Man skall alltid akta sig för att säga ”vad var det jag sade” men ibland är det svårt att låta bli. Klockartron på vindkraft, vätgas, fossilfritt stål, stora batterifabriker, elbilar, autonoma fordon, snabb elektrifiering och en ”ny grön ekonomi” räckte inte riktigt till när verkligheten fällde sin dom. ”Politik är att vilja” hävdade Olof Palme men i den verkliga verkligheten räcker det inte med att vilja.

Den gröna bubblan har vuxit sig stor och präktig. Biljoner har skyfflats in från både EU och den svenska staten men det verkar inte vara tillräckligt. Både i Sverige och i övriga Europa ser vi bakslag och misslyckade satsningar. Elbilssatsningen har gått i baklås, Elektrifieringen blev ett dyrt skämt och ännu värre ser det ut att bli med vätgassatsningen. I Tyskland ser framtiden riktigt bister ut.

Fel ordning
Hur kunde det då gå så illa? Alla Europas politiker var ju så rörande överens om vad som måste göras.

Tja – det stora problemet är nog att ”den gröna omställningen” helt och hållet var en politisk satsning. Allt handlade om principer och goda intentioner och väldigt lite om vad som är möjligt att göra och i vilken ordning saker bör göras. Hela den gröna satsningen ser idag ut som ett skolboksexempel på hur man inte bör göra.

Misslyckad energipolitik
Om vi börjar med energipolitiken så var det väl ingen som egentligen kunde tro på den. Både EU och Sverige var redan från början helt ”ute och cyklade”.

I bägge fallen beslutade politikerna att både Europa och Sverige skulle mer än dubblera elproduktionen. Det här har varit en ”politisk sanning” i mer än ett årtionde.

Den ökade elproduktionen skulle kombineras med nedlagda kolkraftverk och nedlagd kärnkraft. En ekvation som naturligtvis inte gick ihop.

Idag ser vi därför en kraftigt ökad företagsflykt från Europa. I Tyskland har till exempel BASF beslutat att inte göra några nya investeringar på grund av de höga elpriserna och traditionell elintensiv industri försvinner snabbt österut (mot Kina). I södra Sverige är situationen likadan.

Situationen räddas delvis av de höga elpriserna. Elanvändningen har fortsatt att minska både i Sverige och i övriga EU. Företagen flyttar och befolkningen hittar andra sätt att värma sina hus. Elproduktionen minskar i stället för att öka.

I Sverige har nedläggningen av de två reaktorerna i Ringhals (och förstås de fyra i Barsebäck och Oskarshamn) lett till att Skåne/Blekinge (elområde 4) nu har sämst elförsörjning i hela EU. Imponerande med tanke på att södra Sverige fram till millennieskiftet förmodligen hade bäst elförsörjning i hela EU (och kanske världen).

Ingen vill flytta norrut
I Sverige har i stället de politiska drömmarna glidit över till att alla nya industrier skall etableras i norra Sverige där det efter en kraftig vindkraftutbyggnad finns hyfsat gott om el, åtminstone ibland. Det tänkta överskottet har vid det här laget intecknats flera gånger om med tänkta batterifabriker och framför allt en dagdrömd fossilfri järn- och stålproduktion. Det stora ”AI-avtalet” med Microsoft går också till större delen ut på att sälja billig el till nya serverhallar.

Nu ser det inte ut att bli så mycket av varken fossilfritt stål eller fossilfritt järn. Redan från början var nog de flesta utanför traditionell media ganska överens om att hela satsningen var ytterst tvivelaktig. På senare tid har dessutom den ledande affärstidningen Affärsvärlden (och även Dagens Industri) ägnat en rad artiklar åt att skjuta den fossilfria norrlandssatsningen i sank. Det var inte särskilt svårt eftersom alltsammans mest verkar vara ett sätt att pungslå svenska skattebetalare. Idag ser det ut som om politikerna gör sitt bästa för att distansera sig från alltsammans. Det gör de rätt i.

Det ser inte mycket bättre ut för den stora batterisatsningen. Northvolt har nyligen dumpat planerna att bygga fabrik i Borlänge och ärligt talat är väl frågan om ens fabriken i Skellefteå klarar sig i längden. Företaget har stora tekniska problem och ännu större ekonomiska problem. Man har dessutom lyckats göra sig till ovän med sina största kunder. Inte bra.

Risken är nog stor att hela den gigantiska norrlandssatsningen slutar med att ett antal stora serverhallar suger upp överskottsenergin i norra Sverige utan att skapa mer än några tiotal arbetstillfällen. Vem som i det läget får betala norrlandsregionernas stora infrastruktursatsningar och bostadsbyggande är inte svårt att gissa.

I det här läget finns det ingen anledning att varken fördubbla eller tredubbla Sveriges elproduktion. Det räcker utmärkt med att återställa den situation vi hade fram till millennieskiftet. Två eller tre stora kärnkraftverk skulle ta södra Sverige tillbaka till tiden innan politikerna fick för sig att de förstod sig på elproduktion.

Elbilarna gick i stå
Vi kunde kanske dessutom behöva ett par extra reaktorer för att klara en hundraprocentig övergång till elbilar, men elbilssatsningen har gått i stå. I Sverige säljs det fortfarande en hel del elbilar till tjänstebilsmarknaden (där är elbilarna fortfarande kraftigt subventionerade) men privatmarknaden har mer eller mindre kollapsat. På de flesta andra marknader ser det ännu värre ut.

Ingen borde väl vara förvånad över det här. Elbilarna följde den välkända ”hajpkurvan” med en snabb ökning i början och därefter en snabb nedgång när det var slut på ”teknikföregångare”. Så ser nästan alla nya produktintroduktioner ut. Med lite tur planar det hela ut på en realistisk om än betydligt lägre nivå.

Elbilarnas inledande topp förstärktes dessutom kraftigt med statliga stöd. EU drog också till med ett planerat säljförbud mot allt annat än elbilar redan från 2035.

Men kraftiga ekonomiska subventioner är egentligen bara möjliga i ett mycket tidigt skede. Därefter blir det alldeles för dyrt. I Sverige och i de flesta andra länder tvingades regeringarna att dra in subventionerna. Det är illa nog att elbilarna inte betalar något varken till vägbyggen eller vägunderhåll. I Sverige är vi dessutom vana vid att bilarna betalar för alla järnvägsinvesteringar och allt järnvägsunderhåll. Ett par länder har redan infört kilometerskatt för elbilar och på sikt kommer säkert de flesta, inklusive Sverige, att följa efter.

EUs förbud mot bensin- och dieselbilsförsäljning ser också ut att förändras eller gå i graven. Det är framför allt Tyskland som har insett att det var en dålig idé att sänka hela sin etablerade bilindustri och i stället försöka slåss med Kina ur underläge. Tysklands energipolitik har redan skapat så stora problem för industrin att man inte har råd med ännu en katastrof.

Nu spelar det knappast någon större roll ur miljö- och klimatsynpunkt att elbilssatsningen kommer av sig eller försenas. Globalt sett är ju inte elbilarna signifikant klimat- eller miljösmartare. Däremot är nog en försenad elbilsintroduktion en förutsättning för att länderna i EU (och USA) skall ha en sportslig chans att få ordning på elnät och elproduktion. Om elbilssatsningen hade lyckats på det sätt som våra EU-politiker trodde (och i många fall fortfarande tror) hade vi kunnat se fram emot riktigt magnifika elnätsproblem.

Ett problem är förstås att alla EU-länder har fått för sig att starta egna batterifabriker. Detta i en tid när elbilssatsningen gått i stå och de stora asiatiska tillverkarna (framför allt i Kina) både har överproduktion och betydligt bättre teknik än de planerade europiska tillverkarna. Alla vi som har upplevt utvecklingen inom halvledarindustrin vet att detta är en kvalificerad ”recipe for disaster”.

Vätgas används redan
Då är egentligen bara vätgasdrömmarna kvar i den stora gröna politiska bubblan. Vätgas är ju både grön och fossilfri eller hur?

Men så är det inte alls. I stort sett all vätgas som används idag (någonstans uppåt 99 procent) tillverkas via ångreformering av naturgas. Metan (CH4) omvandlas i en effektiv och billig process till vätgas och koldioxid. Det är ett väldigt mycket billigare tillverkningssätt än att gå via elektrolys av vatten. Elektrolys av vatten kräver, förutom extremt stora mängder el, också katalysatorer av sällsynta metaller som platina, rutenium och iridium.

Faktum är att vätgas redan idag används i gigantiska mängder för att tillverka konstgödsel. När Fritz Haber i början av 1900-talet hittade ett sätt att producera ammoniak från vätgas och kvävgas revolutionerade han jordbruket och skapade en jättemarknad för vätgas. Han fick förresten Nobelpriset på kuppen även om det inte räckte för att göra honom populär. Fritz Habers insatser när det gäller stridsgas under första världskriget uppskattades inte.

Som det ser ut idag placeras helst anläggningar för vätgas- och konstgödselproduktion så nära utvinningen av naturgas som möjligt. Naturgas är ju dyr och jobbig att förflytta. Fast det är klart – vätgas är ännu jobbigare.

Ganska klart är i alla fall att fossilfritt stål baserat på vätgasproduktion i norra Sverige inte nödvändigtvis ger den fantastiska globala klimatnytta som man brukar tala om. I så fall hade det kanske varit bättre att börja med att skifta konstgödselproduktionen bort från vätgas gjord av naturgas. Då krävs motsvarande hela Frankrikes elproduktion.

I Tyskland byggs nu massor av elproduktion baserad på naturgas. Det är ett sätt att i någon mån jämna ut elproduktionen från vind och sol. För att få klimatrörelsen att acceptera utbyggnaden hävdar man att naturgasanläggningarna i framtiden skall konverteras till vätgas. Det vill klimatrörelsen gärna tro på.

Allt går med el
Grundtanken att konvertera från fossila bränslen till fossilfri el är i och för sig alldeles utmärkt. Det var precis det vi gjorde i Sverige på sjuttio- och åttiotalet. Vi fördubblade elproduktionen till dagens nivå på lite mer än tio år och både halverade våra koldioxidutsläpp och minskade skadliga utsläpp. Redan 1985 hade vi samma nivå på elanvändningen som vi har idag, 40 år senare.

Att fördubbla elproduktionen i Sverige var relativt lätt att göra med kärnkraft. Från 1972 till 1985 startades tolv stora reaktorer som gav stabil och billig el. Eftersom elproduktionen hamnade nära elförbrukarna krävdes heller inte en alltför stor utbyggnad av elnätet.

Men att försöka göra samma sak med sol och vind har visat sig vara otroligt mycket svårare och dyrare. Det märks inte minst i Tyskland som lagt gigantiska summor på el från sol och vind. Det har på årsbasis resulterat i ungefär lika mycket el som från landets nedlagda kärnkraftsreaktorer (som stod för ca 20 procent av elproduktionen). Skillnaden är att man i ena fallet hade stabil och billig elförsörjning och i andra fallet fick dyr och svajig elförsörjning.

Det är alltså i grunden fullt möjligt att fördubbla elproduktionen i Europa. En storsatsning på kärnkraft skulle förmodligen kunna genomföras på ett par årtionden. Men det är en annan historia.

Går jättebra
Nu måste jag i ärlighetens namn säga att det finns flera som inte alls håller med om vad jag säger. I en färsk intervju med Svante Axelsson, nationell samordnare för Fossilfritt Sverige, hävdar han att den gröna omställningen går alldeles fantastiskt bra och att både företag och myndigheter är jättenöjda med allt som hans organisation gör.

Problemet är att det vore fullständigt otänkbart att Svante Axelsson skulle säga något annat. Det vore lika osannolikt som att en fackföreningsledare skulle säga att hans/hennes medlemmar är överbetalda eller att någon från Energimyndigheten (grundad för att hantera nedläggningen av kärnkraften) skulle hävda att kärnkraft är bra. Eller att en imam skulle påstå att islam har fel.

Lustigt nog är media nedlusad med intervjuer där tänkta ”experter” från påtryckargrupper får agera sanningsvittnen eller där uppenbart aktivistiska böcker/rapporter får framstå som absoluta sanningar. Senast igår läste jag en artikel i Göteborgsposten där en kulturjournalist (Lars Henriksson) recenserar en rapport från Chalmers mycket säregna ”internationella nav för forskning om klimatförnekelse” (startad av den tämligen ryktbare Martin Hultman).

Rapporten verkar vara ungefär som man kan förvänta sig, men det intressanta är att kulturjournalisten inte bara sväljer den med hull och hår utan förstärker den med en magnifikt aktivistisk text som kunde ha gjort Greta Thunberg avundsjuk.

Nåja, det här är kanske inte så märkligt. När det gäller energi- och klimatpolitik finns det inga som är så hundraprocentigt tvärsäkra som kulturjournalister. Man får ofta en känsla av att tvärsäkerheten är omvänt proportionell mot teknikkunnandet.

Till slut – den som enbart läser Aftonbladet eller Dagens Nyheter tycker kanske att jag överdriver. Men vid det här laget borde ingen ha missat elbilskrisen, energikrisen och krisen för elbilsbatterier och fossilfritt stål. Den gröna bubblan har åtminstone fått en ordentlig pyspunka och risken för en ordentlig smäll är överhängande.

Filed under: Göte Fagerfjäll