En gång i tiden brukade vi skämta om det välordnade tyska samhället där det tänkta ledordet var ”Alles ist verboten!”. Naturligtvis var det inte ett dugg sant men den senaste tidens diskussion om eldningsförbud i trädgårdar kan få vem som helst att fundera på i vilken riktning Sverige är på väg. Har vi verkligen myndigheter som anser att förbud är normaltillstånd och att allt som inte är påbjudet bör ses som förbjudet? Eller gäller det ”bara” inom miljö- och klimatområdet där aktivisterna numera lyckats ta över makten och ägnar sig åt att överimplementera allt som är möjligt att övertolka.

Beslutet om förbud att elda kvistar i villaträdgårdar slog ner som en bomb härom veckan. Utgångspunkten var till att börja med solklar: EU hade beslutat om eldningsförbud och för Sverige fanns inget annat att göra än att implementera beslutet. Redan vid årsskiftet gick de nya reglerna igenom med dryga böter eller till och med flerårigt fängelsestraff för de som bröt mot föreskrifterna.

Resultatet blev förstås ett ramaskri från de svenska medborgarna. Lagom till EU-valet kom en fråga med potential att leda till krav på svenskt utträde från EU. Efter åratal av irritation över klåfingriga EU-regler rann nu bägaren över. Så här kan vi inte ha det!

Övertolkning
Men efter en dryg veckas pajkastning började sanningen så sakta bryta fram. EU hade inte alls beslutat om eldningsförbud. Inga svenska politiker heller för den delen. I stället handlade det om en myndighets tolkning av intentionerna i EUs avfallsdirektiv.

Eller som Erika Nygren, enhetschef för avfalls- och kemikalieenheten på Naturvårdsverket säger till Aftonbladet:

”Det finns inget förbud mot att elda i avfallsförordningen. Det är snarare en konsekvens av bestämmelserna”.

Hon skulle lika gärna ha kunnat säga att de ansvariga på myndigheten struntar fullständigt i vad svenskarna eller för den del politikerna säger och vill. Aktivisterna på Naturvärdsverket vill ha drakoniska klimatregler och de driver igenom de regler som passar dem.

Den här typen av idiotisk övertolkning är tyvärr inget alltför ovanligt, åtminstone inte när det gäller frågor som rör klimat- eller naturskyddsfrågor. Ofta verkar myndigheten ta sina direktiv direkt från organisationer som Greenpeace eller Naturskyddsföreningen men när det gäller förbudet mot eldning har man tydligen inte ens behövt externa aktivister. De ansvariga myndighetspersonerna är tillräckligt aktivistiska på egen hand.

Aktivister
Hur kunde det då bli så här? Inte har väl alla klimat- och hållbarhetsansvariga på alla myndigheter plötsligt bytt åsikt?

Nej, svaret är nog betydligt enklare än så. Om vi backar bakåt ett antal år fanns det varken klimat- eller hållbarhetsansvariga på våra myndigheter. Inte någon annanstans heller förresten. Backar vi ytterligare några år hittar vi knappast ens den här typen av ämnen på våra högskolor. Det fanns välmeriterade klimatforskare men de var inte särskilt många och de flesta var inte ett dugg aktivistiska.

Det här var en strålande utgångspunkt för de miljö- och klimataktivister som började dyka upp i början av 2000-talet. De kunde fylla de nya utbildningsplatser som växte fram och när de var färdigutbildade kunde de fylla alla de nya positionerna inom myndigheter och utbildning. Vi har inte sett något liknande sedan vänstern tog över journalistutbildningarna på sextio- och sjuttiotalet.

Vänsterns intåg i medievärlden beskrivs förresten väldigt bra av Jan Guillou i ett par av hans böcker. Han berättar om hur ”alla” inom den revolutionära vänstern ville bli journalister. Välmeriterade A-studenter som ”normalt sett” borde ha blivit företagsledare, advokater eller läkare satsade i stället på det ganska dåligt avlönade och inte särskilt välsedda journalistyrket. Konkurrensen var inte överdrivet stor och på bara några år genomförds den ”fredliga kulturrevolution” som fortfarande präglar mediebranschen.

Många förbluffas nog över klimataktivismens snabba framfart. När Al Gore 2006 lanserade filmen ”An Inconvenient Truth” hade rörelsen ännu inte tagit fart på allvar. Framför allt hade inte världens politiker ”köpt” idén om koldioxiden som upphovet till allt elände. Bara tio år senare hade rörelsen skaffat sig ett nästan totalt tolkningsföreträde globalt sett.

Vänstern vann
Men samma sak hände faktiskt på sextio- och sjuttiotalet. På bara tio år gick vänstern från att vara nästan helt marginaliserad till att ”äga” de flesta viktiga frågor, I mitten av sjuttiotalet vågade knappast ens borgerliga politiker företräda en borgerlig politik.

Den här utvecklingen var ganska oväntad. I mitten av sextiotalet låg ju vänstern riktigt risigt till. Sovjets agerande i Ungern 1956 och Kubakrisen 1962 gjorde det jobbigt att vara kommunist. I valet efter Ungernrevolten fick det Moskvatrogna SKP (Sveriges Kommunistiska Parti – nuvarande Vänsterpartiet) bara 3,4 procent av rösterna. Det krävdes ett misslyckat krig i Vietnam för att få fart på vänstern och då var det inte de Moskvatrogna kommunisterna utan de mera revolutionära grupperingarna som fick del av framgångarna.

Precis som dagens klimatrörelse fick aldrig den revolutionära vänstern något folkligt genomslag. Ingen av grupperingarna var ens i närheten av riksdagen och trots att SKP (från 1967 VPK) distanserade sig från Sovjetunionen dök partiet till bara tre procent efter Sovjetunionens intåg i Tjeckoslovakien 1968. Men vänsterns mediala och politiska genomslag blev ändå gigantiskt. Genom att ”ta över” medierna kunde vänstern driva de politiska frågorna.

Efter mitten av sjuttiotalet blev det allt mera uppenbart att vänstern var på väg att vinna. LO-kongressen röstade 1976 igenom Rudolf Meidners förslag om löntagarfonder vilket i förlängningen skulle kunna avskaffa privat ägande av stora företag. Från fackföreningshåll kom krav på planekonomi och media blev allt mer vänsterinriktad. Uppenbarligen kunde en ganska liten grupp av aktivister driva politiken väldigt långt vänsterut utan att ta omvägen via riksdagen.

Nu blev det inte riktigt som vänstern hade hoppats. Motståndet mot löntagarfonderna var massivt och slutade 1983 med Sveriges största demonstration där 75 000 motståndare tågade genom centrala Stockholm. Framåt mitten av åttiotalet var ”vänstervågen” över.

Innan dess hade en stor del av vänsterrörelsen skiftat fokus och satsat på kärnkraftsmotstånd. Där lyckades man få med sig Centerpartiet. Men det är en annan historia.

Klimatrörelsen
Från slutet av åttiotalet hade vänsteraktivismen en ganska svår tid. Man mjölkade naturligtvis ut så mycket som möjligt av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl men till synes var ”slaget om kärnkraften” redan vunnet. Det behövdes en större fråga och helst en fråga som kunde samla en större grupp än bara vänstern. Svaret kom i form av växthuseffekten.

Med ”upptäckten av” växthuseffekten fanns plötsligt en fråga där det var möjligt att tala om världens undergång. Inget är så fantastiskt som världens undergång. Den vid det här laget splittrade vänsterrörelsen och den vilsna antikärnkraftsrörelsen kunde glida samman med olika miljörörelser och gemensamt driva samma fråga. Nya och ännu mera radikala organisationer bildades lite överallt och livet var plötsligt värt att leva igen för världens aktivister.

Ändå var förmodligen FN viktigast av allt. Efter att järnridån föll och freden ”bröt ut” började allt fler tvivla på FNs roll i världen. Fanns det verkligen någon anledning att lägga så stora pengar på en organisation utan mål? FN letade med ljus och lykta efter ett nytt mål och fann klimatförändringarna. Här fanns en fråga som skulle kunna få FN att expandera och kanske äntligen göra FN till något av den ”världsregering” som man så gärna ville bli men hittills misslyckats så kapitalt med att vara. Framåt mitten av nittiotalet fanns början till en struktur med stora klimatkonferenser och i den strukturen inkorporerades IPCC, ett program som redan 1988 startats som ett samarbete mellan FN och WMO (World Meteorological Organization).

Ändå dröjde det fram till mitten av 2000-talet innan det hela tog fart på allvar. Al Gores film 2006 blev ett viktigt steg och efter hand lyckades världens politiker övertyga sig själva om att klimatfrågan är den stora ödesfråga där alla är överens. Längst har förmodligen EU gått, med löften som de flesta vid det här laget inser är omöjliga att infria. Sverige gör sitt bästa att gå ett steg längre med omöjliga löften som är ännu mera omöjliga att infria.

Tillbaka till verkligheten.
Och här sitter vi nu, med politiker som tagit sig vatten över huvudet och administratörer som är aktivister och vill ta ännu större steg ut i djupet. Alla hejas de på av media som tappat sin journalistiska roll och helt agerar på aktivisternas sida.

Vad som är värst är svårt att avgöra. Politiskt sett är det naturligtvis extremt problematiskt att anställda på ett statligt verk genomför beslut som inte är politiskt grundade. Man kan kanske kalla det omvänt ministerstyre. I vanliga fall skulle man förmodligen kunna släta över det hela men frågan om eldningsförbud har potential både att påverka EU-valet och att ställa till problem för regering och ministrar. Här måste ”huvuden rulla”.

I bästa fall får folk upp ögonen för att det här inte är första gången som aktivister i statliga verk överimplementerar EU-beslut över huvudet på politiker. Det är illa nog att politikerna så ofta genomför och övertolkar idiotiska EU-beslut i stället för att protestera.

I frågan om eldningsförbud har faktiskt våra vanliga media skött sig hyfsat. Men det överskuggas hundrafalt av åratal av klimataktivism. Ingen galen klimatvarning är för liten för att blåsas upp av radio och TV. I klimatjournalisternas värld ligger redan Skåne under vatten och golfströmmen har stannat. Korallreven är döda trots att de inte mått så bra sedan mätningarna började år 1985. Världens öknar blir allt större trots att de har minskat i många år.

För att inte tala om hanteringen av miljöfrågor. Just nu pågår en stor mediekampanj mot att elda plast i värmeverk. TV, radio och radio och tidningar har massor av artiklar och inslag om hur mycket plast som hamnar i havet och hur det kan lösas med återvinning. Det kostar visserligen multum att återvinna plast men det räddar haven.

Problemet är bara att det finns en överväldigande mängd av data som visar att det är precis tvärtom. Majoriteten av den plast som skall återvinnas hamnar i deponier eller i havet. Att elda plast i värmeverk är mycket mera miljövänligt. SVT hade till och med en utmärkt (tysk) dokumentär om det här för några månader sedan. Men det har man nog glömt.

Det är naturligtvis onödigt och dumt att elda kol och vräka ut koldioxid i onödan. En finsk politiker påpekade härom dagen att landets nyaste kärnkraftsreaktor, Olkiluoto 3, är Finlands i särklass största och viktigaste klimatåtgärd. Inget kommer i närheten. På samma sätt är Sveriges nedläggning av fyra kärnkraftsreaktorer sedan 2014 Sveriges i särklass största och viktigaste klimatåtgärd – men tyvärr inte åt det positiva hållet.

Filed under: Göte Fagerfjäll