Teknikhajp och vedmyntfot
Vi har nog alla sett den klassiska ”hajpkurvan” för nya produkter. Det går brant uppåt, sedan går det lika brant neråt och om produkten är bra går det sedan sakta uppåt igen. Fast ännu oftare går det rakt ner i backen. Just nu finns det all anledning att fundera över vad som är ”överhajpat” och vad som är rimligt. Finns det förutsättningar för den stora och snabba elektrifiering som så många makthavare verkar ha som ny religion? Fungerar verkligen en snabb och total övergång till elbilar? Varifrån kommer elen till fossilfritt stål och fossilfri konstgödsel? Vad händer om den allt stinnare gröna bubblan spricker? Är det kanske dags att återigen knyta valutan till en stabil myntfot? Varför inte en vedmyntfot?
I ett av mina många favoritavsnitt av The Simpsons vill invånarna i Springfield bli framgångsrika nyföretagare. Alla lanserar fantastiska affärsidéer och mest positiv av alla är Disco Stu, en övervintrad discofantast. Disco Stu visar upp en brant kurva med discomusikens utveckling från 1974 fram till 1979. ”Om utvecklingen fortsätter så här – Wow”.
Alla visste naturligtvis att utvecklingen inte hade fortsatt på det här sättet utan i stället vänt brant neråt 1980. Men Disco Stu är sannerligen inte ensam om att ägna sig åt ”cherry picking”, alltså att välja fakta på det sätt som passar de egna målen. Tvärtom är det en både vanlig och framgångsrik metod som fungerar speciellt bra i kommunikationen med media.
Hajpkurvan
En intressant variant av det här är den välkända ”hajpkuvan”. Den beskriver hur framgångsrika innovationer går igenom fem grundläggande faser på vägen mot kommersiellt och tekniskt genombrott.
I första fasen drivs förväntningarna snabbt upp till en topp. Innovationen lockar riskkapital och de mest tekniskt intresserade köper den första versionen av produkten. I slutet av den här fasen hänger nästan alltid media på och förstärker hajpen med en extremt positiv mediebevakning. På toppen av hajpen – den andra fasen, sprider sig användningen till mera normala användare.
Det här innebär ofrånkomligt att problemen börjar visa sig. Det är svårare att imponera på normala användare än ”early adopters” och när media ser problemen vänder bevakningen och blir mycket mera negativ. Fasen av överdrivna förväntningar går över i fasen av desillusion och marknaden sjunker mycket snabbt. I slutet av den här fasen börjar förhoppningsvis intresset stiga något igen men fortfarande har mindre än fem procent av den förväntade kundkretsen adopterat teknologin. Innovatörerna behöver i det här läget kraftiga kapitaltillskott.
I den fjärde fasen stiger efterfrågan sakta samtidigt som produkten förbättras och optimeras. Det här brukar kallas ”The slope of enlightment” och kan ta lång tid.
Först i det femte steget: ”The plateau of productivity” börjar man så sakta komma till någon form av stabilitet.
Många faller på vägen
Hajpkurvan gäller i stort sett alla nya och framgångsrika produkter. För produkter och idéer som inte har samma förutsättningar att nå framgång ser kurvan tråkigare ut. Då når man kanske den första höga toppen och man når definitivt det första branta fallet. Men sedan är pengarna slut och produkterna eller idéerna faller i glömska. I många fall faller också vettiga produkter på samma sätt eftersom de inte lyckas få det nödvändiga kapitaltillskottet efter att ha passerat ”toppen av överdrivna förväntningar”.
Elektronikhajp
Inom elektronikindustrin har vi sett massor av företag passera genom hajpkurvan. Många föll på vägen och andra nådde fram till någon form av stabilitet. Oftast har stabiliteten inneburit konsolideringar i form av företagsköp och sammanslagningar.
En av de intressantaste hajparna under de senaste årtiondena var nog EDA-företagens utveckling. De genomgick en ganska våldsam topp under nittiotalet med massor av riskkapital och en ganska otrolig mediabevakning. Jag vet för jag var själv en del av bevakningen.
Efter konsolidering, effektivisering och massor av utveckling har EDA-världen kommit att bli den viktiga och välfungerande bransch som de är idag. På vägen försvann många av de mest överhajpade produkterna eller förvandlades till något betydligt mera begränsat.
Det gäller inte minst alla de utvecklingsprojekt för total systemsyntes som fanns på nittiotalet. Kanske de kommer tillbaka i framtiden och kanske vi faktiskt får verktyg där vi stoppar in en beskrivning på hög abstraktionsnivå av ett problem i ena änden och får ut en kombination av optimerad och testad hård- och mjukvara i den andra. Man kan alltid hoppas.
Media tror på fusion
Den senaste tekniska mediahajpen är nog fusionsreaktorn (igen). De som läst tidningarna de senaste månaderna kan kanske tro att alla problem nu är lösta och att det mycket snart bara är att producera billig elenergi med fusion.
Verkligheten är snarare att fusionsteknikens grundteknik bara ligger i början av hajpkurvan. Det finns massor av problem att lösa innan ens de första halvfungerande prototyperna finns på plats.
Fördelen är att tekniken i grunden verkar sund och att det finns möjligheter att ta sig fram till ”produktivitetsplatån”. Men det ligger ganska många år fram i tiden och på vägen kommer media många gånger att tala om ”den misslyckade fusionstekniken”. Inget konstigt med det. Media har alltid fel.
Gröna bubblor med bidrag
Hajpkurvan är intressant eftersom den stämmer så bra med verkligheten. Men det finns också sätt att ”knäcka” hajpkurvan och det är precis det som FN, EU och nuvarande regeringen i USA verkar ha bestämt sig för att göra.
För hajpkurvan är i grunden en följd av en fungerande marknadsekonomi och människors fria val. En ny produkt måste konkurrera med de produkter som redan existerar och den snabba nedgången efter den första hajpen beror normalt sett på att den nya produkten inte kan leva upp till sina uppblåsta löften. De befintliga produkterna är bättre och/eller billigare.
Men här har överstatliga organ som EU och FN hittat en genväg. Man kan helt enkelt förbjuda den befintliga teknologin och samtidigt subventionera den nya. På det sättet tvingas medborgarna att skifta till ”det nya och önskvärda”.
Att det här bryter mot allt det som faktiskt har fungerat och skapat västvärldens fantastiska välstånd verkar man inte bry sig om. Politiker vet bäst och företagsledare går alltid att köpa med statliga pengar.
Vindkraft i Sverige
I Sverige såg vi början till en sådan här utveckling redan för mer än tjugo år sedan. Vi hade ett ganska fantastiskt system för elproduktion baserat på vattenkraft och kärnkraft, men politikerna ville satsa på vindkraft eftersom det ”lät bättre”.
Marknadsekonomiskt sett var det naturligtvis fullständigt omöjligt att genomföra ett sådant skifte. Det befintliga systemet producerade stabil el för mindre än 20 öre per kWh, medan vindkraften vid den tiden kostade ett par kronor per kWh. Elen från vindkraften var dessutom intermittent och därmed i praktiken nästan värdelös.
På en normal marknad (som man hävdade att det var) skulle naturligtvis vindkraften haft ungefär samma möjligheter som en snöboll i helvetet, men politikerna ville så väldigt gärna ha vindkraft att man riggade hela systemet för att nå målet. Det var inte lätt men det gick.
Idag står vi därför med en elproduktion där vindkraften totalt förstör prisbilden när det blåser, samtidigt som den skapar vansinnespriser när det inte blåser. Vi kan inte ens garantera el till medborgarna längre. Och fortfarande står en hyfsad mängd politiker och ropar efter ännu mer vindkraft för att lösa det problem som vindkraften skapat.
Det intressanta är att många företagsledare stämmer in i vindkraftskören. Det brukar ses som ett bevis för att vindkraft faktiskt fungerar bra. I själva verket är det ett bevis på det självklara faktum att företag vill tjäna pengar. Om pengarna kommer från staten eller från marknaden spelar ingen roll för företagen men det spelar en utomordentligt stor roll för medborgarna.
EU och FN
De dumheter som svenska (och tyska) politiker har gjort när det gäller elproduktion vill nu EU och FN göra i en dramatiskt mycket större skala. Gigantiska gröna fonder skall garantera att inga ”gröna” projekt behöver passera hajpkurvan. Allt som låter bra skall implementeras omedelbart med hjälp av oändligt stora bidrag. Marknadsekonomin är i det läget ett minne blott.
Det här låter en hel del som Sovjetunionen eller Maos Kina på steroider. De som läst lite historia känner nog till hur Stalin lät sig bedåras av Trofim Lysenko och på det sättet skapade en massvält som bara överträffades av Mao Zedongs ännu galnare ”stora språng”.
Historien visar i själva verket att politiker är otroligt usla både på att förutse framtiden och att leda företag.
Just nu står den stora kampen mellan EU och USA där bägge vill locka grön teknologi med ofantliga subventioner. Det kommer garanterat inte att sluta väl.
Framtiden år 2035
Så låt oss då titta på EUs framtid år 2035. Det är ett ganska intressant årtal eftersom alla länder i EU då skall ha genomfört ett förbud mot försäljning av konventionella bilar. Det ses i sin tur som ett viktigt steg mot det helt fossilfria samhället.
Tanken är rimligen att åtminstone hälften av EUs befolkning redan år 2035 skall ha bytt till elbil. Vi kan alltså ta det som en enkel utgångspunkt. Frågan är då om EU-politikerna har tagit höjd ens för de enklaste konsekvenserna.
Låt oss börja med Tyskland. Där finns idag mer än 48,5 miljoner privatbilar med en genomsnittlig årlig körsträcka av 13 220 km. Vi hamnar på ca 139 TWh per år om vi antar att alla de här bilarna är elbilar och drar ca 0,22 kWh/km inklusive laddförluster. Hälften av det är ca 70 TWh.
Till det kommer lastbilar och bussar. Statistiken från Sverige visar att elförbrukningen från elektrifierade lastbilar och bussar totalt sett är minst 80 procent av privatbilarnas förbrukning. För Tyskland skulle det innebära ytterligare 56 TWh per år om hälften av lastbils- och bussflottan är elbaserad. Vi landar alltså på 126 TWh extra år 2035 och 250 TWh extra några år därefter när alla fordon är elektriska.
Tyskland har idag en elproduktion på ca 580 TWh så det handlar om en ökning med lite mer än 20 procent 2035. Det låter kanske inte så farligt jämfört med övriga elektrifieringsplaner. Tanken är ju att Tyskland åtminstone skall komma upp i svensk nivå på elproduktion (per person) och då krävs lite drygt en dubblering till 1 200 TWh per år. I det läget låter ytterligare 126 TWh eller till och med ytterligare 250 TWh inte så allvarligt.
Om man tar hänsyn till att Tysklands elproduktion faktiskt har minskat de senaste åren blir det hela betydligt jobbigare. 2004 stod kärnkraften för ca 166 TWh och hittills har man inte ens lyckats att ersätta det bortfallet med vindkraft. Att ersätta kolkraften med vindkraft och dessutom dubblera den totala elproduktionen framstår mera som fria fantasier än verklighet. Väldigt lite talar för att Tyskland skall lyckas genomföra någon större ökning av elproduktionen de närmaste åren.
Effekt och energi
Det hela blir ännu mera intressant om man tittar på effekt i stället för energi. Moderna snabbladdare skall ju helst ladda med 150 kW och när alla som bor i lägenhet tvingas byta till elbil är det främst snabbladdning som gäller. Samma sak gäller för alla under storhelger.
Låt oss återigen förutsätta att halva Tysklands bilpark är elektrisk år 2035. Det blir ca 24 miljoner bilar. Om alla de här bilarna skall snabbladda med 150 kW samtidigt krävs 3 600 GW.
Just nu producerar Tyskland 64 GW så det är lätt att se att alla inte kan snabbladda samtidigt. Det skulle ju överbelasta nätet med uppåt 60 gånger.
Faktum är att nätet går åt skogen också om bara hälften av elbilsägarna bestämmer sig för att snabbladda bilen samma dag. Antag till exempel att många tyska familjer bestämmer sig för att åka till släktingar dagen före julen, påsken, midsommar, semestern eller vad det nu kan vara. Det kommer att krävas minst en snabbladdning med minst 50 kWh under vägen.
12 miljoner bilar som laddar 50 kWh någon gång under en tiotimmarsperiod – det blir 60 GW kontinuerlig effekt under hela tiotimmarsperioden utan att ens räkna in bussar och lastbilar. Det är hela Tysklands effektbudget under tio timmar – allt annat slocknar. I verkligheten blir det ännu värre eftersom effektuttaget inte sprids jämt över vare sig tiden eller den geografiska arean. Det går helt enkelt käpprätt åt skogen.
I verkligheten kommer förstås inte Tyskland att slockna. I stället kommer gigantiska köer att bildas vid laddstationerna där effekten begränsas till en rännil. Redan i årets jultrafik rapporterade media om elbilar i flera timmars köer vid laddstationerna. 2035 kan det snarare handla om dygnslånga köer.
Ungefär samma situation kommer vi förmodligen att få se i alla länder i Europa, utom möjligen i Norge. Norge har gott om vattenkraft och en liten befolkning.
Glada gissningar
En del skrattar säkert åt den här typen av domedagsprofetior. Inte skulle väl Europas politiker tvinga fram gigantiska omställningar utan att ha ordentligt ”på fötterna”. Visst måste de ha sett till att garantera en tillräcklig elförsörjning?
Men Europas politiker är inte särskilt mycket smartare än Sveriges politiker och EU-politikerna är förmodligen betydligt sämre. Vi har redan sett dårskaper som att luta hela energipolitiken mot Putins välvilja eller att lägga ner massor av stabil elproduktion utan att ha något fungerande alternativ.
Vi har också sett en rad länder lägga ner större delen av sin försvarsförmåga i förhoppningen att Putin skulle vara snäll. Det är inte bara Sverige som har klantat sig, även om vi kanske var dummast eftersom vi inte ens hade Nato att luta oss mot.
Europas länder har faktiskt börjat rusta upp sina nationella försvarsförmågor, men det berodde inte på egen vilja. I stället var det Donald Trump som skällde ut de europeiska Nato-länderna efter noter och krävde omedelbara åtgärder för att USA skulle fortsätta sitt stöd. Utan Trump hade EU-länderna stått i ett ännu sämre försvarspolitiskt läge – fast det vill förstås ingen tala om.
Gröna jättebubblor
Så här i början av 2023 står nog många och undrar vad i hela friden det var som hände förra året. Hur kunde en misslyckad grön energipolitik dra ner hela Europa i det träsk vi nu befinner oss i?
Och ändå fortsätter vi i allt högre takt ut mot djupet. Vackra gröna ord och gigantiska gröna fonder ställs upp som ett skydd mot fortsatta katastrofer. Väldigt många verkar tro att den snabbt expanderande gröna bubblan är vägen mot en hållbar och vacker framtid. Om vi bara kan ställa om från fossila bränslen till el blir allt bra.
Det hela påminner om HC Andersens ”Kejsarens nya kläder” i jätteformat. Alla gör sitt bästa för att övertyga varandra om att allt kommer att bli fantastiskt. Man bollar med prognoser om en tredubblad och fyrdubblad elproduktion som om den redan vore verklighet.
Men i den verkliga verkligheten ser allt annorlunda ut. Där minskar elproduktionen år från år och till och med Sverige lever nu i energifattigdom trots en minskad elförbrukning. Storbritannien skall vi bara inte tala om.
Tanken att vi skall kunna gå från energikris till grönt energiöverflöd på bara tolv år är faktiskt fånig. Vi kommer alldeles säkert att kunna öka energianvändningen i meningslösa statliga jätteprojekt men den el som är förutsättningen för alltsammans kan vi nog se oss i månen efter. Den gröna jättebubblan kommer att svälja våra skattepengar, men den kommer inte att lösa våra problem.
Vedmyntfot
I historieböckerna ser vi med jämna eller ojämna mellanrum hur ekonomin kraschar och pengarna tappar sitt värde. Det finns ju sedan länge inte någon stabil myntfot utan pengarnas värde baseras helt på tilltro. Alla försöker i det läget hitta ett gemensamt betalningsmedel. I Ungern 1945-1946 blev cigaretter den gemensamma inofficiella myntfoten.
Om det går så långt (vilket Gud förbjude) kanske det blir läge att lansera vedmyntfoten. En påse torr huggen ved kostar idag ca 140 kronor. Det är ingen dålig bas för ett monetärt system med en hyfsat fast växelkurs. Man kan dessutom ägna sig åt ”mining” på samma sätt som med bitcoin, men på ett betydligt ”hållbarare” sätt. I stället för att slösa elenergi på att låta datorerna räkna fram nya bitcoin kan man träna musklerna genom att hugga ved och ge ut pengar i förhållande till sitt vedlager.
Ha ett fortsatt härligt 2023!
Filed under: Göte Fagerfjäll
Regeringen vill bygga kärnkraft på fler platser https://www.svd.se/a/P4PoL6/regeringen-haller-presstraff-om-karnkraften
Nu är jag inte övertygat om behövet av att bygga på fler platser. Det räcker väl att i alla fall börja där det redan finns infrastruktur och befintliga lokaliseringar är väl genomtänkta.
Att Naturskyddsföreningen och MP kommer att skrika i högan sky över ”idiotin” kan vi utgå ifrån, men hur kommer exempelvis S ställa sig?
Skall också bli spännande över hur Public Service kommer att sköta raporteringen samt kultursidorna på våra stora tidningar.
På aktuellt kl 18.00 intervjuade man kort en från MP. Hon sa, givetvis helt oemotsagd från reportern, att det vore bättre och billigare att bygga ut havsbaserad vindkraft.
Blir ni intervjuade av SVT? Säg då att en porsche är billigare än en renault och kolla om ni får mothugg.
Fortfarande uruselt av M och KD att inte vilja återstarta RInghals trots att det verkar fullt möjligt.
Jan Blomgren verkar tro att det mest effektiva sättet att lagra energi från icke planerbara energikällor är pumpkraft. Förlust c:a 20 %.
I följande artikel redovisar han även sina synpunkter på Ringhals m.m. https://www.tn.se/naringsliv/21386/professor-sa-forstorde-vi-varldens-basta-energisystem/
Leif:
Problemet med pumpkraft är att det bara finns 1-2 ställen som är lämpliga i Sverige. Åtminstone är det det jag har hört. Jag förstår att det är problem att hitta i princip närliggande två sjöar med stor höjdskillnad.
Noterade du ett stycke i slutet på din länk?
– Problemet är att jag gillar att tala sanning och när det gäller besparingar finns det inte så jättemycket att göra utan att göra ganska stora ingrepp i människors liv. Visst, i Schweiz vill de sätta maxtemperatur på 19 grader, men då ökar risken för hjärtinfarkt för äldre med hjärtproblem.
Så långt har det gått att man t.o.m. i världens mest välmående land måste ha max 19 grader inomhus. Allt pga miljörörelsens framfart. Vår tids farsot.
Det har funnits (finns fortfarande?) planer att bygga en tunnel direkt från sveriges största Vänern till havet för att förbättra reglermöjligheterna. Då Vänern ligger 44 meter över havet borde det vara ett lämpligt magasin för pumpkraft.
Visst kommer att pumpa upp saltvatten i Vänern radikalt påverka miljön i och runt Vänern samt förstöra vattenförsörjningen för många innvånare inklusive Göteborg. Men för att revolutionera energiförsörjningen på kort tid får vi faktiskt vara bereda att offra en del.
Att sprida ut kärnkraften till många platser är tekniskt vettigt, men mindre bra ur säkerhets- och PR-synvinkel. ”Attackförband” från Greenpeace kommer sannolikt att försöka smita in på platser som är dåligt bevakade och sedan skapa en mediabild av dålig kärnkraftssäkerhet.
Då är det nog bättre att börja med de lättbevakade platser som redan finns (Forsmark, Ringhals, Oskarshamn och Barsebäck) och kanske addera ett par nya stora och välbevakade områden längre norrut plus kanske ett område i närheten av Karlshamn för export till kontinenten.
Och när det gäller pumpkraft:
Pumpkraft har naturligtvis stora fördelar jämfört med ”puckosystem” som batterier och vätgas. Åtminstone om man kan bygga pumpkraft i södra Sverige. Men det är nog inte så många kommuner som vill bli utrymda och vattenfyllda så någon storskalig lösning blir det knappast.
Att pumpa saltvatten till Vänern är knappast heller någon ”hit”. Göta Älv är Sveriges största vattendrag och försörjer i princip hela Västsverige med dricksvatten. Göteborgarna skulle nog bli ordentligt irriterade om vattnet började smaka salt
Ett annat alternativ är att pumpa vatten mellan Vänern och Vättern. Men det faller nog på att invånarna i Jönköping knappast vill ha sin stad översvämmad varje gång Sverige behöver el. De vill nog heller inte ha sina stränder torrlagda varje gång det blåser kraftigt och vindkraften behöver buffras.
Nej, när ”push comes to shove” får vi nog stå ut med att bygga ett antal naturgasdrivna kraftverk i väntan på nya kärnkraftverk. Det är enda alternativet som går någotsånär snabbt att bygga. Kanske politikerna från S och MP kan skicka var sitt brev till Jan Björklund där det ber om ursäkt för alla hånfulla kommentarer när Björklund för några år sedan påpekade att detta skulle bli resultatet.
Sveriges Radio har förresten gått tillbaka till sin gamla retorik om ”gammalmodigt” när det gäller både kärnkraft. och vattenkraft. Just nu kör man en kampanj för ”moderna” elnät där elektronik och batterier ersätter svängmassa. Då kan vi enkelt lösa alla problem med vindkraft och vågkraft (nästa stora pryl). ”Sverige ligger efter och måste byta till moderna system” om man skall tro vetenskapsredaktionen på Sveriges Radio. Fast det finns förstås ingen som helst anledning att tro på vetenskapsredaktionen på Sveriges Radio.
/göte
Göte,
SR —– Kraftelektronik för att få bättre nätöverföring.
SVT —- Sverige slog rekord i elexport 2022.Stängningarna av fyra kärnreaktorer har bara gjort mindre hack i kurvan. Ökad vindkraft har med råge kompenserat och totalt producerades 170 TWh el förra året– också det rekord.
Pumpkraft:
Det är en del höjdskillnader i Småland, så jag roade mig med att räkna lite på Östra lägern och Västra lägern som ligger 500m ifrån varandra och har en höjdskillnad på 10m. Bägge sjöarna är 11 resp 15km² stora. Det finns inte många som bor i området. Rydsnäs med 282 invånare verkar vara den största orten. 1m pumpning motsvarar dock blygsamma 300MWh, vilket står i kontrast mot installerad vindkraft på dryga 10GW. Även fast man hittar fler liknande sjöar, så skulle det behövas mängder med ställen att förstöra och invånare att bli förtvivlade. Allt för att vindkraften på något sätt skall ses som en lösning.
Exemplet med Vänern och Vättern har förstås problemet att de inte ligger nästgårds och det är friktion i vattenöverföringen som kostar dyrbara meter i fall. Om man bortser från friktionen så skulle en meters höjning av Vänern motsvara 666 GWh, vilket är tillräckligt.
3:e alternativet Skagern mot Vänern som har 20m höjdskillnad och i princip förbundna med varandra. Skagern är 132km². 1m höjdskillnad ger 7.3GWh. Medeldjupet är 27m. Okänt hur många man förstör strandtomterna för. Det blev ett jävla liv för 100 år sedan när man reglerade sjön blott 1.6m. Hur man sedan ska suga upp 37.000 m² vatten per sekund är ett annat problem. Hela sjön kommer att luta och malströmmar bildas.
Det är helt enkelt för mycket vindkraft i Sverige.
Elexporten:
Det är ytterligare en jättevarm vinter. Det blåser ganska bra och nederbörden har varit strax under det normala.
Vad blir resultatet om det vore en jättekall vinter med lite vind?
Text från Fortum: Kymmen kraftverk ligger i Norsälven i Sunne kommun. Kraftverket togs i drift 1986. Anläggningen består av ett magasin, sjön Kymmen, samt ett pumpkraftverk i berget. Magasinet fylls delvis på genom överledning av vatten från Stora Gransjön och Skallbergssjön samt genom pumpning från Rottnen.
Fallhöjd: 85 m
Kapacitet: 55 MW
Normal årsproduktion: ca 47 GWh
#Leif
Då Ringhals 4 reaktorer var i drift producerade Ringhals ca 25 TWh per år.
https://group.vattenfall.com/se/var-verksamhet/ringhals/produktion/produktionshistorik
47 GWh per år motsvarar då ca 0.19 % av Ringhals årsproduktion.
25 TWh per år.ger en medeleffekt på 2 854 MW. 55 MW motsvarar då 1.9% av Ringhals medeleffekt.
Sedan lite mer räkning på Kymmen kraftverk
Normal årsproduktion: ca 47 GWh
Kapacitet: 55 MW
Ger medeleffekten.5.36 MW, dvs kapaciteten är drygt 10 gånger större än medeleffekten.
Det krävs väldigt många Kymmen kraftverk för att kunna lagra elproduktion för att kunna ersätta Ringhals elproduktion under en vindstilla svinkall vintervecka eller två.
Sedan saknar jag från ditt exempel hur länge Kymmen kraftverk kan köra på maxeffekt som vida överstiger medeleffekten innan magasinet är tömt.
Men varför räkna då man kan känna vad som är rätt? Och hur stor andel av vår politiker och journalistkår har förmåga att tillämpa grundläggande matematik för att göra rimlighetsuppskattningar? Vi skall nog inte hålla på med något så jobbigt som att räkna. Man kan ju få ont i huvudet.
#Eskil
Pumpkraftverk är inget nytt. Går inte kapacitetsmässigt att jämföra med ett stort kärnkraftverk. Det krävs nog i så fall väldigt många och idag finns det inte många. Exempel 2, också från Fortum:
I februari 2022 beslutade Fortum att investera i Letaforsdammen i syfte att förbättra säkerheten till gagn också för boende nedströms sjön Letten. Kraftverket, som ligger i Torsby kommun, är en del av kraftsystemet i Klarälven. De förbättringar som ingår i projektet har som syfte att modifiera och förstärka Letaforsdammen vid kraftverket. Lettens pumpkraftverk, ett av tre i sitt slag i Sverige, togs i drift 1956. Det har en kapacitet på 36 MW och en normal årsproduktion på 65 GWh vilket ungefär motsvarar elanvändningen för 3 250 elvärmda normalvillor under ett år.
Ny Teknik Oktober 2022 om pumpkraftverk,
https://www.nyteknik.se/energi/ny-teknik-insight-lage-for-pumpkraft-i-stor-skala-i-sverige-7039615
#Leif
”Pumpkraftverk är inget nytt. Går inte kapacitetsmässigt att jämföra med ett stort kärnkraftverk.”
Du behöver inte överyga mig. Försök istället att övertyga de med makt som exempelvis före detta klimatminister Strandhäll eller nuvarande klimatminister Pourmokhtari.
Med tanke på deras ansvarsområden och den lön de uppbär i ett samhälle som vill kalla sig ett kunskapssamhälle utgår jag från att de behärskar grundskolematematiken och förstår skillnaden mellan effekt och energi samt hur dessa begrapp förhåller sig rill varandra..
Men det kanske betraktas som att ställa orimligt höga krav på ”eliten”?
#Eskil
Problemet är att även om det bestämdes att kärnkraftverk skall börja byggas nu, 2023, så tar det ett antal år innan ett sådant är i drift. Att Europa hamnat i en så djup energikris beror enligt IEA på en rad strategiska misstag de senaste decennierna. Europa har varit för beroende av ett enda land för leveranser av energi, Ryssland, många länder har sagt adjö till kärnkraft. IEA tror att nästa vinter kan komma att bli mycket värre.
Frågan kvarstår då, vad skall vi göra den närmaste tiden för att förbättra situationen ? Det finns väl inte så många alternativ annat än fossilt. Stort bråk i Tyskland nu när de vill öppna en ny kolgruva. IEA tycker de skall behålla kärnkraften.
Att balansera vindkraft med pumpkraft räcker givetvis inte särskilt långt, det tar tid att bygga nya sådana också. Veden har nu stigit i pris till det dubbla. Det blir nog snart energiskatt på Ved också.
Det har varit ovanligt intressant (och förstås oerhört irriterande) att lyssna till Vetenskapsradion (P1) den senaste veckan. Kampanjen för sol och vind fortsätter i oförminskad styrka, I den mån man ens nämner kärnkraft är det med en nedlåtande fnysning.
I det vanliga nyhetsflödet koncentrerar man sig i stället på att ”näringslivet” vill ha vindkraft. Journalisterna gör sitt bästa för att tolka Jan-Olof Jackes önskan om snabbare vindkraftsutbyggnad till att ”industrin hellre vill ha vindkraft än kärnkraft”.
Riktigt intressant blev det i morse när man analyserade de två tänkta batterifabrikerna i Västsverige (Göteborg och Mariestad). Det hela mynnade förstås ut i krav på utbyggd vindkraft på västkusten för att klara elbehovet. Inte ett ord om att de här planerna var kända när riksdagen 2020 röstade om att avbryta nedläggningen av R1 och R2.
Socialdemokraternas (och medias) kampanj för att fria S/MP-regeringen från all skuld när det gäller nedläggningen av O1, O2, R1 och R2 är förresten djupt osmaklig. Inte ens MP vill längre ta på sig ”äran” av nedläggningarna. Det obehagligaste är att media hänger på (DN till och med driver på). Ingen ställer ens de enklaste frågor till Socialdemokraterna.
Man skulle till exempel kunna fråga om det verkligen var så illa att ingen inom S förstod att det faktiskt behövdes el för att klara de stora elintensiva satsningar som man talade så mycket om redan 2014. Det skulle ju i så fall innebära att S-politikerna under hela sin regeringstid var totalt inkompetenta vad gäller både industripolitik och energipolitik.
Det hela är ganska otroligt.
/göte
Det är som Henrik Jönsson sa i sin senaste video. Ska vi komma framåt måste skuldfrågan avgöras.
Jag håller med Göte. Det är vidrigt vilken makt S har åsamkat sig. Till och med en uppenbar skuld kan de lura bort tack vare sitt närapå enväldiga styre över både radio, TV och övrig media. Vi lever i en halvtotalitär stat där regimen bestämmer trots att de blev bortröstad.
Om S förstod eller ej spelar ingen roll. S har gjort det S har gjort och S gjorde det enbart för att få regeringsmakten i ett par år.
Sedan undrar jag vad dagens regering håller på med. Varför monterar de inte ned den här makten? Det kan inte gynna borgarna, eller är det något jag missar? Är de rädda för att storvargen sliter dem i stycken ifall de försöker utmana hans makt?
När det fortfarande är en stor grupp som ihärdigt vill ha vindkraft så tycker jag att det är bättre att var och en väljer sitt sätt. De som vill ha den gamla lösningen från 80-talet väljer det och får det. De som vill ha nytt sätt med vind tillknölat med pumpkraftverk, batterier, vätgas, elavbrott, nästa påhitt på lösning vad det nu är, får välja detta. De får ha en egen industrigrupp som utformar deras el och de får betala kostnaden och ta smällen ifall det inte fungerar.
”Det skulle ju i så fall innebära att S-politikerna under hela sin regeringstid var totalt inkompetenta vad gäller både industripolitik och energipolitik.”
Jag tror att det var S maktpolitik. som var den främsta drivkraften då utan MP’s stöd skulle regeringsmakten och ministerposterna vara i fara. Då vägde framtida elkaos med skenande elpriser fjäderlätt. Nu gäller det att frånta S & MP ansvar så de kan komma åter igen till regeringsmakten efter nästa val och SVT/SR ställer lojalt upp på det projektet.
Ett tlläg till min kommentar. Bortsett till det politiska maktspelet som S behärskar är dagens ledming inkompetent vad gäller både industripolitik och energipolitik. Men det gäller allt även de övriga partierna, men ibland kan ju även en blind höna hitta ett korn.
Hela situationen är naturligtvis sjuk och har varit så i flera år. Nuvarande regering är för att öppna för kärnkraft men det kommer som sagt ta ett antal år oavsett vilka beslut som tas idag. Bara att ändra lagstiftningen kommer att ta tid. Media presenterar dessutom gärna hur de som kan tänka sig att investera i ny kärnkraft vill ha en bred politisk överenskommelse vilket i så fall behöver innefatta en del av dagens opposition d.v.s. S. Om vi antar att allt går vägen och beslut angående ny kärnkraft löper på så återstår frågan: Vad gör vi under tiden fram tills att fler kärnkraftverk är i drift ? Någon ?
Här kommer ett litet tillägg till hajpresonemanget:
När EU-ledningen besökte Kiruna i förra veckan blev nog många förvånade över den totala dödstystnaden om fossilfritt stål. Det har ju annars varit Sveriges stora klimatfråga i ganska många år. I stället lanserades fyndigheterna av jordartsmetaller som en stor nyhet trots att de varit kända mycket länge.
Om vi utgår från hajpkurvan blir det hela lätt att förklara:
Det fossilfria stålet har varit extremt överhajpat i åratal och passerade nog sin första topp för knappt ett år sedan. På senare tid har media svängt från sin tidigare närmast devota bevakning till att faktiskt börja ställa frågor. Allt talar för att det fossilfria stålet tvingas utstå en medial ”skitstorm” den närmaste tiden. Projektet kanske överlever (det vet vi inte ännu) men går knappast att använda som ”grön föregångare” idag. Just nu är det säkrast för LKAB och regeringen att undvika publicitet i ämnet.
Så det gällde att hitta något som ligger bättre till i hajpkurvan. Då är sällsynta jordartsmetaller bra även om nyheten inte är någon nyhet. Att få med med EU-ledningen på ”tåget” innebär också en större möjlighet för LKAB att ta sig runt den annars närmast oöverstigliga miljöbalken. Utan EU-stöd är företagets möjligheter att ”köra över” samerna minimala.
Hela spektaklet genomfördes på ett ganska imponerande sätt och påminde närmast om ett väckelsemöte. De svenska journalisterna ställde inga obehagliga frågor och ”nyheten” om jordartsmetallerna kunde framställas som både ny och fantastisk. Det hela ligger helt i linje med den första snabbt uppåtgående kurvan på hajpkurvan.
Redan så här en vecka senare har i och för sig media börjat dra öronen åt sig. Somliga inser väl att de gått på en PR-kampanj och det kastas in en och annan invändning för att rädda ansiktet inför framtiden.
Men det är ändå bara att gratulera LKAB och regeringen. De lyckades med att desarmera ”den fossilfria stålbomben”, de lyckades med att lyfta gruvverksamheten till EU-nivå och de ser ut att kunna runda miljöbalken. Det är tre önskningar på en gång.
Ett präktigt Kinderägg med andra ord.
/göte
Usch! Man blir ständigt lätt spyfärdig när man ser politikerna i aktion.
@Leif
Vill man ha till något snabbt är förstås igångsättning av R1 & R2 högst på listan. Annars är det bara att bygga några LNG-hamnar med gaslager och gasturbiner. De är inte helt tokiga att ha som reservkraft i framtiden. Det viktigaste är att få bort allt pappersarbete och miljödomstolshandläggning. Här måste Regeringen helt enkelt köra över lagstiftningen om det skall gå snabbt.
@Anders,
Jan Blomgren ser inte direkt några nämnvärda möjligheter att spara tid vid ny kärnkraft baserat på de tidigare Ringhalsprojektet eller de nedlagda reaktorerna. Föreskrifterna för Ringhals 5 och 6 är gamla och avvecklingen av reaktorerna 1 och 2 har kommit för långt. Han anser att det blir enklare, billigare och snabbare att bygga nytt om hälften är bortskruvat.
LNG är väl det bästa fossila alternativet men även detta skulle nog ta tid att få till.
Ändra lagstiftning tar också lång tid även om viljan skulle finnas.
Pengar brukar skynda på processer, dock finns hinder i EU-regler.
Ser tyvärr inte så ljust ut i närtid. Frågan är om denna mandatperiod räcker. S , C och MP ställs inte till svars för den uppkomna situationen i medierna som de borde, de kan komma tillbaka tyvärr. Övriga borgliga partier har dessutom också tidigare haft fingrarna i syltburken.
Förvisso enbart Expressen men när får vi se exempelvis SVTs klimatredaktion komma med en liknande analys? Eller DNs kulturredaktion?
https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/tank-pa-sveriges-basta-andersson/
@Eskil
SVT’s klimatredaktion kommer säkerligen inte komma med en liknande skrift. SVT talar hellre om hur man skyddar sig mot atombomber.
Magdalena Andersson , S, är personligen motståndare till kärnkraft sedan länge. S har 36% i opinionsundersökning idag, så mycket förstår vårt svenska folk.
@Leif
SDs partisekreterare, som har arbetat som reaktoroperatör, säger att Ringhals inte har demonterat vitala delar. Både SD och L vill återstarta dem, men M och KD spjärnar emot.
https://youtu.be/zMkmtze0jTw?t=1211
Tydligen finns det ytterligare ett intressant problem vid Ringhals. Eftersom man lade ner R1 och R2 står man nu inte längre först i kön när det gäller att utnyttja den nätkapacitet som byggdes för de bägge reaktorerna.
Risken är med andra ord att ett vindkraftföretag lägger beslag på den kapacitet som existerar och att nya reaktorer (eller de gamla för den delen) tvingas vänta på ny nätkapacitet. Sådant kan ta väldigt lång tid.
En ”utmaning” i sammanhanget är att den nätkapacitet som vindkraften lägger beslag på inte på något sätt garanterar att det faktiskt genereras någon el. Om vindkraften får 2 GW nätkapacitet innebär det 2 GW elproduktion när det blåser kraftigt. I genomsnitt handlar det snarare om en fjärdedel och när det är kallt och vindstilla blir det inget alls.
Vindkraften har sina små egenheter.
/göte
Hej Göte!
Angående elektrifiering av fordonsflottan.
Varje bilist måste kunna planera sin resa, de som bor i egnahem och planerar en kortare tripp löser ju det med egen kabel. Däremot kan inte de som bor i flerfamiljshus göra detsamma. Sen när många ska iväg runt helger och semestrar kan vi inte förlita oss på sladdar. Den infrastruktur som kommer att behövas kommer att kosta orimligt mkt. Dessa sladdladdpunkter kommer också troligtvis bli utsatta för sabotage.
Istället behöver vi ta fram en batteristandard gärna en global men åtminstone en eu-standard där lastbilar och personbilar kör in på en mack och där en robot byter hela batteripaketet på några få minuter.
Har mejlat beslutsfattare i Sverige och EU om detta utan någon respons.
Vore högst intressant att höra dina synpunkter på detta.
Torbjörn Ljung
Stockholm
Hej Torbjörn
Jag har svårt att se standardbatterier som en fungerande lösning i praktiken. Den viktigaste orsaken är att batteriet är en så stor del av bilens vikt och utrymme. Det är viktigt att kunna anpassa batteriet (ofta flera batterier i olika utrymmen) så att tyngdpunkten blir så låg som möjligt och batteriet inkräktar så lite som möjligt på passagerar- och lastutrymme. Ytterst få biltillverkare vill nog acceptera standardbatteriets begränsningar i storlek och utbyteskravets begränsningar när det gäller placering. Det hela påminner ganska mycket om batterier till mobiltelefoner, där utvecklingen snarare går mot icke-utbytbara batterier.
Ett annat problem är att en batteristandard låser tekniken
vad gäller till exempel batterikemi, batterispänning och gränssnitt. Det här är något som vi ser hela tiden på marknaden för elverktyg. Alla verktygstillverkare lanserar då och då nya batteristandarder, ofta med frasen: ”nu behöver du bara ett batteri till alla verktyg”. Ett eller två år senare kommer en ny ”generell” standard från samma tillverkare, oftast med
högre batterispänning.
Jag tog i april 2021 upp problemet med standardmoduler i en krönika (Hållbart och ohållbart). Den gången handlade det om standardmoduler för TV-apparater men resonemanget kan tas betydligt längre.
Samtidigt vore det naturligtvis praktiskt med utbytbara batterier och den kinesiska biltillverkaren Nio har ju faktiskt satsat på tekniken. Men jag har oerhört svårt att tro på någon större framgång. Möjligen för en del lastbilar.
/göte