Plötsligt insåg världens politiker att det var jobbigt att vara beroende av Ryssland. ”Vi tänkte inte på det” säger alla med en mun. Och för att lösa problemen en gång för alla vill politikerna satsa ännu mera på en klimatomställning som kommer att göra oss totalt beroende av Kina. Varför lär sig politiker aldrig?

Ryssland är en ganska stor exportör av olja, kol och naturgas och har stora reserver av naturgas och många andra naturtillgångar. Det har vi vetat länge.

Men som tur finns det gott om både olja, kol och naturgas i världen. Ingen med något så när vett borde rimligen göra sig totalt beroende av Ryssland varken för sin energiförsörjning eller för något annat.

Då är det betydligt svårare att undvika ett beroende av Kina. Kina har under lång tid satsat på att ta kontroll över viktiga grundämnen som behövs för modern teknik. Det innebär att Kina i praktiken har full kontroll över till exempel elfordon, moderna batterier, vindkraft och storskalig solenergi. All så kallad ”klimatomställning” som görs i världen innebär ökad makt åt ett Kina som gör allt för att bli världens mäktigaste land.

Kina vill ha mer makt
Härom veckan visade SVTs Dokument utifrån den franska dokumentären ”Ostasien – en ny krutdurk”. Den finns på SVT Play. Dokumentären är alldeles osedvanligt obehaglig och visar ett Kina som tar till vilka medel som helst för att öka landets makt. Den som ännu inte sett programmet bör snarast ägna det en timma.

Programmet visar bland annat hur Kina arbetar för att utöka sitt territorium till havs och hur metodiskt man arbetar för att införliva Taiwan med Kina. Men det visar också hur Kina långsiktigt har arbetat för att ta kontroll över naturtillgångar som är viktiga för modern teknologi. Idag har Kina i praktiken kontroll över många av de grundämnen som krävs för att tillverka moderna elmotorer, moderna generatorer, moderna batterier och solpaneler.

Det stora problemet är att Kina är minst lika aggressivt som Ryssland och om möjligt ännu mera villigt att använda militära medel för att få makt. Fram tills för två månader sedan trodde nog de flesta att stora militära anfallskrig var lika osannolika både från Ryssland och från Kina. Idag har de flesta bedömare tvingats inse att de kanske hade rätt om likheten mellan länderna, men helt fel i sannolikheten för krig. Plötsligt har sannolikheten för krig stigit till hela hundra procent.

I bästa fall tar Xi Jinping lärdom av Rysslands problem i Ukraina, men risken för ett kinesiskt anfallskrig mot Taiwan är fortsatt mycket hög.

Sverige gjorde rätt
Hur har då västvärlden kunnat göra sig så löjligt beroende av Ryssland och Kina? Det korta svaret är ”kampen mot klimatförändringar”.

I och för sig finns det ingen anledning till att klimatåtgärder måste innebära att vi lämnar över makten till Ryssland och Kina. Sveriges ganska fantastiska ”resa” de senaste femtio åren minskade tvärtom beroendet av utlandet samtidigt som både svavel- och koldioxidutsläpp minskade dramatiskt. Utbyggd kärnkraft, fjärrvärme med avfallseldning, elektrifiering av industrin och fokus på att rena utsläpp sänkte våra koldioxidutsläpp till mindre än en tredjedel och nollade många av våra andra utsläpp.

Om världens övriga industriländer hade valt samma väg som Sverige hade vi idag varken haft energibrist eller något större problem med koldioxidutsläpp. Från 1970 till 2020 minskade Sverige sina koldioxidutsläpp till mindre än en tredjedel, från 12 ton till 3,8 ton per invånare. Europa som helhet gick under samma period från 9,2 ton till 6,6 ton per invånare och Kina gick från 1 ton till 7,4 ton per invånare. Den genomsnittliga världsmedborgaren gick från 4,0 ton koldioxid 1970 till 4,5 ton 2020.

1990 släppte Sverige ut 6,7 ton koldioxid per invånare, en minskning med 44 procent sedan 1970, medan Europa som helhet ökat till 11 ton (+20%) och Kina ökat till 2,1 ton (+110%).

Det är lätt att se hur Sveriges utsläpp av koldioxid minskade i takt med elektrifieringen och utbyggnaden av kärnkraften. Om övriga industriländer gått samma väg hade rimligen utsläppen per invånare i världen legat under hälften av dagens nivå, alltså strax över 2 ton koldioxid per världsmedborgare.

”Världens mest klimat- och miljövänliga regering” har förresten nu suttit vid makten i två perioder. Under den tiden har Europa som helhet minskat koldioxidutsläppen med 12 procent per invånare medan Sverige minskat med 9,3 procent. Om man rensar för Covid ligger den svenska minskningen i stället på futtiga 4,5 procent. Under de två föregående perioderna med ”klimatovänliga borgare” minskade Sverige utsläppen med drygt 20 procent, medan Europa som helhet minskade med knappt 16 procent.

Klimatåtgärder med fel fokus
Men världens industriländer valde inte samma väg som gjorde Sverige före Miljöpartiet så framgångsrikt. Så sent som 1990 släppte en genomsnittlig invånare i Europa ut 11 ton koldioxid. Dessutom struntade nästan alla industriländer helt i sin sophantering och fortsatte att dumpa sopor på gigantiska soptippar.

Därför blev det kris i politikerleden när Al Gore och IPCC lyckades övertyga politikerna om att klimatkatastrofen var på väg. En mångårig och framgångsrik kampanj från antikärnkraftsrörelsen hade övertygat politikerna om att kärnkraften var fel väg att gå och ”hållbarhetsextremisterna” lyckades övertyga politikerna om att sopförbränning var fel. Kvar fanns vindkraft, elbilar och återvinning.

Återvinning innebar att plast skickades med billiga returcontainrar till Kina för ”återvinning”. I praktiken betydde det att barnarbetare sorterade plasten och plockade ut det lilla som faktiskt gick att återvinna på ett vettigt sätt. Den absoluta majoriteten, uppåt 90 procent, eldades upp på stränderna eller kastades i floderna för vidare transport ut i haven. Till slut tröttnade Kinas regering på eländet och förbjöd alltsammans. Idag sköts ”återvinningen” på samma sätt av andra länder i Asien.

Vindkraften ger någon procent
Återvinningen av plast och textilier är en energi- och miljömässig katastrof, men fortsätter ändå på samma sätt. Få utanför Sverige vågar idag utmana klimatrörelsen och energiåtervinna soporna trots att energiinnehållet är högt och energiåtervinning ger minimal miljöpåverkan.

I stället sattes allt hopp till vindkraften. En gigantisk satsning på vindkraften skulle flytta energiproduktionen från fossila bränslen till el producerad av vindkraft. Den största satsningen gjordes i Tyskland där otroliga summor investerades i sol och vind (Läs ”Tänk om Tyskland hade gjort rätt”).

Men resultatet har varit uselt. 2020 stod vindkraften för 23,3 procent av den tyska elförbrukningen (20,3 procent 2021) och 4,1 procent av den totala energiförbrukningen. Solenergin stannade vid 1,8 procent. Totalt i världen står vindkraften för 4,8 procent av elförbrukningen och någon procent av den totala energiförbrukningen. Solenergi ligger långt under en procent.

Om hela världen gjorde samma vansinnigt dyra satsning på vindkraft och solenergi som Tyskland skulle vi kanske kunna öka vindkraftens andel av energiproduktionen från någon procent upp till fyra procent eller så. Det låter som en extremt usel kalkyl.

På köpet har vi fått ett våldsamt beroende av Kina. Nästan alla traditionella solpaneler (mono- och polykristallina) och en mycket stor andel av vindkraftanläggningarna kommer från Kina. Också de anläggningar som byggs utanför Kina är beroende av import från Kina av bland annat stora mängder neodym till generatorerna. 95 procent av världens neodymutvinning sker i Kina.

Vindkraftens och solenergins dåliga ”track record” borde få politikerna att söka sig till andra vägar, men tyvärr är alla andra vägar blockerade av politiska skäl. I både Sverige och i många andra länder ser vi därför en ökad satsning på vindkraft och solenergi. Det innebär ett kraftigt ökat beroende av Kina och en stor risk för total energikris eftersom man samtidigt ”tecknar in” förhoppningar om framtida elproduktion. Det här är förhoppningar som med all sannolikhet inte kommer att infrias.

Elbilar löser alla problem?
Vindkraften och solenergin skapade mer problem än de löste. Då finns bara elbilen kvar som renlärigt klimatprojekt. Hela västvärlden satsar nu jättesummor på att skattesubventionera elbilar. Förhoppningen är att elbilarna både skall sjunka i pris och dessutom lösa alla utsläppsproblem.

Men också de här förhoppningarna kommer på skam. På kort sikt innebär elbilarna både ett kraftigt ökat beroende av Kina och ökade koldioxidutsläpp. Förhoppningen om sänkta priser verkar man också få ”se sig i månen efter”. Priset på litium har på kort tid stigit med 1000 procent.

De ökade koldioxidutsläppen beror helt enkelt på att elbilen fyller större delen av sin ”koldioxidbudget” redan vid produktionen. Batteriet är den i särklass största posten och batteriet måste naturligtvis finnas på plats från början. Det skall jämföras med koldioxidutsläppen för en bensin- eller dieseldriven bil som ökar sakta och når samma nivå som elbilen först vid uppåt 10 000 mil. Det kan ta tio år.

Det här innebär dramatiskt ökade koldioxidutsläpp under ett antal år om vi fram till 2030 skall byta ut hela personbilsflottan. Efter det kan vi hoppas på minskade utsläpp, men det förutsätter förstås att den planerade fossilfria elproduktionen finns på plats. Sannolikheten för det är inte hög.

Bästa projektet för Kina
Däremot kan vi vara helt övertygade om elbilssatsningen ger en närmast osannolik makt åt Kina. Även de elbilar som tillverkas i Europa och USA har ett stort beroende av råvaror och komponenter som tillverkas i och/eller kontrolleras av Kina. Återigen är neodym en viktig metall för små starka elmotorer, men Kina har också kontrollen över en stor del av litium- och koboltproduktionen och förresten mycket annat också.

Kina har över huvud taget varit imponerande duktiga när det gäller strategier för elbilar. Landet ligger långt efter när det gäller konventionella bilar, men har byggt upp en komplett infrastruktur för elbilar. Man har också köpt upp en rad varumärken, t ex MG, som nu används för att lansera ”helkinesiska” bilar under lokala namn.

Den skattesubventionerade elbilssatsningen ger inga stora globala miljö- och klimatfördelar, men den flyttar makten över fordonsproduktionen till Kina. En mycket stor del av den infrastruktur för fordonstillverkning som i snart hundra år byggts upp i länder som Tyskland, Frankrike, Italien och Sverige blir i ett slag värdelös. Europas biltillverkare har inte längre en komplett lokal infrastruktur utan blir beroende av Kina också för de fordon som produceras lokalt.

Kina bygger kolkraft
Västvärldens klimatomställning är förmodligen en bättre present till Kina än något som Xi Jinping kunde drömma om. Att Kina slapp att göra några som helst utfästelser i Parisöverenskommelsen var bara ”grädde på moset”. Xi Jinping var säkert villig att lova nästan vad som helst för att få västvärlden att frivilligt ”lägga sig platt”.

Ändå har Kina byggt ett och annat ”klimatprojekt” med vind- och solkraftsparker. Men de bör snarast ses som demoprojekt inför försäljningar till västvärldens lättlurade politiker.

De stora satsningarna består i stället av kolkraftsanläggningar. Kina bygger ett nytt kolkraftverk i veckan och har nu mer än hälften av världens kolkraftsanläggningar.

Det här är inte ett dugg konstigt. Gigantiska batterifabriker och bilfabriker kräver gigantiska mängder energi och kol och naturgas är de enda sätten att klara energibehoven tillräckligt snabbt. Visserligen gör Kina en storsatsning på kärnkraft, men västvärldens stora satsning på elbilar kan bara mötas med kol.

De närmaste årtiondena kan vi därför kalkylera med en nästan hundraprocentig användning av el från kolkraft i batterifabrikerna. Det försämrar kalkylerna ganska dramatiskt för elbilarna och knuffar den tänkta punkten för ”brake even” långt framåt. I många fall riskerar till och med gränsen att hamna i närheten av ett tänkt batteribyte.

Vi lurar oss själva
Och här står vi nu och undrar vad som hände. Satsningen på vindkraft visade sig vara en blåsning och satsningen på elbilar riskerar att bli ett fantastiskt dyrbart sätt att förstöra en hel industri.

Till det kommer problemen med återvinning. Bensin- och dieselbilar är lätta att återvinna. I stort sett handlar det om att plocka bort plastdetaljer och elprylar och sedan dumpa resten i smältverket. Stål kan återvinnas massor av gånger.

Elbilar är något helt annat. Alla talar om återvinning av batterier men ingen vill ta i dem med tång. Dessutom innehåller elmotorer och andra delar helt andra mängder av koppar, neodym och annat smått och gott som måste separeras innan det går att återvinna ståldelarna. Det är helt enkelt mycket svårare och dyrare att återvinna elbilar och med dagens återvinningsteknik får vi nog räkna med att batterierna hamnar på någon form av kontrollerad sophög. Att skrota litiumbatterier är ingen lek.

Medan vi känner oss duktiga och klimatsmarta stiger världens koldioxidutsläpp och Kina blir allt mäktigare. Xi Jinping ler sitt outgrundliga leende och undrar hur en så stor del av världen kunde lura sig själv på ett så märkligt sätt.

Filed under: Göte Fagerfjäll