I Västvärlden verkar många tro att internationell lagstiftning och internationella regler är ”gudomliga sanningar”. Det finns på något sätt en övergripande myndighet med gudomlig makt. Därför är det ett så bistert uppvaknande, både för Sverige och för övriga EU-länder, att tvingas inse att den makt man inte längre har också innebär att mycket av det som sägs blir meningslöst.

En enkel sanning är att den som har makt kan välja mellan att använda den eller inte använda den. Ett land som har en stark militärmakt kan avskräcka fientliga länder men behöver inte invadera grannländerna. Ett land med en stark polismakt kan ingripa mot kriminella personer eller klaner men behöver inte bli polisstat. Ett land med stark ekonomisk makt kan diktera ekonomiska villkor eller nöja sig med att motarbeta tullar och handelshinder.

En lika enkel sanning är att ett land utan militärmakt alltid riskerar att bli ockuperat och att ett land utan fungerande polismakt riskerar att tappa kontrollen över områden (som i Sverige) eller hela landet (som Haiti). Ett land utan ekonomisk makt får finna sig i omvärldens nycker.

Faktum är att själva definitionen av en stat handlar om att ha makt att stå emot fientliga länder och kriminella. Det är det grundläggande avtalet mellan medborgare och stat. Thomas Hobbes beskrev det här redan 1668 i sin bok, Leviathan. Ett land måste kunna garantera säkerhet åt sina invånare.

Makt bakom lag
Det är naturligtvis alldeles utmärkt om alla länder kan komma överens om gemensamma regler och lagar. De senaste århundraderna har det här både lyckats och misslyckats gång efter annan. Efter andra världskriget lyckades man till och med komma överens om att ”existerande gränser gäller” och att inget land får utöka sitt territorium med våld. Man kunde också komma överens om handelsregler där tullar och handelshinder hölls till ett minimum.

Problemet är bara att de här lagarna och överenskommelserna förutsätter att alla eller åtminstone någon har makt att upprätthålla dem. Efter andra världskriget har i praktiken USA varit denna ”någon”. Övriga Västländer (och några till) har hållit med och ett växande antal länder har i praktiken varit fiender.

Starkare fiender
Så länge de mer eller mindre fientliga länderna saknade tillräcklig makt spelade det här inte så stor roll. Men de senaste årtiondena har det blivit allt mer uppenbart att maktbalansen väger över till Kinas favör. Det gäller i första hand den ekonomiska makten men Kina bygger också upp en formidabel militärmakt.

Kina kontrollerar nu en förbluffande stor del av den internationella industriella produktionen. Landet står dessutom för 55 procent av världens ståltillverkning, 60 procent av världens aluminiumtillverkning och nästan all produktion av sällsynta jordartsmetaller.

Den stora frågan är förstås vad som händer om några år när Kinas tillverkningsindustri (förmodligen) är helt dominerande globalt sett. Kommer man då att använda sin ekonomiska makt för att sätta politisk press på världen? Väldigt lite talar för att man skulle avstå från det.

USA vill ha kontroll
Att USA ser Kina som den kommande huvudfienden har väl ingen missat. Det är rimligen också orsaken till att den nuvarande regeringen tar till så kraftfulla åtgärder för att undvika ett ännu starkare beroende av Kina. Helst vill man vrida klockan bakåt och återta kontrollen över mycket av det som redan förlorats till Kina.

Här handlar det mesta om ekonomisk makt men USA koncentrerar också sin militärmakt till Asien och området runt Kina. Nato-samarbetet i Europa blir kvar men de europeiska länderna måste nu bygga upp sina egna försvar i stället för att bara lita till USA. Något som för övrigt borde ha hänt för flera årtionden sedan.

Att återta den ekonomiska makten kommer varken att bli lätt eller billigt men USA har faktiskt möjlighet att bygga upp lokal produktion av ganska mycket som nu flyttats till Asien. Om det sedan är önskvärt är en helt annan fråga.

Här har USA ett mycket bättre utgångsläge än de flesta andra länder. Den egna marknaden är så stor att många internationella företag självmant tar steget att bygga upp lokal produktion i USA. Och kanske viktigast av allt – USA har ett energiöverskott. Landet är nettoexportör av olja och gas och har billig el. Att återta energiintensiv industri är förhållandevis oproblematiskt.

På många andra områden är USA också självförsörjande. Det gäller till exempel spannmål och annan matproduktion. Satsningen på fracking gör att det finns obegränsade mängder naturgas och i och med det obegränsade möjligheter att tillverka konstgödsel.

Kommer då USA att klara en omställning till lokal produktion av ”allt”? Nej knappast. Men USA har ändå väldigt mycket bättre förutsättningar än nästan alla andra länder. Sedan får vi väl se hur långt man är villig att gå i kampen för oberoende.

Europa har dåligt försvar
Europa har ett helt annat utgångsläge. EU har de senaste åren gjort nästan allt fel och som det ser ut idag saknar man i stort sett all makt på alla områden.

Det som syns tydligast just nu är förstås kravet på uppbyggnad av EU-ländernas försvar. De flesta EU-länderna har sedan andra världskriget helt enkelt struntat i att bygga upp ett fungerande försvar. Man har litat på att USA skulle ta hand om allt. Länge satsade Storbritannien och Frankrike på egna starka försvar men sedan Sovjetunionens fall har också de minskat sina försvarsutgifter och litat på att krig var ”omodernt”.

Sverige låg länge förvånansvärt bra till. Efter andra världskrigets pinsamheter röstade riksdagen igenom en mycket kraftfull upprustning av både det miltära försvaret och det civila försvaret. Ända fram till mitten av sextiotalet låg försvarsbudgeten på fyra procent av BNP och Sverige hade ett av Europas starkaste försvar med bland annat ett av världens starkaste flygvapen. Fram till åttiotalet kunde Sverige mobilisera 850 000 fullt utrustade soldater. Det kan jämföras med dagens ca 63 000 soldater.

Ända fram till mitten av sextiotalet låg Sveriges försvarsbudget som sagt på fyra procent av BNP. Därefter sjönk den sakta till under en procent 2015. Men i fast penningvärde steg faktiskt försvarsutgifterna ända fram till 1977. Därefter planade de ut runt 50 miljarder kronor (i 2019 års penningvärde) fram till strax före millennieskiftet. 2015 var utgifterna nere i 41 miljarder.

Det ”imponerande” var väl att den nästan totala slakten av det svenska försvaret bara sparade några få miljarder per år. Att bygga upp försvaret igen kommer att kosta sanslöst mycket mer.

Om alla EU-länder hade byggt upp ett försvar i klass med det som Sverige hade under kalla kriget skulle Europa kunnat mobilisera bortåt 40 miljoner soldater. Då kunde man tala om militär makt.

Brist på energi
Men det finns fler bristvaror i EU. Energi är den kanske mest uppenbara. Efter stora satsningar på vind och sol och nedstängning av kärnkraft och kolkraft har EU en ganska hopplös energisituation. Energi, speciellt elenergi, är jättedyrt och tillgången är allt annat än stabil.

Det här har man ”löst” med hjälp av industriexport. Många av EUs industrier har flyttat till Kina och många fler är på väg. På det här sättet har man lyckats hålla ner Europas elanvändning och klara en del av de egna klimatmålen. Det hela bokförs som klimatförbättringar trots att åtgärderna globalt sett leder till ökade koldioxidutsläpp.

Bilindustrin på väg ut
EUs suicidala klimatmål har redan lett till en kraftig avindustrialisering. Den har bland annat lett till att Tysklands viktiga kemiindustri håller på att lämna landet. Men det är ändå inget jämfört med vad som håller på att hända med bilindustrin.

Här ser vi en ”giftig brygd” bestående av förbud mot tillverkning av bensin- och dieselbilar, förlust av den kinesiska marknaden, en förväntad förlust av USA-marknaden och ett förväntat stort inflöde av kinesiska bilar.

Den i särklass värsta delen är EUs regler för att stoppa tillverkning av bensin- och dieselbilar. De gör att tyska och franska bilföretag inte kan sälja lönsamma bilmodeller utan tvingas gå över till olönsamma och extremt konkurrensutsatta elbilar. Många bedömare räknar med att större delen av EUs bilindustri kommer att kollapsa och med den en stor och viktig del av EUs ekonomi.

Stora ord utan makt
Som det ser ut idag har EU inga ekonomiska maktmedel för att hindra ett ökat inflöde av bilar och andra industriprodukter från Kina. Den export som hindras att gå till USA kommer i stället att gå till Europa. Vi får som vanligt höra storvulna ord från EU-ledningen men utan makt är det bara ord.

EU har heller inga praktiska möjligheter att göra något åt situationen i Ukraina. Europas försvar är helt beroende av USA och de militära jättesatsningar som planeras kommer att ta många år att genomföra. USA finns visserligen kvar i NATO men kommer inte längre att ta allt ansvar och bistå med alla resurser. Från EU blir det mest stora ord utan uppbackning av verklig makt.

EU har dessutom stora problem med den interna säkerheten. Den fria interna rörligheten innebar att kontrollerna mellan EU-länder monterades ner. I kombination med en okontrollerad invandring innebär det att EU har svårt att hantera framför allt klanbaserad brottslighet. Det här ser vi inte minst i Sverige. Återigen – stora ord.

Enkelriktad frihandel
Vem skall då ta ansvaret för den internationella handeln och de mellanstatliga reglerna om USA drar sig tillbaka?

I en tidning såg jag härom dagen förslaget att Kina skulle ta över ansvaret. Med andra ord att vi skulle ”sätta bocken till trädgårdsmästare”. Kina är ju snarare problemet än lösningen.

För visst vill Kina ha frihandel – men bara åt ena hållet. Kina har egentligen aldrig varit intresserade av att importera annat än kunskap. De utländska företag som etablerat sig i Kina har alltid tvingats att ha kinesiska delägare och att ”dela med sig” av sitt kunnande. Vi i Västvärlden intalade oss att frihandel på Kinas villkor skulle leda till att Kina blev som vi. Tji fick vi.

I stället fick vi se en effektiv marknadsekonomi styrd av en riktigt obehaglig diktatur med närmast obegränsade maktambitioner. Målet för de kinesiska företagen är utan tvekan att tjäna pengar och vara konkurrenskraftiga. Men målet för den kinesiska politiska ledningen är makt. Inget annat.

För väldigt många länder i världen är det här helt OK. Trots allt är de flesta av världens länder diktaturer och de flesta har inte mycket till övers för varken USA eller Europa. De är inte särskilt intresserade av internationell lag och rättvisa heller så länge inte lagen och rättvisan kan vridas till deras egen favör.

Jag vet inte hur Donald Trump resonerar men det förvånar mig egentligen inte att han tar till maktspråk. Rimligen ser han Kina som den stora framtida fienden och han är säkerligen övertygad om att maktspråk är det enda språk som Xi Jinping förstår.

Normalt sett skulle Trump förstås ha tagit hjälp av EU. Men vicepresident Vances tal i EU gör det klart att Trump inte tror att EU har särskilt mycket att komma med. EU måste först reda ut sina egna problem. Det är just nu bara Storbritannien som ses som en intressant bundsförvant (även om de sannerligen inte saknar problem).

EU och Kina
USA har kanske en möjlighet att minska Kinas betydelse för USAs ekonomi och politik. Hur stora konsekvenserna i så fall blir för USA är närmast omöjligt att förutse.

För Europa har nog det tåget redan gått. EU har inte längre några valmöjligheter utan får nöja sig med att göra det bästa av situationen. Ett ännu tätare samarbete med Kina behöver i och för sig inte vara någon ekonomisk nackdel men i en konfliktsituation riskerar EU att hamna på kollisionskurs med USA.

Kina måste exportera
Till slut kommer förstås frågan om vad som händer i Kina. Varför är landet så totalt exportinriktat och varför ser vi inte den jättelika expansion av den egna marknaden som alla väntat sig under så lång tid?

Delvis kan det handla om demografi. Kinas officiella folkmängd är drygt 1,4 miljarder invånare men den siffran tror inte många på. Det skulle innebära att extremt låga födelsesiffror under flera årtionden (ettbarnspolitiken) inte skulle haft någon påverkan på befolkningstillväxten. De officiella befolkningssiffrorna får nog snarast ses som glada förhoppningar.

Mera rimliga uppskattningar brukar hamna mellan 800 miljoner och 900 miljoner invånare men det finns också bedömare som hävdar att Kina redan kan vara under 400 miljoner invånare. I vilket fall som helst ser vi nu en snabb befolkningsminskning även baserat på officiella siffror.

Den kraschade fastighetsmarknaden, demografin och det totala exportberoendet är problem som på sikt kan sänka Kina. Men om man tittar på industriproduktion och sådant som fartygs- och biltillverkning är det uppenbart att Kina fortfarande är på väg uppåt. Kina har lyckats bygga upp en industriell infrastruktur som är överlägset allt annat. Landet har också lyckats utbilda horder av ingenjörer och forskare som ligger i topp inom varje teknikområde.

Det räcker alltså inte att klaga på statliga subventioner (även om de är stora) eller på låga löner (som inte längre är så låga). Att konkurrera med kinesiska företag blir allt svårare och det blir inte ett dugg enklare av Västvärldens självskadebeteende i form av mördande administration, miljölagar och energibrist.

Helt klart är i alla fall att USAs tullmurar mot Kina är ett fundamentalt hot mot Kina (och mot USA). Den stora frågan är nu om Kina redan har tillräcklig makt för att kunna vinna ”kriget”. Vi kan vara övertygade om att Kina kommer att använda alla sina maktmedel.

Vi lever i intressanta tider.

Filed under: Göte Fagerfjäll