med tjänster. Det här var inte alls självklart på den tiden. Tvärtom höll Televerket som bäst på att introducera TeleGuide, ett centralstyrt system liknande franska Minitel. Som tur var misslyckades TeleGuide totalt, säkert mycket beroende på Peters initiativ. I Frankrike fördröjdes Internet i åratal av att Minitel-systemet var så väl etablerat.
Grundprincipen, med en infrastruktur där alla kan agera fritt, är otroligt framgångsrik. Den bästa jämförelsen är kanske landsvägen, där bilar, bussar, cyklar och lastbilar kan röra sig utan att det krävs detaljstyrning. Men det återkommer jag nog till.
Ha en härlig midsommar, utan alltför mycket regn.

Filed under: Göte Fagerfjäll