”Bara” 283 mil på en liter

Det var ont om rekord på årets upplaga av Shell Eco-Marathon. Bästa bensinbil klarade ”bara” 283 mil per liter och bästa elbil gick 77 mil på en kWh.

Ingen lyckades alltså komma upp i förra årets otroliga rekord på 369 mil på en liter bensin eller 111 mil per kWh för bästa elbil. Så den här gången motsvarar vinnarresultatet ”bara” en tur- och returresa mellan Linköping och Kiruna på en liter bensin, i stället för en tur- och returresa mellan Malmö och Kiruna.

Om vi struntar i ironiska citattecken är det bara att konstatera att resultaten från Eco-Marathon ännu en gång visade vilka fantastiska möjligheter till energieffektivisering som faktiskt existerar. Vinnaren i bensinbilskategorin hette som vanligt Microjoule la Joliverie och kom från franska högskolan, La Joliverie. Deras bil drog drygt 3,5 ml per mil, vilket motsvarar 31 mWh per mil eller 32 mil per kWh. Koldioxidutsläppen blir 0,83 g per km, alltså 145 gånger bättre än nuvarande miljöbisgräns (120 g per km) och 60 gånger bättre än den nya supermiljöbilsgränsen (50 g per km).

Och återigen – nej jag inbillar mig inte att de här siffrorna direkt skall kunna översättas till kommersiella bilar. De argumenten drog jag väl igenom ganska ordentligt i våras (Frihet och effektivitet, 26 april). Men visst finns det fortfarande ordentliga marginaler för förbättringar. Att komma under 50 g koldioxidutsläpp med en ren bensin- eller dieselbil är på intet sätt omöjligt, även om det förutsätter en bensinförbrukning på 0,21 liter per mil (det är betydligt lättare med en hybridbil eftersom EUs körcykler är så gynnsamma för dem).

Solceller
Eco-Marathon visade också, som vanligt, att elbilar klarar sig längre per kWh än bensinbilar. Bästa batteribil klarade 73,2 mil på en kWh, alltså en energiförbrukning på 13,7 mWh per mil. Orsaken är att elmotorn har mycket högre verkningsgrad än bensin/diesel-motorn. Sedan måste man förstås ta med verkningsgraden för elproduktionen. Om man räknar koldioxidutsläppen enligt EU-mix hamnar man då på ca 0,68 g per mil, alltså fortfarande bättre än bensinbilen, men bara ca 18 procent bättre.

De i särklass ”renaste” prototypbilarna är rimligen de elbilar som använder solceller för elproduktionen. Bästa elbil i den klassen klarade i år 77 mil per kWh och här behöver vi inte fundera på verkningsgrad för elproduktion (jodå, jag vet att processen för att producera monokristallina solceller är energikrävande, men det bortser vi från). 13 mWh per mil är ruggigt lite och visst vore det väl skönt med en bil som aldrig behövde tankas.

Idag går ju (tyvärr) den kommersiella elbilstrenden åt ett annat håll. Elbilar skall se ut och ha prestanda som vanliga bilar och det gör en solcellsbil tämligen omöjlig. Men för egen del skulle jag kunna tänka mig att offra en hel i prestandaväg för att slippa tanka.

Problemet är som vanligt att energieffektivisering ändrar förutsättningarna för alla teknologier. Det är alldeles för lätt att jämföra en tänkt supereffektiv elbil med en halvgammal bensindriven SUV och få fram otroliga förbättringar. Om vi i stället jämför en supereffektiv elbil med en supereffektiv bensinbil blir skillnaden inte alls lika stor och den stora vinsten ligger kanske snarare i att gå från halvgammal SUV till supereffektiv bensinbil. Shell Eco-Marathon är en suverän tävling när det gäller att likställa olika former av drivmedel.

De franska högskolorna lade som vanligt beslag på de flesta förstaplatserna i tävlingen, med Tyskland som god tvåa. Norden tog hem toppriserna i klassen etanoldrivna ”standardbilar”, med danska DTU Roadrunners från DTU som etta och Baldos från Luleå Tekniska Högskola som tvåa. DTU lyckades krama ut över 61 mil per liter etanol, vilket är mycket bra i standardbilsklassen.

Europa i bakvatten
Den europeiska delen av Shell Eco Marathon visar att de europeiska högskolorna är bra på att samarbeta och bra på att konkurrera. Det är något som kommer att behövas ännu mera i framtiden om inte Europa skall hamna alltför mycket i bakvatten.

För, så är det tyvärr. Den ”självklara” ledarpositionen som Europa har haft alltsedan början av industrialismen är inte alls lika självklar längre. Inte så att vi har blivit sämre, men vi har inte förbättrat vår konkurrenskraft i samma takt som många andra delar av världen.

Återigen – gamla vinster räcker inte. Man måste vinna varje dag. Inom elektronikindustrin är det här en självklarhet, men för många andra områden verkar det ibland vara en nyhet. För att inte tala om hur vissa av Europas politiker tycks resonera.

Visst kan länder i Europa låna pengar och öka sina underskott för att bli mer expansiva och konkurrenskraftiga. Men alltför ofta är det inte på det sättet pengarna används. Och då är det bara att inse att man ganska snabbt kommer till den punkt då ingen längre är intresserad av att låna ut pengar, åtminstone inte utan krav på motprestationer. Den som är satt i skuld är inte fri.

På DAC i San Fransisco för ett par veckor sedan var det lätt att se ”nedtoningen” av Europa. EDA- och halvledarföretagen lägger inte alls lika stort fokus på Europa längre, utan resor och affärer går i allt högre omfattning till andra världsdelar. Mentorchefen Wally Rhines beskrev hur kraftigt hans resande har förskjutits från Europa till Asien de senaste åren och samma sak gällde många andra. Europa betraktas allt oftare som ett problemområde på väg nedåt.
Nokias utförslöpa gör naturligtvis inget för att förbättra situationen. Idag är det svårt att se hur företaget i det här läget skall kunna vända utvecklingen (se ”Nokia lade alla ägg i samma korg” från 15 juni).

Tittar vi på elektronikindustrin i Europa är det inte lätt att hitta framgångsrika storföretag. ARM är det lysande undantaget.

Problemet med att sakna storföretag är att vi allt oftare ser företagsuppköp snarare än börsintroduktioner. Samsungs köp av Nanoradio var ett bra exempel på det. Trenden är att vi får se allt fler små- och medelstora elektronikföretag köpas upp av stora utomeuropeiska företag, helt enkelt för att det inte finns några stora europeiska företag som kan köpa.

Ha en härlig sommar!
Nej, nu får det vara slut på gnället. Sommaren är här och ärligt talat – inget går väl upp mot sommaren här i Norden. Det är nästan löjligt vackert. Just nu sitter jag i Blekinge och tittar ut över ett fält av hundkex och lupiner. Jag kanske borde gå ut med slåtterbalken, men det struntar jag i. Det är ju så grymt vackert.

Comments are closed.