Konsultföretaget McKinsey släppte nyss en beräkning där man uppskattar kostnaden för klimatomställningen till 2 750 biljoner kronor. Det är en tredjedel av världens investeringar fram till 2050 och en stor del av pengarna kommer att ha formen av statliga och överstatliga stöd.

Här kan vi verkligen tala om apokalyptiska visioner. Västvärldens politiker, med EU-politikerna i frontlinjen, verkar vara på väg mot en centralplanerad framtid som skulle göra Stalin och Mao gröna av avund. Allt motiveras med ”klimathotet” och både mål och medel motiveras med något som väldigt mycket liknar marxismens ”historiska nödvändighet”. Problemet är bara att förbluffande lite håller för ens den enklaste analys. Väldigt mycket tyder i stället på att EU och västvärlden nu bygger ett gigantiskt sandslott som riskerar att rasera EUs ekonomi och framtid. Den europeiska bilindustrin riskerar att bli det första offret.

När EU-ledningen var på besök i Kiruna för några veckor sedan serverades de ”den fantastiska nyheten” om nya stora svenska fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller. Borta var allt tal om fossilfritt stål, jättelika anläggningar för vätgasproduktion och gigantiska batterifabriker. Detta trots att det fossilfria stålet i åratal varit det gigantiska och egentligen enda svenska paradnumret när det gäller ”grön omställning”.

Det hela blev ännu märkligare för alla som visste att ”den fantastiska nyheten” egentligen varken var särskilt fantastisk eller ens särskilt ny. Att det finns stora fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller i Norra Sverige har varit känt länge. Det är också känt att det är svårt att få ekonomi i brytningen och att det är ännu svårare att få en sådan satsning genom det nålsöga som miljöbalken utgör.

Vackra ord
Det är väl bara att inse att fossilfritt stål, storskalig vätgasproduktion och batterifabriker är ”gamla nyheter”. I politikernas mentala verklighet är det här förmodligen redan genomfört. Sällsynta jordartsmetaller låter nyare och kan klassas som nyheter trots att de inte är det. Politiker styrs av det som låter bra, det gäller både svenska politiker och EU-politiker.

Och här ser vi återigen de stora riskerna med politiskt styrda projekt. Att något låter bra är absolut ingen garanti för att det kommer att fungera. Det har vi sett otaliga exempel på under årens lopp. Att ett projekt kan presenteras och paketeras på ett så ”smakligt” sätt att alla politiker faller pladask är snarare en indikation om att något är allvarligt fel.

Så låt oss glömma alla vackra ord och i stället titta på ett antal grundläggande förutsättningar.

Energi och infrastruktur
I Europa finns ett stort antal mycket framgångsrika industrier. Vi har inte minst den stora tyska bilindustrin som i mångt och mycket fungerar som motor för hela Europa. Vi har också en stark basindustri som till exempel producerar järn, stål och papper och en mycket bred verkstadsindustri och IT-industri. Europa är tack och lov inte någon ”postindustriell” region.

Alla framgångsrika industrier grundas på en kombination av bra infrastruktur, välutbildad arbetskraft och konkurrenskraftiga råvaru- och energipriser. Oftast har en infrastruktur i form av effektiva underleverantörer byggts upp under mycket lång tid. Bilindustrin i Bayern är ett bra exempel på det.

Så länge allt går sin gilla gång och både företag och underleverantörer effektiviserar sin verksamhet är det väldigt svårt för konkurrenter att slå sig in på områden som domineras av starka företag. Ett bra exempel på det är återigen den tyska bilindustrin. Trots ett högt löneläge kan företag som BMW, Audi, Mercedes och Volkswagen fortsätta att dominera sina respektive marknadssegment. Samma sak gäller många andra industrigrenar.

Elektronikindustrin förändrades
De stora förändringarna uppstår framför allt när någon eller några av grundförutsättningarna ändras. Elektronikindustrin genomgick till exempel en gigantisk förändring från nittiotalet och framåt.

Förändringen bestod den gången i att den traditionella vertikalintegrerade modellen byttes mot en ”delaminerad” modell där stora underleverantörer tog över all produktion. Det här gällde både traditionell elektronikproduktion och halvledarproduktionen. Resultatet blev att stora företag i Asien kom att totalt dominera all elektronikproduktion.

En mycket stor del av den avancerade halvledarproduktionen hamnade i Taiwan och Sydkorea. Produktionen av datorer, mobiltelefoner, TV-apparater och annan elektronik hamnade i Kina, Taiwan och Sydkorea. Idag flyttas mycket av den här produktionen över till länder som Vietnam och Thailand.

Under de senaste trettio åren har många europeiska politiker försökt att hämta tillbaka den förlorade produktionen. Media skriver med jämna mellanrum om lyckade projekt av den här typen och det är lätt att tro att utvecklingen är på väg mot ökad lokal europeisk produktion. Men verkligheten är annorlunda. De stora asiatiska tillverkarna är helt dominerande och väldigt lite tyder på att de kan konkurreras ut.

Asien ligger bra till
Det som hände fullt ut inom elektronikindustrin har också hänt i större eller mindre utsträckning inom andra områden. Stora underleverantörer producerar moduler eller kompletta produkter åt verkstadsindustrin och stora ”megafactories” tillverkar kompletta bilar åt olika biltillverkare. Inom områden som elbilsbatterier, solpaneler och vindkraftsutrustning är de stora kinesiska tillverkarna helt dominerande.

De senaste årtiondenas utveckling har på ett mycket tydligt sätt förskjutit den industriella tyngdpunkten från västvärlden till Asien och framför allt Kina. Det här är välkänt och politiker i både EU och USA försöker hitta modeller för att ta tillbaka förlorad mark. Men erfarenheterna från elektronikindustrin visar att det är mycket svårt.

De kinesiska anläggningarna är idag mycket effektiva. De har en överlägsen infrastruktur med massor av underleverantörer och bra tillgång till alla nödvändiga råvaror. De har också gott om välutbildad och motiverad arbetskraft och tillgång till billig energi.

Om vi jämför med EU ser vi flera områden där EU faller platt. Inte minst gäller det tillgången till billig energi och viktiga råvaror. Det kommer att krävas gigantiska subventioner för att ta tillbaka det som redan förlorats och det är förmodligen betydligt bättre att i stället satsa på att behålla det som fortfarande finns kvar.

Bilindustrin får problem
Det saknas alltså inte problem och i det läget väljer EU att dra undan mattan under bilindustrins fötter. EU har nu beslutat att enbart tillåta försäljning av elbilar från 2035 och det ställer biltillverkarna inför ett antal obehagliga val.

Problemet är att Europas mycket framgångsrika bilindustri är helt baserad på bensin/dieselmotorer. Här finns en gigantisk och mycket effektiv infrastruktur bestående av ett otal kunniga och prispressade underleverantörer.

Den tyska bilindustrin är speciellt framstående, med ett stort program av ganska stora och för tillverkarna mycket lönsamma bilar. Mycket av utvecklingsarbetet är redan gjort och företagen kan ägna sig åt lönsam vidareutveckling. Vinsten per bil är stor, speciellt i det lite lyxigare segmentet.

Situationen är helt annorlunda för elbilarna. Här har biltillverkarna tvingats att starta från grunden och – kanske värst av allt – tvingats att försöka skapa en helt ny infrastruktur av underleverantörer. Andelen sålda elbilar är låg och vinsten per bil är mycket dålig.

Situationen blev snabbt sämre när Tesla härom veckan sänkte sina priser kraftigt. De europeiska biltillverkarna hävdar samstämmigt att de inte tänker följa med i prissänkningen men i verkligheten kommer de naturligtvis att tvingas sänka priset för att finnas kvar på marknaden. Den lilla vinsten per elbil kommer i det läget att bytas till en ganska stor förlust.

Infrastruktur i Kina
Ett enkelt sätt att lösa problemet är att gå samma väg som halvledar- och datorindustrin och lägga ut elbilsproduktionen på stora generella fabriker som kan tillverka billigt och med hög kvalitet. Fabrikerna blir därmed inte beroende av en enda produkt och de kan lättare knyta upp en infrastruktur av underleverantörer.

I Kina finns redan allt det här så den enkla lösningen är att lägga ut huvuddelen av elbilsproduktionen dit. Eftersom Kina sedan länge är marknadsledare på batterier och elmotorer blir vinsten ännu större. De europeiska biltillverkarna slipper på det här sättet att skaffa fram kapital för att bygga upp en egen, dyrare, infrastruktur. Redan nu tittar Volkswagen på att lägga ut sina ”billigare” elbilar till Kina.

Fast egentligen är vinsten ännu större för de större elbilarna. Att frakta en bil med fartyg från Kina till Tyskland är i sammanhanget både billigt och oproblematiskt. Det genererar inte ens särskilt mycket koldioxidutsläpp.

Det här blir extra intressant om EU väljer att fortsätta den ”gröna” väg som gör energin och råvarorna orimligt dyra.

Säkerhetspolitik
Ekonomiskt och tekniskt är det lätt att se fördelarna med att lägga Europas elbilproduktion i Kina. Samma sak gäller den energikrävande pappers- och stålindustrin om EU fortsätter sin energipolitik på samma sätt som idag. Men det finns förstås en faktor som kan ställa allt på ända och den heter Taiwan.

Om Kina väljer att ockupera Taiwan står valet mellan storskaligt krig med väst eller helt nedfrysta relationer. I det läget kommer knappast kinesiska megafabriker att vara något alternativ för europeisk bilindustri. På samma sätt blockeras kinesiska (och Taiwanesiska) halvledartillverkare.

Det är svårt att föreställa sig det elände som kan bli följden av ett ockuperat Taiwan. Kina och Taiwan är idag så viktiga för nästan alla teknikområden att väldigt mycket helt enkelt inte kommer att fungera. Det gäller inte minst allt som har med ”den gröna omställningen” att göra. Elbilar, vindkraftverk och solpaneler blir närmast ett skämt. Och nya datorer och telefoner kan vi nog glömma för en ganska lång tid.

Vi får hoppas att Xi Jinpeng tar sitt förnuft till fånga. För Europa räcker det alldeles utmärkt med de problem som EU skapar på egen hand.

Utan el ingen omställning
För Europa saknar definitivt inte svarta moln vid horisonten och de flesta av molnen är ”hemmagjorda”. Kombinationen av misslyckad energipolitik och en fullständigt orealistisk klimatpolitik gör framtiden utomordentligt riskabel vad än Kina hittar på.

Det största och mest uppenbara problemet handlar om elektricitet. Hela den tänkta ”gröna omställningen” baseras på el och alla EU-politiker talar lyriskt om dubblad och tredubblad elproduktion med hjälp av sol och vind. All el skall produceras fossilfritt.

Men verkligheten ser totalt annorlunda ut. Tyskland, som har satsat i särklass mest på sol och vind har idag en närmast katastrofal elproduktion. Just nu produceras mer än 46 procent av landets el med kol och 15 procent med naturgas. Nedläggningen av nästan all kärnkraft har återigen gjort landet extremt kolberoende och det finns inte en chans att klara ens dagens elbehov med fossilfri elproduktion. Löftena om en tredubblad elproduktion måste i det läget betraktas som ett ovanligt uselt skämt.

Eftersom Tyskland är den helt dominerande industrinationen innebär det att alla löften om ymnig och billig EU-el kan förpassas direkt till sophögen. Vi får vara glada om vi klarar att producera el på dagens nivå. Frankrikes vändning i kärnkraftsfrågan och Polens beslut att bygga ny kärnkraft hjälper förhoppningsvis för att behålla dagens produktionsnivåer.

Och här faller alltså hela den gröna omställningen. Utan ökad elproduktion går det inte att öka elanvändningen och utan ökad elanvändning blir det ingen omställning. Så enkelt är det.

EU kommer naturligtvis att fortsätta att vräka ut massor av bidrag till ”gröna” projekt. Men utan ökad elproduktion kommer pengarna bara att resultera i högre elpriser. Alla gröna projekt är ju beroende av el och det är inte politiskt korrekt att bygga kolkraftverk för att stötta gröna projekt.

Här slutar jag för den här gången. Resten av krönikan (om elproduktionen och elnäten) kommer nästa gång i stället. Det finns gränser för hur lång en krönika kan vara.

Däremot verkar det inte finnas några gränser för politisk dumhet när det gäller klimat- och energipolitik.

Filed under: Göte Fagerfjäll