Idag har jag gjort mitt bästa för att klara tre olika saker samtidigt. Det gick ärligt talat inget vidare. Egentligen skulle jag ha velat lägga hela dagen på konferensen Multicore Days, men tiden räckte inte till. Så det var bara att köra sekventiellt, en sak i taget och lite av varje.
Det där med att göra flera saker samtidigt är inte alldeles trivialt, ens för datorer med flera processorkärnor. Vi har kommit till någon form av brytpunkt, där enskilda program inte längre kan skrivas sekventiellt. De enskilda processorkärnorna blir inte längre snabbare, utan snarare långsammare. Det är effektivare att förenkla arkitekturen, dra ner klockfrekvensen och i stället öka antalet processorkärnor. Men gamla sekventiella program blir då segare i stället för snabbare.
Nåja, det här är något jag lär komma tillbaka till många gånger. Multicore Days fortsätter dessutom i morgon och då skall jag försöka allokera lite mera tid.
I rubriken talar jag om processorer och misstag. Då syftar jag inte nödvändigtvis på misslyckade processorer, även om det sannerligen finns gott om sådana. I stället tänker jag på tekniska innovationer som var dödsdömda redan från början. Sådana där tillverkaren med ett minimum av tankeverksamhet borde ha insett att det aldrig skulle gå.
I helgen var jag i Blekinge och ett par söndagstimmar ägnade jag åt fotomässan i Olofström. Det är en ganska trivsam historia, där ett antal fotointresserade samlare försöker bli av med sina gamla kameror, men åker hem med ännu mera att fylla skåpen med. En av utställarna hade specialiserat sig på ryska kameror och där hittade jag faktiskt ett exemplar av spegelreflexkameran Zenith 3M – den kamera jag i elvaårsåldern lärde mig att fotografera med. Varken exponeringsmätare, återgående spegel eller automatbländare fanns på den kameran, så det var bara att lära sig från grunden. Inte så dumt faktiskt.
Samma utställare hade också ett par exemplar av Sniper, en av Zeniths mera udda kameror. Det var en spegelreflexkamera med ett långt teleobjektiv monterat på en kpist-liknande ställning med avtryckare. Det hela ser ut som en fetlagd Kalachnikov och fungerar förvånansvärt bra. Det är lätt att hålla stadigt och det är lätt att följa motivet. Men med tanke på dagens terroristdebatt skulle åtminstone inte jag våga dra fram en Sniper och sikta mot en politiker. Det kunde sluta riktigt illa.
Till saken – jag köpte inga ryska kameror, men jag köpte en Kodak Disc 4000 för 15 kronor. Inte för att jag någonsin kommer att använda den, utan för att det var en så fantastiskt misslyckad satsning. Och den var misslyckad redan från början.
Det här var faktiskt inte så ruskigt länge sedan. Kodak hade haft framgångar både med vanliga Instamatic och lilla Pocket Instamatic. Nu hade man fått syn på de disketter som användes till dåtidens datorer.
Att göra filmen i form av en diskett framstod för någon eller några som en bra idé och Kodak lanserade det nya Disc-formatet med pukor och trumpeter. Det gick käpprätt åt skogen.
För det fanns ju faktiskt inga som helst fördelar. Filmen blev dyr, ineffektiv och svårhanterlig för laboratoriet. Negativformatet blev pyttelitet och kvaliteten usel. Så det var bara att bita i det sura äpplet. De stackare som köpt Disc-kameror fick skylla sig själva. Kamerorna kostade på den tiden betydligt mer än 15 kronor.
Den här typen av misstag har gjorts många gånger. När till exempel VHS redan hade vunnit över Betamax lanserade Philips ett nytt format, Video2000. Den enda ”fördelen” var att man kunde vända bandet och spela in åt bägge håll. Det var naturligtvis dömt att misslyckas. Den digitala kompaktkassetten DCC var inte mycket bättre den. Eller filmformatet APS, när digitalkamerorna redan hade börjat ta över.
Eller Futurebus+, men det var bara FÖR dumt.

Filed under: Göte Fagerfjäll