Symaskinen gick baklänges

Jag läste härom dagen i DN (eller var det SvD) om en elektriker som blivit dömd för att ha gjort en usel elinstallation. Enligt nyhetsnotisen tändes fel lampa när en del strömbrytare slogs på och husägarens symaskin gick plötsligt baklänges.

Att den här typen av egendomligheter släpps igenom i en av landets största tidningar är tyvärr inte det minsta konstigt. Tekniknivån hos journalistkåren är ofta förbluffande låg och tekniska dumheter som hade varit otänkbara om det handlat om litteratur eller konst glider igenom utan problem.
Sannolikt hade väl skribenten någonstans i bakhuvudet en känsla av att man kan ”förväxla plus och minus”. Det där med växelström är ju svårt.

I och för sig är det fullt möjligt att en elektrisk motor börjar gå baklänges på grund av installatörers okunskap. Det råkade faktiskt min far ut för vid två tillfällen. Förutsättningen är att maskinen använder trefasmotor och att installatören växlar två av faserna. En stor planhyvel eller sågklinga som går baklänges är inte kul. I bägge de här  fallen hade elleverantören för övrigt växlat faserna flera hundra meter från huset. Fullständigt livsfarligt.

Men det här är definitivt överkurs och jag har oerhört svårt att föreställa mig att den sjuttioåriga damen i notisen hade en symaskin med en 400 V trefasmotor och en trefashandske som vägguttag.

Räkna med pi
Ett annat exempel på ”charmig teknisk okunskap” skrev jag om förra året (Att räkna med pi). Den gången var det frågesportsprogrammet ”På spåret” som i sin semifinal bad deltagarna i de två lagen att räkna ut arean av en cirkel. För enkelhetens skull hade diametern satts till 20 cm och med tanke på att tävlingen var uppe på semifinalnivå borde man väl kunna förvänta sig snabba och korrekta svar utan behov av papper och penna.

Tydligen var det inte alls så lätt. Fyra av våra smartaste mediapersonligheter räknade och räknade och kom slutligen fram till de mest egendomliga (och felaktiga) resultat. Ingen verkade ens göra den enklaste rimlighetskontroll (som till exempel att en kvadrat med 20 cm sida har en area på 400 kvadratcentimeter och att cirkeln rimligen är lite mindre).

Ingen verkade den gången särskilt förvånad över okunskapen, snarare tyckte man tydligen att den var lite charmig och “onördig”. Man kan kanske inte förvänta sig kunskap i högre matematik från kulturpersonligheter.

Men, det är klart – om samma personer hade skrattat och sagt att de aldrig hört talas om August Strindberg eller Selma Lagerlöf, det hade nog inte klassats som charmigt. Eller om de inte hade kunnat placera Danmark på en karta. Eller om de inte haft en aning om skillnaden mellan kommunism och liberalism. För det är ju ungefär den nivån på frågan om cirkelns area.

I fallet med symaskinen var väl felaktigheten mest en lustighet, men vid andra tillfällen är den tekniska okunskapen ett betydligt större problem. Den som till exempel vill driva en kampanj baserat på tvivelaktiga eller feltolkade data kan göra det utan större risk att det upptäcks.

Farliga dieselbilar?
Ett bra exempel på det är den pågående kampanjen mot nya personbilar med dieselmotorer. I Svenska Dagbladet såg vi i förrgår en stort uppslagen artikel om dieselbilarnas inverkan på luftkvaliteten i Stockholms innerstad. Artikelns slutsats är att den ökande andelen nya personbilar med dieselmotor är huvudproblemet. De släpper ut stora mängder kväveoxider och partiklar, så att situationen hela tiden försämras.

Men går man in och analyserar de rapporter som ligger till grund för artiklarna (eller borde göra) hittar man inte särskilt mycket belägg för slutsatserna. Visserligen får, enligt de Euro-5-regler som gäller idag (typgodkännande från 2009 och registrering/försäljning från 2011), nya personbilar med dieselmotor släppa ut mer kväveoxider än nya bensindrivna (1,8 g per mil jämfört med 0,6 g per mil). Men också 1,8 g är ganska bra jämfört med dagens totala bilpark. De nya Euro-6-regler som införs från 2014 raderar i praktiken ut skillnaden (0,8 g mot 0,6 g).

På partikelsidan är dagens nya dieselbilar ofta bättre än bensinbilarna. Det beror på att dieselbilar enligt Euro-5 har partikelfilter och bara får släppa ut maximalt 50 mg sotpartiklar per mil. Euro-5-reglerna sätter för övrigt samma regel för vissa typer av bensinmotorer (lean burn). 50 mg per mil är oerhört lågt och gör att partiklarna i avgasutsläppen blir helt ointressanta jämfört med partiklarna från vägslitage etc.

Vad rapporterna visar är i stället att dagens tunga dieselfordon står för en väldigt stor del av utsläppen av kväveoxider och partiklar. Tunga lastbilar står till exempel för 1,3 procent av trafikarbetet och 20 procent av utsläppen. Personbilar står totalt sett för 83 procent av trafikarbetet och ca 35 procent av utsläppen. Större andel nya personbilarbilar (bensin eller diesel) sänker bilarnas utsläpp.

Elektroniken styr
Hur långt kan man då gå för att minska utsläpp från förbränningsmotorer? Ja, på partikelsidan finns det knappast någon anledning att gå särskilt mycket längre. Moderna bilar med fungerande partikelfilter släpper ut ytterst lite sotpartiklar och ibland innehåller nog insugsluften mer partiklar än avgaserna.

Att få ner mängden kväveoxider i en dieselmotor utan efterbehandling är inte lätt. Avgasåtermatning (EGR) fungerar i viss mån, men efterbehandling med selektiv katalytisk reduktion (SCR) är betydligt effektivare. Det kräver insprutning av t ex ammoniak (oftast i form av Urea) och omvandlar kväveoxiderna till kväve och syre.

Allt det här är krångligt och kräver avancerad styrning av ett slag som vore närmast otänkbar för några år sedan. Men idag är inte längre styrningen något större problem. Att stoppa in datakraft motsvarande gårdagens stordatorer är  varken dyrt eller energikrävande.

Vi kan alltså räkna med att alla typer av fordon fortsätter att utvecklas, oberoende av drivkälla. Vi kan också räkna med att elektronikinnehållet blir ännu mycket större, också det oberoende av drivkälla. Och vi kan säkerligen räkna med att personbilen fortsätter att dominera persontrafiken också i framtiden.

En miljon döda?
Dagens sista exempel på egendomliga uppgifter och ”kampanjer” som slinker genom rimlighetskontroller hittade jag i gårdagens nummer av Svenska Dagbladet. Det handlade om kärnkraftsolyckor och i faktadelen längst ner på sidan refererar man till en ospecificerad rysk rapport och anger antalet döda vid Tjernobyl-katastrofen till 985 000. Det här låter ju fantastiskt märkligt, så jag gjorde lite enkel faktasökning (något som journalisten ifråga kanske också borde ha gjort).

Som vanligt är det inte så enkelt att man kan uppge en absolut siffra, men FN-organen UNSCEAR (UN Scientific Committee on the Effects of Atomic Radiation), WHO (World Health Organisation) och IAEA (International Atomic Energy Agency) har efter noggrann utredning kommit fram till att 28 personer har dött av akut strålsjuka och att ännu fler i den gruppen kommer att dö. ”Notan” för de akut strålskadade hamnar någonstans strax över 50 personer. UNSCEAR-rapporten kom förra året och fick inget större mediegenomslag.

Till de akuta dödsfallen kommer förstås mera svårberäknade effekter av utsläppen runt hela världen och här har professor Dag Lindgren gjort en bra och väldokumenterad genomgång (Hur många döda efter Tjernobyl). Den uppskattar det totala antalet cancerdöda över hela världen och över tiden till 22 300. Allvarligt, men väldigt långt från 985 000.

Vi i Sverige är förresten kontinuerligt utsatta för ett långtidstest när det gäller bakgrundsstrålning. Vår berggrund, framför allt på västkusten, är  så ”infekterad” av radioaktiva ämnen att det utan vidare kan lägga 2-3 mSv/år per person till effekten av den ”naturliga” bakgrundsstrålningen. Totalt sett räknar man med att en svensk i genomsnitt utsätts för 2-4 mSv per år. Av det står Tjernobylolyckan för ca 0,01 mSv per år.

Jag bör alltså vara betydligt mera oroad av min uppväxt på Tjörn än för kärnkraftsolyckor. Den stängda ”spökstaden” Pripjat i Ukraina lär förresten ha ungefär samma bakgrundsstrålning som Lysekil.

3 Responses to “Symaskinen gick baklänges”

  1. Hej Göte,

    Läste också artikeln om symaskinen och reagerade på samma sätt!

    MVH

    Ulf Sjunnesson

  2. Dom olika forskningsrapporterna i Sverige visar på att 8-10 000 dör i Sverige p.g.a. fordonsavgaserna. Några rapporter reserverar sig för att siffran kan vara 15-20 000 dör per år i Sverige. Tidigare var siffran från dubbdäcken 25 per år, men nyligen rapporterade att det är cirka 32 personer i Storstockholmsområdet. I Göteborg så visade bara en mätstation värden som ligger över gränsvärderna. När man bytte ut dessa som även mätte dom minsta partiklarna som kommer ifrån dieselfordon med partikelfilter, så passerade man gränsvärderna på många ställen i staden och oftare. Dessa partiklar är av samma storlek som asbest och håller sig svävande så dom kommer in i bostäder och komersiella byggnader. Dom tränger även ut i lungornas alveoner och ut i blodomloppet. Hur kam dom nu helt plötsligt gå ifrån att vara farligast till att ”bli ointressanta”? En enda av dessa partiklar kan skapa lungcancer, precis som asbest.

  3. Nja, jag skrev faktiskt inte att partiklarna från personbilar med partikelfilter var ointressanta i sig, bara att de var ointressanta i jämförelse med övriga partikelutsläpp (främst från vägförslitning). Vill man minska partikelutsläppen ytterligare totalt sett ”lönar” det sig väldigt dåligt att gå vidare med ännu strängare regler för personbilarnas partikelfilter. Trots allt ger ju partikelfiltren en reduktion med en faktor trettio eller fyrtio. Det finns andra åtgärder som är betydligt billigare och effektivare.