1961 invigdes Tjörnbron och vi Tjörnbor kunde plötsligt ta oss till Göteborg utan att vänta på färja. 1980 körde fartyget Star Clipper ner bron och under ett och ett halvt år tvingades jag att åka färja de gånger jag var hemma och hälsade på. Att en ny bro skulle byggas så snabbt det bara var möjligt var en självklarhet, trots att det också fanns en bro från Tjörn till Orust. Det bodde ju faktiskt ca 10 000 invånare på Tjörn (numera ca 15 000) och ännu fler på sommaren.
Idag bor jag i Björknäs, utanför Stockholm. Det ligger också på en ö (Ormingelandet), som i sin tur har broförbindelse till en annan ö (Värmdö). En enda bro, Skurubron, förbinder allt detta till fastlandet. Det finns också en färjeförbindelse mellan Värmdö och Vaxholm (via Rindö).
Skurubron stod klar 1915 och hade då två körfält. När trafiken ökade på femtiotalet beslutade man att bygga till den gamla bron hellre än bygga en helt ny bro. 1957 var det hela klart och det fanns en fyrfilig broförbindelse. Bron klassas inte som motorväg, eftersom den är enda förbindelse och måste trafikeras också av traktorer, motorredskap etc.
Idag har ca 60 000 bofasta invånare (och många många fler på sommaren) Skurubron som enda förbindelse med fastlandet och det fungerar. Åtminstone i lågtrafik och så länge inga reparationer är nödvändiga. De senaste månaderna och den närmaste månaden utförs broreparationer och det har förstås lett till kaos.
Så när min dotter tar studenten i morgon fredag tänker jag hämta henne med tandemcykel vid en av Saltsjöbanans hållplatser (Saltsjö-Duvnäs, sådär tjugo minuters cykelväg från oss). Det är i och för sig kul, men känns lite märkligt som enda vettiga kommunikationssätt. Att ta bussen är inget bra alternativ. eftersom bussarna fastnar i köerna på precis samma sätt som bilarna.
Och vart vill jag då komma med det här?
Jo, vi är för hopplöst dåliga på att bygga infrastruktur i det här landet och det gäller speciellt Stockholmsområdet. Skurubron är ett bra exempel på en katastrof som väntar på att hända, men ändå är inte en ny bro ett prioriterat bygge. Detta trots att den funnits inritad på kartorna i uppåt fyrtio år. I stället ägnar man tiden åt att diskutera eventuella spårförbindelser någon gång i framtiden. Detta trots att bussförbindelserna fungerar alldeles utmärkt under förutsättning att det finns vettiga broar. En bussfil är betydligt billigare än en helt ny spårförbindelse.
Sådär – nu känns det bättre och jag kan ta tag i något som har lite mera med elektronik att göra. Och varför inte något som har med datorernas infrastruktur, Internet, att göra.
Den senaste veckan har vi fått information om ett par riktigt intressanta kommande lanseringar av netbookdatorer. Både Asustek och Acer satsar på netbookdatorer baserade på Googles Android.
Här ser vi för första gången en verkligt allvarlig konkurrent till Microsoft (och Intel). Hittills har netbookdatorerna visserligen haft stora framgångar, men de Linuxbaserade datorerna har i praktiken konkurrerats ut av de Windows-baserade (Windows XP). Det är inte så underligt. Det har helt enkelt inte funnits några verkligt stora orsaker att köra Linux.
Men med Android blir det något helt annat. Linux ligger i botten, men det finns också en mängd möjligheter via Google som inte blir tillgängliga annars. Och namnet Google står som något av en garant för att utvecklingen skall fortsätta.
Plötsligt blir det inte heller lika viktigt att använda x86-arkitektur. Atom-processorn får en reell konkurrens från ARM och som alla vet är inte ARM några nybörjare när det gäller låg energiförbrukning. Det har varit företagets huvudargument från början.
Så kampen om morgondagens infrastruktur för Internet har egentligen bara börjat.

Filed under: Göte Fagerfjäll