Havel eller Kim Jong Il

Den senaste veckan har två av världens politiska ledare dött och sällan har det väl funnits möjlighet att jämföra två så diametralt motsatta personer.

I ena fallet handlar det om Vaclav Havel, politiker, medborgarrättskämpe, dramatiker och filosof. Hans politiska idéer, baserade på moralisk övertygelse och humanism är väldigt intressanta och vettiga och Havel bör stå som ett föredöme för alla politiker i hela världen. Inte minst kan han stå som ett föredöme när det gäller att på ett fredligt sätt ta sig från en totalitär diktatur till en demokratiskt styre som baseras på individuell frihet och humanism.

I andra fallet handlar det om Kim Jong Il, Nordkoreas diktator och son till landets president, Kim Il Sung. Kim Il Sung är visserligen död sedan 1994, men han fick med åren en så ”gudalik” status att han 1998 utsågs till Nordkoreas evige president. Nordkorea blev i och med det världens enda nekrokrati, alltså ett land som, åtminstone formellt, styrs av en död. Kanske något att satsa på, med tanke på det stora intresset för vampyrserier och vampyrfilmer.

Kim Il Sung titulerades ”Den Store Ledaren” och Kim Jung Il titulerades ”Den Käre Ledaren”. Efterföljaren, sonen Kim Jong Un, skall tydligen tituleras ”Den Store Efterträdaren”, även om det figurerar många andra betydligt lustigare (eller olustigare) epitet. Engelska TV-kanalen Channel 4 använde till exempel ”Fat Boy”, med anspelning både på ålder, utseende och kärnvapenhot (bomberna över Hiroshima och Nagasaki kallades ju ”Fat Man”, respektive ”Little Boy”).

Jag gillar inte anspelningar på kärnvapen, hellre då gamla westernfilmer, till exempel den gamla spaghettiwesternfilmen: ”Den gode, den onde, den fule”.  Så – ”Den Store, den Käre, den Fete” kanske kan vara en variant.

Någon kanske tycker att jag beskriver Vaclav Havel på ett väldigt respektfullt sätt och Kim Jong Il på ett väldigt respektlöst sätt. Det är i så fall fullständigt medvetet. Vaclav Havel var en stor man, en stor konstnär och en stor politiker. Kim Jong Il representerar på ett utmärkt sätt det motsatta, även om han säkert inte var någon dumskalle (det hade kanske ursäktat något lite).

Bättre förr?

Jag fick förresten härom dagen ett mail angående min förra spalt, där jag påstod att det inte var bättre förr. Skribenten tyckte att jag borde ta av skygglapparna och inse hur hemskt allt faktiskt är, eller håller på att bli. Nedrustad åldringsvård, kriminella bostadsområden, klimatkatastrofer etc etc.

Och visst finns det problem, inte tu tal om den saken.

Men jag skrev ju faktiskt inte att dagens värld är bättre än en tänkt idealvärld, bara att det är bättre i dag jämfört med hur det var förr.

Ta till exempel äldrevården. Jag jobbade extra på långvården under hela universitetstiden (början av sjuttiotalet) och min fru har jobbat inom äldrevården från sjuttiotalet och framåt, både i Göteborg och i Stockholm. Kvaliteten varierar, men i det stora hela skulle nog ingen idag acceptera den normala standarden på sjuttiotalet (fyrbäddsrum etc). Det var definitivt inte bättre förr. Skillnaden är möjligen att vi på den tiden hade både bra och dåliga kommunala vårdhem. Idag har vi både bra och dåliga kommunala eller privata vårdhem. Städningen var inte bättre på sjuttiotalet den heller. Däremot är de äldre bra mycket bättre på att klaga idag – tack och lov.

Samma sak gäller sjukhusen och skolorna. Den materiella standarden var betydligt sämre på sjuttiotalet. I de fall där det skett försämringar beror det knappast på att man har fått mindre pengar.

Och visst behöver vi ta tag i klimatproblemet, men återigen – jämfört med hur det var för fyrtio eller femtio år sedan har mycket hänt. En normal villa förbrukade på den tiden ca 4 m² eldningsolja (eller motsvarande i koks eller ved). En normal bil drog en liter blyad bensin per mil och släppte ut förbluffande mängder elände. Individuellt sett har utsläppen blivit bra mycket lägre, ”problemet” är att många fler har fått det bra.

Den största förändringen de senaste årtiondena är nog att vi idag har mycket större frihet/möjlighet att påverka vårt liv. Däremot tror jag inte ett ögonblick på att det skulle finnas en naturlig motsättning mellan välstånd och lycka. Visst kan det vara jobbigt att tvingas att välja själv, men vi har väl aldrig tidigare haft så stora möjligheter att göra vad vi vill.

Mina år i elektronikindustrin har fått mig att tro att de flesta problem faktiskt går att lösa, bara man tar tag i de individuella problemen. Det finns ingen anledning att acceptera dåliga skolor, dåliga sjukhus eller dåliga vårdhem. Det finns ju gott om exempel på motsatsen.

Nej, jag vill nog påstå att det är pessimisterna som har de största skygglapparna och det är inget nytt. Domedagsprofeter har alltid varit duktiga på att extrapolera och usla på att förutse förändringar.

Comments are closed.