När anekdoter bli sanning

TV-program är ofta fantastiskt övertygande, det gäller också många vetenskapsprogram. En tvärsäker programledare, vederhäftiga inslag och välgjorda expertintervjuer gör att programmet verkar kunna bevisa sin tes till hundra procent. Ingen borde rimligen kunna tvivla på att det som sägs är sant.

Det tråkiga är bara att man med samma upplägg och med lika stor övertygelse kan bevisa precis motsatt ståndpunkt. Det handlar bara om att välja andra inslag och andra experter. Och förstås en annan programledare.
Här har vi ett grundproblem med det som brukar kallas anekdotisk bevisföring.

Underhållande
Sådana upplägg har vi sett väldigt mycket av de senaste åren. Det är inte ett dugg konstigt. Ett program som görs efter den här mallen blir mycket mera gripande och underhållande än till exempel mera klassiska vetenskapsprogram. Det finns en röd tråd och en koreografi, på samma sätt som en spännande bok eller film.

Samtidigt har man egentligen inte den blekaste aning om sanningshalten. Eller rättare sagt – man vet inte vilka sanningar som valts ut. Det är till exempel inget större problem att göra ett program som ”bevisar” att den globala uppvärmningen inte existerar. Eller tvärtom. Eller vad det nu kan vara.

Det handlar till slut bara om att lita på programmakaren och hoppas på att han eller hon inte har en alltför propagandistisk inställning.

Vinklat
Och där har vi ett annat problem. Ett program med en saftig vinkling är mycket mer underhållande än ett ”mesigare” program. Det gäller för övrig all form av media. En nyhet som vinklas hårt blir uppmärksammad.
Finns det då något problem med den här utvecklingen?

Ja, till att börja med blir journalistens/programmakarens grundinställning mycket viktigare än förr. Man kan tjafsa hur mycket som helst om ”journalistisk objektivitet” och ”journalistisk integritet”. Men, med den numera vanliga grundmallen spelar egna åsikter en avgörande roll.

Borgarpressen
På sextio- och sjuttiotalet talade vi som var unga på vänsterkanten ofta om ”borgarpressens lögner”. Tidningar och TV uppfattades som del av etablissemanget, som nonchalerade våra krav på planekonomi och allt vad det kunde vara.
På den tiden visade undersökningar att de politiska preferenserna för journalister och programledare i stort sett stämde överens med övriga befolkningen. En undersökning 1968 visade till exempel att kommunisterna hade tre procent sympatisörer i mediavärlden.

Helomvändning
Men det här förändrades snabbt under sjuttio- och åttiotalet. Bland vänsterrörelsen blev det ”hett” att vara journalist. Journalisthögskolan invaderades av intelligenta vänstersympatisörer, som normalt sett skulle ha blivit läkare eller företagsledare. De tog sig, inte helt oväntat, snabbt fram till toppositioner. Den här processen har beskrivits på ett utmärkt sätt av Jan Guillou.

Resultatet blev att nästan 30 procent av journalisterna vid en undersökning 1989 sympatiserade med kommunisterna. I takt med den naturliga avgången blev sedan det hela ett ”självspelande piano”. Att sympatisera med Moderaterna som elev på Journalisthögskolan blev förmodligen lika apart som att sympatisera med KPML(r) på Timbro. En undersökning bland journalister förra året visade en närmast total dominans för vänsterblocket och Miljöpartiet. Bara bland ekonomijournalister verkar det finnas en del med preferenser åt borgarhållet.

Inte medvetet
Ibland tas det här upp i debatten och då brukar det från ena sidan talas om komplotter och liknande dumheter. Från andra sidan talas det om journalistisk integritet och objektivt arbetssätt. Därefter börjar glåporden hagla.

Och visst har vår journalistkår integritet. Men det hjälper liksom inte när programmodellen gör det möjligt att bevisa vad som helst. Då är det till syvende och sist programmakarens åsikter som bestämmer vart man vill gå.

Mera fakta
Och vart vill jag komma med det här? Tja, jag har inte gjort något riktigt spännande upplägg och det finns ingen riktig knorr.

Men, jag ser ett allt större problem med information som egentligen är propaganda och partsinlagor. När jag ser ett vetenskapsprogram på TV måste jag allt oftare kolla vem eller vika som ligger bakom för att ha en chans att avgöra trovärdigheten. Det är lite jobbigt.

Med samhällsprogram är det lättare. Där måste man alltid misstro vad som sägs. Det är tråkigt, men just nu inte mycket att göra något åt.

Däremot är ofta rena faktauppgifter hyfsat korrekta. De kan vara ”masserade” på säregna sätt, men grunddata har ibland en hel del med verkligheten att göra.

Och det skall man kanske vara glad för.

2 Responses to “När anekdoter bli sanning”

  1. Först måste jag säga att dessa bloggar är bland det bästa som publiceras på internet. Sluta aldrig.

    Som ett anekdotiskt exempel drar jag mig till minnes när svensk TV kablade ut att fåret Dolly hade klonats. I nyhetsprogrammet (Aktuellt eller Rapport) informerades om att det nu i teorin även var möjligt att klona människor. För att illustrera detta visas 10 bilder på Hitler.

    Sedan kan ju diskuteras om journalisten var hängiven nazist eller om han bara ogillade kloning…

  2. Det var nog en krönika med mycket försiktiga ordalag om skribenterna/programledare i olika media.
    På Nätet ska man fatta sig kort och slagkraftigt så jag vill bara ta ett exempel ur närtid om hur man behandlar ”sanning”.
    De flesta minns Ullenhags yttrande om ”varje vecka går 600 000 invandrare till jobbet”.
    Det är nog sant. men, vilka är dessa 600 000? Sannolikt är majoriteten från 70-talets arbetskrattsinvandring som likt en mig närstående kunde få¨ett jobb inom några dagar efter ankomst!
    Han liknar äpplen med päron..
    Uttrycket ”varje vecka” är också intressant.
    Kriteriet på vara ”arbetande” är att man arbetat EN timme under veckan!
    Ullenhag lyckas mha av halva sanningar få en helt annan bild av verkligheten är den korrekta.
    Duktigt, men så är han också politiker.
    Samma sätt att hantera sanningar pågår, dagligen, i media
    Vi är alla lurade.
    Fast allt detta visste förstås redan de intelligenta och klyftiga läsarna av EiN eller hur?