En solig sommar och höst har lett till fina skördar, torra brunnar och höga elpriser. Men problemet med vattenbrist är ganska lätt att lösa och problemet med elbrist har politikerna skapat alldeles i onödan.

Vår brunn i Blekinge är fullständigt torr och samma öde har drabbat många andra i sydöstra Sverige. Problemet för vår del är att brunnen grävdes under ett år med hög grundvattennivå. De som grävde (för hand) kunde inte gräva så djupt som det var tänkt. Man hann helt enkelt inte ösa ut vattnet i samma takt som det rann till.

Nu är ju tack och lov inte sötvatten någon bristvara i Sverige. Larmen om vattenbrist från till exempel Öland är bara exempel på politiker som inte klarar av att hantera infrastrukturproblem. Att dra en tillräckligt grov vattenledning från fastlandet är varken raketteknologi eller ens särskilt dyrt. Alternativet – att avsalta vatten från Östersjön – är också ganska oproblematiskt.

Höga elpriser
Problemet med att vattenmagasinen i norra Sverige bara är fyllda till två tredjedelar är större. Ett normalår borde magasinen varit fyllda till 82 procent vid den här tiden. Det här i kombination med flera nedlagda kärnkraftsreaktorer innebär klart högre elpriser. Bedömare räknar med uppåt trettioprocentiga höjningar framöver, men det kan bli ännu mer om vintern är kall. Vi får väl köpa el från Tysklands brunkolsanläggningar.

Återigen – det här är inget nytt eller oväntat – skillnaden mot vattenbristen på Öland är att vi i det här fallet medvetet väljer att förstöra en utmärkt väl fungerande infrastruktur.

Öknar som breder ut sig
Tillbaka till vattenbristen och låt oss för ett ögonblick lyfta blicken utanför Sverige. Det talas ju så mycket och ofta om brist på vatten och kommande katastrofer på grund av utbredda öknar. Men så vitt jag kan se är de problemen relativt enkla och billiga att lösa. Vi kanske till och med kan dra nytta av några kvadratkilometer solceller.

Färskvatten
Grundproblemet är förstås att nästan allt vatten som finns på jorden innehåller salt. Bara ca 2,5 procent är färskvatten, där större delen (87 procent) ligger bundet som is i polarområdena eller är oåtkomligt på annat sätt.

Så här långt är det lätt att hänga med och vi översvämmas av artiklar och TV-program som gottar sig åt apokalyptiska visioner, där mänskligheten går under på grund av att man har förstört vattenreserverna. Om man dessutom kombinerar med en dos global uppvärmning är det bara att vänta på att apokalypsens fyra ryttare spränger fram.

Går inte att lösa?
Vi som tror på tekniska lösningar undrar kanske vad det är för fel på avsaltning av havsvatten. Svaret på det brukar vara att det blir alldeles för dyrt, kräver alldeles för mycket energi och dessutom ställer till problem med för höga saltkoncentrationer när ”avfallet” pumpas ut i havet. Lösningen är i stället att sluta äta kött, sluta köpa bomullskläder och att sluta släppa ut koldioxid.

Så det var bara att plocka fram miniräknaren och kolla hur det egentligen står till. Avsaltning har ju varit en kommersiellt fungerande teknik i ganska många år vid det här laget.

Mindre än 2 kWh
Låt oss börja med energiförbrukningen. Dagens kommersiella avsaltningsanläggningar brukar använda en filterteknik med omvänd osmos för att skilja ut saltet. Då får man en energiförbrukning på ungefär 2 kWh (ner till 1,6 kWh) per kubikmeter filtrerat vatten. Tidigare var energiförbrukningen betydligt högre, men det är historia.

Här i Nacka betalar vi 29 kronor per kubikmeter för vattnet, så 2 kWh, eller två kronor låter inte särskilt dyrt. Varje svensk gör av med ca 160 l vatten per dag i hushållet, så vi talar om kanske 30 öre per dag i energikostnad. Inte så allvarligt.

Jordbruk
Nu har vi förstås inga som helst problem med färskvatten i Sverige eller ens i Nordeuropa. Här är avsaltning bara intressant på ställen där man inte kan eller vill dra fram vattenledningar. Situationen är helt annorlunda i delar av Afrika, Mellanöstern, Australien och andra ökenartade områden. Där gör ett ordentligt tillskott av färskvatten all skillnad i världen.

Problemet är bara att det krävs väldigt mycket vatten för att odla mat. Ofta ser vi tabeller med vattenmängder runt 150 l för ett kilo potatis, 200 l för ett kilo tomater, en kubikmeter för ett kilo vete, tre kubikmeter för ett kilo ost och sex kubikmeter för ett kilo fläskkött. Enligt WWF (Världsnaturfonden) kräver en skjorta i bomull 2,7 kubikmeter vatten.

De här siffrorna baseras på traditionellt jordbruk där det finns gott om vatten att slösa med, så det finns stor marginal för enkla förbättringar. Vatteneffektiv tomatodling i växthus kräver till exempel bara drygt 20 l vatten per kg tomater, vilket är en tiondel av de ”normala” siffrorna. Den som betalar för vattnet slösar inte bort det i onödan.

Solceller
Låt oss lite generöst anta att det behövs hälften av siffrorna ovan i avsaltat havsvatten. Om vi räknar om det till energi hamnar vi då på 1 kWh per kg vete, 0,15 kWh för ett kilo potatis, 0,2 kWh för ett kilo tomater och 6 kWh för ett kilo fläskkött. Skjortan skulle hamna på 2,7 kWh. Det är faktiskt inte särskilt mycket. Speciellt inte om vi på det här sättet får ”öknen att blomma”.

Om vi dessutom använder solceller för att generera elektriciteten blir det hela ännu intressantare. Här talar vi om områden där solen nästan alltid lyser med full styrka och eftersom vi kan dra nytta av all producerad energi blir priset per kWh lågt. Vatten kan lagras, så vi behöver ingen separat energilagring utan det är bara att ”tuta och köra”. Ett genomsnitt på 10 soltimmar per dag och uppemot 150 W per kvadratmeter ger 500 kWh per kvadratmeter solpanel och år. Omräknat i avsaltat vatten innebär det årligen 250 kubikmeter vatten per kvadratmeter solpanel. En anläggning med 1000 kvadratmeter solpaneler borde kunna ge tillräckligt mycket vatten för att producera 500 ton vete per år eller täcka vattenbehovet för 5 000 personer med svensk normalförbrukning. Inte alls illa, speciellt som vi talar om befintlig och beprövad teknik.

Salt som biprodukt
Avsaltning ser alltså ur energisynpunkt ut att vara en fullständigt vettig teknik, både för hushåll och jordbruk. Så det är väl bäst att titta på den andra invändningen – den om förstörda havsbottnar på grund av saltutsläpp.

Här talar vi egentligen om att kasta bort en värdefull resurs helt i onödan. Att producera salt från den saltlake som bildas vid filtreringen är ju vansinnigt mycket enklare än att producera salt direkt från havsvatten.

En avsaltningsanläggning som producerar 250 000 kubikmeter färskvatten per år ger med minimalt extraarbete också 8 000 ton salt per år. Det behövs inga stora saltdammar för den slutliga avdunstningen så det lär vara en klart lönsam extra inkomstkälla. Att göra avsaltningen ”på plats” och låta de stora och långa rörledningarna transportera saltvatten i stället för färskvatten minskar också risken för stöld.

Dyrt att transportera
Faktum är att transporten av vatten ofta är mycket dyrare och mera energikrävande än själva avsaltningen. I en fallstudie från Chalmers räknade man på en anläggning för att transportera avsaltat färskvatten till ett område i Somaliland. Höjdskillnaden på ca 1 500 m gjorde att det hela blev ekonomiskt klart olönsamt. Kostnaden för avsaltningen beräknades till drygt sex kronor per kubikmeter, medan totalkostnaden inklusive transporter hamnade väldigt mycket högre.

Men, det räcker att ta en titt på en topografisk karta för att hitta stora jordbruksområden på betydligt lägre nivå över havet. Så länge man slipper ”lyfta”  vattnet alltför högt är transporterna hyfsat billiga (om jag räknat rätt ”kostar” det 3 kWh plus förluster att lyfta en kubikmeter vatten 1000 m). Att till exempel frakta en kubikmeter vatten med järnväg lär för övrigt hamna på ungefär 0,4 kWh per mil och klart mindre med pipeline. Att bevattna högplatåer med avsaltat vatten från havet är kanske i dyraste laget, men för lägre belägna områden är det inga större problem.

Fungerar i praktiken
Beräkningar låter alltid bra, men fungerar tekniken praktiskt i stora volymer? Tja, det är bara att köpa ett kilo apelsiner från Israel för att kontrollera. Landet har länge varit ledande när det gäller avsaltning och man får idag huvuddelen av sitt sötvatten från avsaltat havsvatten.

Om vi har lust att satsa på lite verklig hjälp åt länder som lider av torka kan storskalig avsaltning vara ett bra alternativ. Om avsaltningen kombineras med effektivt jordbruk kan vi nog till och med glömma det mesta om kommande världssvält. Obegränsade mängder vatten betyder obegränsade mängder mat och jag ser inga problem i att köpa en del av det kommande matöverskottet från Saharaöknen.

Men innan dess är det nog dags att gräva brunnen lite djupare.

Filed under: Göte Fagerfjäll