”De höga elpriserna nu beror inte på för lite vindkraft utan för lite vind”. Det skrev Gunnar Hökmark häromdagen (på X) och det hade han naturligtvis alldeles rätt i. Det hjälper inte att bygga vindkraft för att få el när det inte blåser. Men i dagens energidebatt hävdar ändå media, vänsterpolitiker och hållbarhetsexperter att mer vindkraft är lösningen på de problem som vindkraften skapat. Så det kanske kan vara läge att försöka vifta undan rökridåerna och fundera över varför så många sprider så uppenbart tvivelaktiga ”sanningar” och varför de är så ovilliga att analysera vad som hänt.

Den som följer energidebatten idag kan lätt komma till slutsatsen att det hela är extremt svårt att förstå. Det finns massor av orsaker till problemen och det finns många olika (och komplicerade) lösningar till dem.

Men så ser det faktiskt inte ut i verkligheten. Orsaken till dagens kaos är att man medvetet har förstört något som fungerade alldeles utmärkt och ersatt det med något som inte fungerar. De rökridåer som läggs ut från olika håll går mest ut på att dölja vilka som är ansvariga och på att försöka bevisa varför det som visat sig vara dåligt ändå är bra.

Nu vänder vi blad
Huvudproblemet är att så många vid det här laget har investerat både pengar och karriärer i något som inte fungerar. Politiker, media, företag och forskning har alla övertygat varandra om en ”väg framåt” som de flesta nog innerst inne vet är dålig, dyr och till och med omöjlig. Försöken att rädda den inslagna vägen blir allt mer krystade. Men – som sagt – att erkänna misstagen och backa tillbaka till det som faktiskt fungerade vore att erkänna ett gigantiskt misstag.

Det här är också orsaken till att så många är så ovilliga att diskutera vad som faktiskt har hänt. Misstagen är så monumentala och delas av så många att det är bättre att ”vända blad” och låtsas som om det som hänt hade naturliga och ”historiskt nödvändiga” skäl.

Mera vindkraft
Efter den senaste elprischocken för en dryg vecka sedan blev det förnyad fart på energidebatten. Socialdemokraterna och nästan all media gick ut hårt i kampen för subventionerad utbyggnad av havsbaserad vindkraft. Man argumenterade också hårt för ändrade elområden och ändrade regler för handla med el.

Regeringens förslag till ny utbyggd kärnkraft har samtidigt sablats ner hårt. Det blir alldeles för dyrt och är alldeles för orättvist mot sol och vind. Alla kraftslag måste behandlas likvärdigt hävdar man.

Det är som om alla dyrköpta erfarenheter från de senaste åren är helt bortglömda. Mera vindkraft skall på något magiskt sätt ge el när det inte blåser. Fler solpaneler skall ge el när solen inte lyser. Elöverskott på sommaren skall på något sätt sparas och användas när vinterkylan biter. Men det har inte fungerat hittills och kommer knappast att fungera i framtiden heller.

Systemet fungerade otroligt bra
Hur skall vi då stabilisera elnätet och priserna utan att släppa ut en massa koldioxid? Det är faktiskt inte särskilt svårt. Sverige skiljer sig ju från de flesta andra länder genom att vi redan har gjort hela jobbet en gång tidigare. När andra länder baserade sin elförsörjning på kol byggde vi upp ett helt nytt system med en kombination av vattenkraft och kärnkraft.

Det fascinerande med det här bygget var att det fungerade så förbluffande bra, trots att det var såpass komplicerat. Redan vattenkraftutbyggnaden under första halvan av nittonhundratalet var en ganska fantastisk historia och bygget av de stora stamnäten var inte mindre imponerande. Efter de storverken var det kanske inte så märkligt att vi kunde utveckla och bygga en lång rad egna kärnkraftsreaktorer på rekordtid. Parallellt med reaktorerna byggdes ett oljebaserat backupsystem i flera nivåer för att klara alla tänkbara eventualiteter inklusive storskaligt krig.

I början av sjuttiotalet var vattenkraften färdigutbyggd och i början av åttiotalet var kärnkraften färdigutbyggd. Då gav tolv moderna reaktorer stabil baskraft åt södra Sverige samtidigt som vattenkraften fungerade som både baskraft och reglerkraft. Kombinationen var närmast perfekt och helt fossilfri. Inget annat land i världen har lyckats bygga något liknande.

Stabil och billig el
I slutet av åttiotalet var allt färdigbyggt och det var dags för Sveriges stora omställning. Både industri och bostäder kunde skifta över från fossila bränslen till fossilfri el. Räknat per invånare hade vi tillgång till dubbelt så mycket el som andra länder så övergången var fullständigt möjlig. Vi hade också den höga stabilitet och de låga priser som behövdes. Vi hade lyckats genomföra något fullständigt fantastiskt.

Så här kunde vi ha haft det idag också. Eller rättare sagt – vi skulle kunna ha haft det ännu mycket bättre. De tolv reaktorer som byggdes på rekordtid var alla möjliga att uppgradera till högre effekt och genom att efter hand bygga ytterligare några stycken hade vi kunnat expandera den energiintensiva industrin i stället för att exportera den till Kina.

Till och med om vi valt att inte göra något alls skulle vi ha haft det bra. De tolv befintliga reaktorerna byggdes visserligen med en beräknad ekonomisk och teknisk livslängd på bara fyrtio eller fyrtiofem år men verkligheten visade sig snabbt vara mycket bättre än så. Att livstidsförlänga upp till sjuttio eller åttio år är helt oproblematiskt och den verkliga ekonomiska livslängden ser snarare ut att vara hundra år. Med bara underhåll och ett några ordentliga genomgångar hade vi kunnat ha gott om stabil och billig el åtminstone fram till 2070.

Vid varje livstidsförlängning eller större genomgång har man möjlighet att öka reaktorns effekt. Störst ökning har hittills genomförts i O3-reaktorn i Oskarshamn. Den startade med 1 055 MW, men ger numera 1 450 MW, en ökning med över 37 procent. Om alla de tolv reaktorerna fått vara kvar skulle de idag ha gett minst 11 250 MW och förmodligen ytterligare tio eller tjugo procent.

Utan att göra något speciellt borde vi med andra ord ha haft en stabil årsproduktion från kärnkraften runt 90 TWh. Tillsammans med 70 TWh från vattenkraften och 15 TWh från kraftvärmeverken blir det 175 TWh, vilket är 40 TWh mer än nuvarande elkonsumtion och 25 TWh mer än elkonsumtionen år 2000. Med andra ord – tillräcklig marginal för att ha låga elpriser i Sverige och ändå sälja el dyrt till grannländerna när deras vindkraftverk inte producerar.

Galna beslut
Så här i efterskott framstår sjuttio- och åttiotalets politiska kamp om kärnkraften som ytterst märklig. Trots olyckorna i Tjernobyl och Fukushima (som inte var möjliga i Sverige) är kärnkraften den säkraste formen av elproduktion som existerar. Den är också den i särklass mest miljövänliga med minimala ingrepp i naturen och obefintliga utsläpp av koldioxid och annat elände. Lagringen av det radioaktiva avfallet hanteras med en noggrannhet som toppar allt.

Så här efter femtio år borde vi alltså vara hyfsat överens om att kärnkraften är en fullständigt rimlig och miljövänlig energikälla med hög säkerhet och extremt hög tillgänglighet.

Vi borde också vara hyfsat överens om att nittonhundratalets svenska energiutbyggnad var en lysande framgång och något som både vi och övriga världen borde använda som modell för ett säkert och stabilt energisystem.

Men märkligt nog ligger fortfarande nästan alla krypskyttar från sjuttiotalet kvar i sina skyttegravar. De är inte särskilt många – det var de inte på den tiden heller – men de har extremt bra positioner för att driva sin kamp. De kämpar numera sällan med fakta utan med rökridåer. Och de är mycket framgångsrika.

Sverige ledde
I många länder hade inte kärnkraften hunnit byggas ut i någon större omfattning när kärnkraftsmotståndet tog fart på sjuttio- och åttiotalet. I till exempel Danmark lyckades man tidigt sätta stopp för alla utbyggnadsplaner. Då var ändå Niels Bohr en av de stora föregångarna och den danska forskningen på området mycket framgångsrik.

I Västeuropa var det egentligen bara Sverige och Frankrike som hunnit bygga ut kärnkraften ”på allvar”. Räknat som andel av elproduktionen var (och är) Frankrike störst med kärnkraften som helt dominerande elkraftkälla. Räknat i kärnkraftsproduktion per invånare var däremot Sverige länge störst i både Västeuropa och världen.

Sverige hade visserligen ”bara” drygt 50 procent kärnkraft (resten vattenkraft) men eftersom svensk industri gjorde sin gröna omställning redan på åttiotalet krävdes stora mängder el. 1991 toppade Sverige med 8,6 MWh kärnkraftsel per invånare och år. Det var mer än vad de flesta andra länder producerade totalt.

Idag är faktiskt Finland etta i världen vad gäller kärnkraft per invånare. Deras 6,1 MWh per invånare är i och för sig långt från de 8,6 MWh per invånare som Sverige producerade 1991 men långt över de 4,4 MWh som Sverige producerar idag. Sverige har numera bara en tredjeplats.

Vindkraften tog över
På nittiotalet bromsade de flesta länder sina kärnkraftsplaner och fortsatte i stället att bygga kolkraftverk. Antikärnkraftsrörelsen talade visserligen om vindkraft men det tog lång tid innan den fick någon mätbar andel av elproduktionen.

I början var det framför allt Danmark som byggde vindkraft i stor skala. Det kunde man göra eftersom halva Danmark ur en elsynvinkel var (och är) en del av Tyskland medan andra halvan var (och är) en del av Sverige. Danmark har aldrig behövt skapa ett eget stabilt elsystem.

Men efter hand byggde allt fler länder vindkraftverk och dessutom installerades en ökande mängd solpaneler. Världen fick lära sig skillnaden mellan stabil och intermittent elproduktion. Det blev en dyr lektion.

Grundproblemet är ju, som vid det här laget alla borde veta, att el måste produceras i samma ögonblick som den konsumeras. Den måste också produceras på rätt ställe eftersom inget land har råd att bygga ett elnät som kan transportera elen från valfritt ställe till valfritt ställe.

Så länge elen från vindkraft och solpaneler bara var en mycket liten del av totalproduktionen gick det här att hantera. Men för några år sedan började systemen ”balla ur” på allvar. Alla tekniker visste i och för sig att elproduktionen från ett vindkraftverk varierar med kubiken på vindhastigheten men att se konsekvenserna i verkligheten blev en mycket otrevlig överraskning för alla andra.

Effektvariationer
Vindkraftproducenterna brukar tala om installerad effekt och elutbyte över året. Förvånansvärt länge förstod inte media och politiker ens den skillnaden. Man jämförde ”rakt av” installerad effekt för kol- eller kärnkraftsanläggningar med installerad effekt för vindkraftsanläggningar.

Det här gjorde att vindkraften framstod som fyra till fem gånger bättre i årsgenomsnitt än verkligheten. Ett kärnkraftverk körs ju nästan hela tiden i full effekt medan en vindkraftsanläggning i genomsnitt knappast ger mer än 20 procent av installerad effekt.

Men det är faktiskt mycket värre än så. Årsgenomsnitt är användbara mätetal vid stabil elproduktion men nästan helt meningslösa för vindkraft och solel. En vindkraftsanläggning kan mycket väl producera 90 procent av installerad effekt ena dagen och två procent av installerad effekt nästa dag. Så var det faktiskt för bara en vecka sedan.

I takt med att vindkraften byggs ut blir en allt större del av produktionen oanvändbar. Redan idag måste stora delar av vindkraftsproduktionen ”kastas bort” när det blåser mycket. Det här är något som inte återspeglas av de uppmätta årsgenomsnitten.

Ett bra exempel är Danmark, som har byggt ut sin vindkraft med en installerad effekt som är ungefär 50 procent högre än normalbehovet för landet. När det blåser kraftigt måste uppåt hälften av elen gå på export till låga eller negativa priser (det går inte att enbart köra på vindkraft).

Men när det inte blåser alls (som i förra veckan) måste all el produceras på annat sätt eller importeras. Här har som sagt Danmark fördelen av att vara tätt kopplat till Sverige och Tyskland. Annars skulle det danska elsystemet braka samman väldigt ofta. Men dyrt blir det.

Helt klart är i alla fall att all vindkraft måste ha en hundraprocentig backup från planerbara energikällor som kol- eller gaskraft. En del kan också hanteras via import från grannländer som har överskott på planerbar el. Det gäller också att hitta metoder att bli av med överproduktion, något som inte är så enkelt. Det kan handla om att betala vindkraftsföretag för att stänga av sin produktion (så gör vi i Sverige) eller att betala konsumenter eller grannländer för att ta hand om el.

Stora prissvängningar
Att inte ha kontroll över produktionen innebär att prissvängningarna blir stora. Med traditionell elproduktion (kärnkraft, vattenkraft, kol eller gas) är det ”bara” att anpassa produktionen efter förbrukningen (det är svårt nog) och på det sättet hålla en jämn nätfrekvens och ett hyfsat jämnt pris.

Men till och med en ganska liten mängd intermittent och oplanerbar elproduktion ställer till ett ”levande helvete” i elsystemet. Det har vi fått se de senaste åren med priser som varierat från en bra bit under noll till uppåt tio kronor per kWh. Tekniskt sett handlar det om att använda prisverktyget för att undvika kollaps i elsystemet. När priset är extremt lågt eller extremt högt vet vi att katastrofen ligger ”runt hörnet”.

Tyskland är förmodligen närmast avgrunden. De har stängt ner sin kärnkraft och de har lovat att stänga ner sin kolkraft. I stället har man byggt massor av vindkraft och betalt otroligt mycket pengar för att få invånarna att installera solpaneler.

Vid det här laget har man faktiskt installerat sol- och vindkraft med en installerad effekt av mer än dubbla normalförbrukningen. Det kanske låter bra, men det innebär att nätet blir vansinnigt svajigt. Som tur är finns kol- och gaskraftverk som kan täcka uppåt 70 procent av förbrukningen men tanken är att det mesta av den produktionen skall stängas ner.

Förra veckans ”dunkelflaute” (period med vindstilla och moln) blev en pärs både för Tyskland och för Tysklands grannländer. Det klarade sig den gången, men att ansvara för elnätet i Tyskland innebär numera att gå från katastrofläge till katastrofläge. Om politikerna håller sitt löfte och stänger kolkraften brakar sannolikt hela systemet ihop. Enda ”hoppet” är förmodligen att industrin fortsätter att flytta ur landet. De senaste årens förslag om att bygga massor av ”naturgaseldade vätgaskraftverk” ser just nu ut att inte bli av inom överskådlig tid.

Vad skall vi välja?
Sverige har gått från att vara överlägset ”bäst i klassen” till att ha ett elsystem med mycket stora problem. Kanske inte lika stora som en del andra länder men stora nog.

”Märkligt nog” korrelerar de ökade problemen på ett utmärkt sätt med den stegvisa nedläggningen av kärnkraften. Störst effekt fick de senaste fyra nedläggningarna med de två nedlagda reaktorerna i Ringhals som mest uppenbara katastrofer.

Var står vi då idag? Skall vi bygga nya kärnkraftreaktorer och i praktiken erkänna att allt som gjorts från åttiotalet och framåt varit ett katastrofalt misslyckande?

Eller skall vi följa Tysklands väg (som de inte längre själva förespråkar) och satsa på ännu mer vindkraft kombinerat med gasturbindrivna kraftverk. Sådana kraftverk har vi för övrigt haft som ”sista backup” sedan sjuttiotalet.

Förslaget om att snabbt bygga massor av havsbaserad vindkraft är i alla fall mest bara korkat. Vi har redan för mycket vindkraft när det blåser och vi blir inte hjälpta av mer vindkraft när det inte blåser. Samma sak gäller solenergi. Vi har redan för mycket av den varan på sommaren när det är vackert väder. På vintern hjälper inga solpaneler.

Det stora problemet är snarare vad vi skall göra med all vindkraft och solenergi om vi väljer att bygga kärnkraft igen. Den största fördelen med kärnkraft är ju att den ger konstant och stabil elproduktion till en mycket låg rörlig kostnad. Om vi bygger kärnkraft så att vi klarar hela energiförsörjningen en kall och vindstilla vinterdag (vilket är det logiska) blir därför större delen av vindkraften fullständigt meningslös.

Det var den i och för sig tidigare också men då byggdes vindkraften främst för att sabotera kärnkraften och tvinga fram en nedläggning. Genom att bygga vindkraft kunde man trycka ner elpriserna och tvinga elproducenterna att köra kärnkraftsreaktorerna på reducerad effekt. Det kombinerades med en kraftigt höjd effektskatt som blev extra ”giftig” eftersom den inte beräknades på den mängd el som faktiskt producerades utan i stället på reaktorns maximala termiska effekt. En effektskatt på ca 2,4 öre per kWh (från 2015) innebar alltså i bästa fall en skatt på ca 7,7 öre per kWh (termisk effekt är ca tre gånger så hög som utgående elektrisk effekt) och mycket mer än så om man tvingades reducera effekten. Att köra reaktorn på halv effekt innebar en skatt på drygt 15 öre pr kWh och vid kvarts effekt blev skatten 30 öre per kWh.

De artificiellt låga elpriserna innebar förstås att vindkraften gick med brakförlust (det gör den idag också) men det spelade i sammanhanget ingen roll. Målet var att få bort kärnkraften.

Mäktiga fiender
Ur övergripande teknisk och/eller ekonomisk synvinkel är det inte svårt att se vad som bör göras eller vad man borde ha gjort. Kärnkraften är överlägsen som stabil och fossilfri energikälla och det var naturligtvis idiotiskt att lägga ner några reaktorer över huvud taget. Att ersätta med nya reaktorer är ändå relativt lätt eftersom det redan finns kompletta elnät på rätt ställe.

Att bygga nya reaktorer tar visserligen tid, men inte längre tid än att bygga havsbaserad vindkraft (som dessutom inte löser problemen). För att klara byggtiden blir det förmodligen i vilket fall som helst nödvändigt att temporärt bygga ett antal gasturbindrivna kraftverk, pressa mer elproduktion ur fjärrvärmeverken och köra de fossilbaserade kraftverken i Karlshamn, Malmö och Stockholm (och kanske Stenungsund).

Och varför sätter man då inte i gång? Tja motståndet är stort och mäktigt:

* De politiker som såg till att halva kärnkraften lades ner vill inte framstå som fullständiga idioter. Socialdemokraterna skulle möjligen ändå kunna tänka sig att stödja kärnkraften om det inte vore för Miljöpartiet (och Centerpartiet). För S är makten alltid viktigast.

* De energiföretag som ”lurats” att satsa på vindkraft i stor skala vill inte se sina investeringar rinna ut i sanden. De är fullt medvetna om att all utbyggnad av vindkraft upphör om kärnkraften byggs.

* Hela forskningsvärlden är sedan 25 år totalt inriktad på vindkraft och solenergi. Energimyndigheten, som hanterar alla statliga pengar till forskningen, skapades 1998 för att sköta omställningen från kärnkraft till sol och vind. Vid det laget är de flesta akademiska positioner fyllda med kärnkraftsmotståndare.

* Alla ”normala” media (TV, radio och tidningar) är gediget kärnkraftsfientliga. Så har det varit sedan sjuttiotalet.

Så det är inte så konstigt att vi ser massor av rökridåer och krypskyttar. Men skillnaden mot hur det var för tio år sedan är ändå stor. På den tiden hade nästan alla kärnkraftsförespråkare gett upp. Idag inser de flesta att kärnkraften är nödvändig. Men som sagt – motståndet är stort och motståndarna är väl placerade.

 

Filed under: Göte Fagerfjäll