På måndag är det vaktombyte i USA. Donald Trump blir president ”på riktigt” och en ny regering träder till. Det kommer att bli stora förändringar redan från början. Är det dags för Danmark att släppa Grönland? Är det dags att lära politikerna i Los Angeles att bekämpa bränder? Och är det dags att lära EU att sluta drömma om censur? Tänk bara att Donald Trump och Elon Musk skulle bli förkämpar för yttrandefriheten i Europa. Den såg vi inte komma!

Egentligen borde väl inte Trump ha haft en chans. De senaste fyra åren har vi sett en lång rad juridiska kampanjer mot honom. Försöken att fälla honom för ”stormningen av Capitolium” gick inte så bra så man har i stället koncentrerat sig på att blåsa upp en del ganska pinsamma saker till jätteformat. Rättssystemet har i och med det framstått som allt annat än fristående från Demokraterna. En tid såg det till och med ut som om Demokraterna skulle lyckas få en domstol att förbjuda Trump att ställa upp i presidentvalet.

Den här typen av kampanjer kan vara väldigt effektiva men de har ett grundläggande problem. De måste lyckas! I annat fall riskerar man hämndaktioner av minst samma storleksordning. Skräckscenariot, som ingen verkade kalkylera med, är att motståndaren får kontroll över både presidentposten, senaten och representanthuset.

Men där står man nu. Trump vann med god marginal och Republikanerna har kontroll över kongressens bägge kamrar. Demokraterna kan nu bara hoppas på att Trump inte är hämndlysten. Något som ingen vettig människa skulle satsa några pengar på.

Trump och Grönland
Det spekuleras friskt om vad Donald Trump tänker göra när han väl blivit president. Men redan nu har han släppt en säkerhetspolitisk bomb. Han anser att Danmark bör sälja Grönland till USA.

Här i Norden togs utspelet emot som man kunde vänta sig. Svenska media hävdade som vanligt att ”Trump är galen” och att det hela är fullständigt otänkbart.

Men så enkelt är det förstås inte. På många sätt har de danska politikerna sig själva att skylla. De verkade tro att de kunde äta kakan och ha den kvar.

Grundproblemet ligger i Grönlands status som självständigt land. Fram till 1953 var Grönland helt enkelt en dansk koloni och behandlades som en sådan. Därefter fick Grönland status som ett danskt län med visst självstyre. Skillnaden var väl mest att Danmark slapp att se sig som elak kolonialmakt.

Men befolkningen på Grönland har länge önskat sig full självständighet och danskarna har allt svårare att se sig som ”den sista stora kolonialmakten” (vad man än kallar förhållandet till Grönland). Därför har Danmark lovat att ge Grönland sin frihet om de ”verkligen vill det”. En självständighetsprocess kan starta redan i vår om valet på Grönland kräver det och så blir det nog.

Problemet är bara att Danmark inte både kan ge Grönland full självständighet och samtidigt styra över Grönland. Man kan som sagt inte både äta kakan och ha den kvar. Ett självständigt Grönland tar sina egna beslut även i utrikesfrågorna. Samtidigt kan ett fritt Grönland inte räkna med att Danmark ”står för fiolerna”. Danmark står idag för ungefär halva Grönlands statsbudget.

Rikt men fattigt
Ett självständigt Grönland innebär att ett land som till ytan är hälften så stort som EU (dubbelt så stort som Sverige, Norge, Finland och Danmark tillsammans) och har knappt 57 000 invånare skall kunna fungera. Det är som om invånarna i Uddevalla skulle skapa en egen nation. Inte lätt – speciellt om halva statsbudgeten försvinner. Medborgarna riskerar att bli ännu fattigare än vad de är idag.

Men Grönland är egentligen väldigt rikt. Närmare bestämt på samma sätt som en fattigpensionär som bor i ett gammalt palats kan betraktas som rik. Landet har usla inkomster men sitter på väldiga rikedomar och värden som är svåra att realisera.

Först och främst har Grönland ett extremt intressant säkerhetspolitiskt läge. Landets läge gör det framför allt helt avgörande för USAs säkerhet. Det var också orsaken till att USA 1946 erbjöd Danmark 100 miljoner dollar för Grönland.

Den gången löste man problemet genom att bilda Nato, vilket gav USA full militär tillgång och spärrade alla möjligheter för Sovjetunionen att öka sina intressen. USA har också flera gånger tidigare försökt att köpa Grönland, bland annat i samband med köpet av Alaska (från Ryssland).

Grönland är ett arktiskt land och är en självklar medlem i Arktiska rådet. De representeras idag av Danmark. Övriga länder är Finland, Island, Norge, Sverige, Kanada, Ryssland och USA. Dessutom är diverse ursprungsfolk och icke-statliga organisationer medlemmar. Medlemskapet ger ett stort inflytande över Arktis och Kina har i åratal försökt hävda sin rätt som arktiskt land. Något som hittills varit svårt med tanke på att Kina geografiskt sett inte är mer arktiskt än Tyskland.

Grönland har också stora mängder olja, gas och mineraler. Tillgångarna är inte lätta att utvinna men värdet uppskattas till hundratals biljoner kronor.

100 miljoner per invånare?
För medborgarna på Grönland är som sagt de här värdena svåra att realisera, speciellt så länge Grönland ”ägs” av Danmark. Men som självständigt land blir plötsligt möjligheterna betydligt större.

Antag till exempel att det är värt en biljon kronor att få kontrollen över Grönland. Då kan varje invånare få sådär 20 miljoner kronor rakt in på bankkontot. Det är ingen dålig affär. Då räknar vi ändå lågt – en bra förhandlare kan säkert få upp summan till uppåt 100 miljoner per invånare. En auktion mellan USA, Ryssland och Kina skulle säkerligen driva upp priset ordentligt. Men det är klart – USA skulle inte uppskatta om invånarna på Grönland sålde landet (hela eller delar) till Kina eller Ryssland.

Det är lätt att inse att ett självständigt Grönland måste knyta sig ganska hårt mot ett annat land. Den gamla kolonialmakten Danmark står i det läget inte högt i kurs utan det bör vara ett land som är politiskt och militärt starkt och som har en struktur som garanterar både frihet och självbestämmande. Då är USA det självklara valet. Det enklaste är väl att Grönland blir USAs 51a delstat men det finns också andra möjligheter.

Det här är varken otänkbart eller galet. Snarare är det något som helst bör hanteras innan Grönland slutgiltigt får sin självständighet. Det kan bli en tuff förhandling, men Grönland sitter med extremt starka kort.

Here comes those Santa Ana winds again
Har då Trump några fler intressanta problem?

Tja, Stora delar av Los Angeles står fortfarande i lågor och i bakhuvudet hör jag Steely Dans gamla låt ”Babylon Sisters” från 1980. ”Here comes those Santa Ana winds again” sjöng de den gången och det är också de årliga, torra och kraftiga Santa Ana-vindarna som gjorde årets bränder så jobbiga.

Grundproblemet är förstås att Kalifornien har ett så ovanligt lämpligt klimat för bränder. Det har man alltid haft. År med mycket regn avlöses av år med extrem torka och då förvandlas det gräs och de buskar som växt så ymnigt till kruttorr och extremt brandfarlig undervegetation. Även med noggrann skötsel är det svårt att hindra det här och i kombination med kraftig och torr vind ligger katastrofen runt hörnet.

I år är situationen ovanligt eländig. Två mycket regniga år (2022 och 2023) har lett till att det finns ovanligt mycket gräs och buskar och ett torrt 2024 har omvandlat alltsammans till en väntande katastrof. Extra kraftiga Santa Ana-vindar blev bara ”lök på laxen”.

SVT och TV4 gör som vanligt sitt bästa för att lägga skulden på klimatförändringarna. Till att börja med påstod de till och med att Kalifornien varit extremt torrt i flera år.

Andra vill lägga skulden på delstatsregeringen. De sägs ha klantat sig med vattenmagasinen, försämrat brandkåren och inte satsat på att låta röja undan undervegetation och skapa brandgator. Helt klart är väl i alla fall att man inte har lagt särskilt många strån i kors för att röja undan brännbar undervegetation. Man har satsat mer på att tala om klimatförändringar och HBTQI-frågor.

Det hela påminner en del om skogsbränderna i Sverige 2018. Den gången såg vi dåvarande MSB-chefen Dan Eliasson skylla på klimatförändringarna i stället för att ta ansvar för usel samordning, obefintlig befälsordning och dålig utrustning. Dan Eliasson petades tack och lov från MSB och man satsade i stället på brandflyg, samordning och bättre utrustning. Det fungerade väldigt mycket bättre.

Tycker om naturen
Hur kan man då minska risken för bränder? Tja, det är både svårt och enkelt.

Ett problem är att invånarna i Kalifornien är så förtjusta i naturen. Det räcker att titta på flygfoton för att inse att många bostadsområden ligger nära eller till och med mitt i skogsområden. I trädgårdarna finns dessutom massor av buskar och växter.

Ett lika stort problem är att ingen längre håller betande djur i de här områdena. När ingen betar marken får gräset och buskarna växa sig höga. Kaliforniens buskstäpp (chaparral) är vansinnigt brandfarlig när den är torr, något som många cowboyfilmer visar. Elden sprider sig blixtsnabbt i de starka vindarna.

Betande djur fungerade förr och fungerar också idag. Flockar av får och getter finns nu på sina håll för uthyrning och det finns många bevis på att det har varit effektivt. Att rensa undervegetationen från buskar och döda träd är också viktigt. Preventiv avbränning av områden är vettigt men oftast är det ännu bättre att avverka skog och skapa områden som stoppar bränder. Ett och annat kalhygge gör susen.

I trädgårdarna vill brandexperter alltid slå ett slag för kortklippta gräsmattor och inga buskar nära husen. Det är närmast en självklarhet.

Men det är klart – den här typen av självklarheter rimmar dåligt med den numera alltför vanliga bilden av hållbarhet och biologisk mångfald. Gräsmattor klassas idag som ondskefulla monokulturer, medan högt gräs, döda träd och ymnig undervegetation anses vara positivt för mångfalden. Men jäklar vad det brinner.

Problemet med tomma vattentorn och dåligt vattentryck måste naturligtvis hanteras politiskt. Los Angeles har vuxit kraftigt de senaste årtiondena utan att infrastrukturen har förstärkts i samma grad. Som tur är kan man pumpa vatten från havet även om den möjligheten alltför sällan används. Saltvatten är visserligen inte optimalt, men långtifrån så skadligt för maskiner och natur som ibland påstås.

Så visst kan man både förebygga och hantera bränder om man bara vill. Fast de nuvarande delstatspolitiker har inte riktigt velat.

Musk och yttrandefriheten
Årets kanske märkligaste kamp handlar annars om yttrandefrihet. De senaste åren har vi överallt i västvärlden fått se allt hårdare begränsningar av yttrandefriheten både på sociala medier och andra delar av Internet. Det krävs inte mycket för att bli avstängd och inom EU har reglerna kompletterats med massiva böter för den som råkar göra ”fel”.

Fram tills förra året såg den här utvecklingen ut att bara bli värre. Facebook, Instagram, Twitter och allt vad de heter censurerade av hjärtans lust och Youtube stängde av allt mer av det som inte passade politiskt.

Men när Elon Musk köpte Twitter (och ändrade namnet till X) började allt ändras. Musk avskedade horder av censorer och öppnade programvaran så att alla kunde följa algoritmerna. De läsare som reagerade på faktafel kunde gå in och lägga till rättelser. Många trodde kanske att ”vanliga media” skulle bli glada över den här återgången till ökad yttrandefrihet.

Men så blev det förstås inte. I stället klagade de flesta tidningar och TV/radio-kanaler över ”högervridning” och desinformation. Tidningar som Guardian och DN lämnade X och i EU diskuterade man X-förbud och dryga böter.

Allt svängde när Trump vann valet. Plötsligt bestämde sig även Mark Zuckerberg, grundare och vd för Meta (Facebook och Instagram) för att gå samma väg som Elon Musk och ta bort det mesta av censuren. I ett långt inlägg nyligen berättade han hur företaget de senaste åren hade tvingats att införa politisk censur.

Kvar på censurbarrikaderna står nu EU tillsammans med ett allt mera censurerande Storbritannien och en rad länder som i vanliga fall brukar klassas som relativt tvivelaktiga vad gäller yttrandefrihet. Om EU får som de vill måste Internetföretagen fortsätta censurera allt innehåll som når EU-länderna. Annars riskerar de drakoniska böter i miljardklassen.

Brittiska premiärministern Keir Starmer verkar vara om möjligt ännu aggressivare. Kanske beror det på att Musk väckt den gamla ”grooming”-skandalen, där Starmer spelade en ytterst tvivelaktig roll, till liv igen. Starmer hatar X och vill också han döma ut miljardböter.

Kommer då EU och Storbritannien att lyckas med det här?

Svaret är rimligen ett rungande Nej. Donald Trump har hotat med lika drakoniska åtgärder för att skydda Internetföretagen. Sannolikt handlar det om kraftigt höjda tullar om EU försöker bötfälla Internetföretagen eller stänga av dem från EU. Vi kan vänta oss ett ”jävla liv” från EU under 2025 men också att EU till slut tvingas backa på en stor del av de galenskaper som man infört och försöker att införa. Som EU-medborgare kan vi glädja oss åt att Trump kämpar för den yttrandefrihet som EU försöker ta ifrån oss. Fast så låter det inte riktigt i vanliga media.

Återvinna gamla trasor
Under 2025 handlar säkert det mesta om Trump men inte riktigt allt. I Sverige har vi till exempel från första januari infört EU-regler om att alla kläder och textilier måste återanvändas. Varje liten oljig och skitig trasa måste transporteras till återvinningsstationer och läggas i uppsamlingsbehållarna för kläder. Annars väntar böter.

Det här låter kanske inte sådär jättelistigt. Redan tidigare klagade ju de som hanterar klädinsamlingarna på att folk kastar alldeles för mycket oanvändbara kläder i deras behållare. Man vill bara ha rena, oslitna och moderna kläder som faktiskt går att använda. Allt det andra innebär bara merarbete.

Nu fylls i stället behållarna med smutsiga och illaluktande textilier som normalt sett skulle gått direkt till sopförbränning (och förvandlats till fjärrvärme). Att alltsammans blandas innebär rimligen att även rena och fina kläder förvandlas till illaluktande och smutsiga sopor.

Men visst är det väl bra att kläder återanvänds i stället för att eldas upp? Jovars, så länge det handlar om sådant som faktiskt går att använda direkt. Men sådant blir det knappast mera av med tanke på att man inte ens tidigare kunde/ville ta hand om det som hamnade i lådorna.

Risken är stor att ännu mera tar vägen via kriminella ”återvinningsföretag” till att eldas upp på stränder i Afrika eller Asien. För EU kan det då klassas som bokföringstekniskt återvunnet, vilket gör att man inte kollar alltför noga. Det är ju kartan som gäller.

Men jag kanske inte skall gnälla för mycket på EU. De kommer under 2025 att ha fullt upp med att förklara varför man förstör Europas bilindustri och en hel del annat elände. Årets EU-devis borde vara: ”Förra året stod vi vid ruinens brant – nu har vi tagit ett steg framåt”.

Nästa gång tänkte jag ta en titt på vad 2025 kan innebära för ett par stora halvledarföretag.

Filed under: Göte Fagerfjäll