Nu har jag lyssnat på Justin Rattner, Intels CTO, i två dagar. Inte hela tiden förstås, men en timme varje morgon.
Från Anaheim och Design Automation Conference har jag tagit mig till Santa Clara och Research@Intel Day. I år finns det så mycket att visa att man valt att sprida ut det på två dagar.
Det handlar alltså om forskning och i en del fall forskning som ligger många år från att bli kommersiella produkter. Intel satsar brett och ingen inbillar sig att allt skall ta sig hela vägen till produkt. Spannet mellan det mest långsökta och det mest närliggande och konkreta är stort.
För att börja med något närliggande. Den kommande 32 nm-processen är mer eller mindre klar, även om många detaljer fortfarande är hemliga. marknadsfolket hos Intel berättar gärna om hur strömlinjeformat allt är och hur bra allt skalar, men forskarna ger en något annorlunda bild. Det finns massor av problem på vägen från 45 nm till 32 nm, men det hela ser ut att fungera ändå. Den stora utmaningen blir att få processen att ge lika högt produktionsutbyte som 45 nm.
Den största skillnaden som man hittills talar högt om är att man gått till våt litografi (immersion lithography), men hur många lager som är så kritiska är fortfarande en hemlighet.
För bara några år sedan trodde man på Intel att det skulle krävas EUV, extrem UV, med reflekterande masker och dramatiskt kortare ljusvåglängder för att klara 32 nm. Nu verkar det inte ens som om EUV skall behövas i generationen efter 32 nm. Men inte heller det vill man tala högt om.
Det i särklass mest ”utflippade” forskningsprojektet arbetar med fysisk 3D-modellering. Med hjälp av massor av millimeterstora ”intelligenta kulor” skall det bli möjligt att skapa ungefär vad som helst.
De små kulorna tillverkas i kisel och har tillräcklig intelligens för att förstå var de är och var de skall vara. I första hand är tanken att kunna visualisera de modeller som skapas i datorn, men ribban ligger mycket högre än så.
– Man kan tänka sig att skapa fysiska föremål, som till exempel tangentbord och bildskärmar, först när man behöver dem säger Jason Campbell, en av forskarna i projektet. När föremålen inte längre behövs häller man bara tillbaka kulorna i sin påse i väntan på nästa tillfälle.
Men tekniken skulle också kunna användas i ännu mera science fiction-betonade sammanhang.
– Videokonferenser har en hel del begränsningar och känns inte särskilt realistiska. Om man i stället bygger upp en rörlig 3D-modell av personen eller personerna man talar med skulle det inte vara någon egentlig skillnad mot att ha personen i rummet.
Star Trek – släng er i väggen.

Filed under: Göte Fagerfjäll