Årets julklapp från regeringen levereras nu till alla hushåll. Efter idogt arbete i åtta år har man lyckats förstöra den svenska elförsörjningen till den milda grad att vi får vara glada om det stannar vid vansinniga prishöjningar. Nästa steg blir väl något i stil med: ”Nu har du ingen el, ho ho ho” (fritt efter ”julfilmen” Die Hard).

Jag hörde i morse energiminister Khashayar Farmanbar tala om regeringens fantastiska planer för den svenska energiförsörjningen. Regeringen tänker lägga massor av pengar på att skapa en helt ny och fantastiskt mycket bättre energiförsörjning för att stå beredd inför de ökande elbehov som väntas. Och regeringen tänker ”trycka ner” elpriset.

För den som har legat i koma de senaste åren låter kanske Farmanbars ord vettiga, men för alla som sett de senaste årens demontering av en väl fungerande elförsörjning låter det mera som när gamla kommunister försöker förklara hur ännu mera kommunism hade kunnat rädda Sovjet och östblocket.

Konsekvensanalys
Så det kanske äntligen är dags för lite konsekvensanalys. Förbluffande ofta är ju de långsiktiga konsekvenserna av dåliga politiska beslut relativt lätta att förutse. Ta till exempel 1987 års beslut att välkomna vildsvin som en naturlig del av den svenska faunan. Resultatet av det beslutet borde inte ha kommit som någon överraskning.

Fast idag funderar jag förstås ännu mer på hur våra politiker tänkte när de förstörde världens förmodligen bästa elförsörjning. Hur kunde de vara så urbota korkade? De måste ju rimligen ha vetat hur illa det kunde gå. Brydde de sig inte ett dugg om konsekvenserna?

Störst konsekvenser med energibrist
Faktum är att vildsvinsproblemet och energiproblemet har en hel del likheter. Det gäller förresten migrationsproblemet, skolproblemet, problemen med klankriminaliteten och problemen med försvaret också. Alltför ofta tar politiker beslut som de rimligen vet kommer att skapa stora problem längre fram.

Nu vill jag naturligtvis inte påstå att problemen med vildsvin är lika stora som problemen med energibrist. Trots allt ligger kostnaden för vildsvinen ”bara” på ett par miljarder kronor per år, medan kostnaden för skenande elpriser och energibrist är oerhört mycket större.

Löftesbrott
Beslutet att släppa vildsvinsstammen fri var utan tvekan ett svek mot Sveriges befolkning, men besluten som ledde till det senaste årets våldsamma energiprishöjningar och dagens energibrist är mycket värre än så. Här kan vi verkligen tala om att bryta ett löfte på ett katastrofalt sätt.

Löftet går i det här fallet tillbaka till mitten av nittonhundratalet när Sverige skapade sin moderna energipolitik. Från att ha varit en ganska dyrbar lyxvara skulle vi i Sverige se elektricitet som den självklara basenergin som skulle användas till allt. El skulle inte bara lysa upp våra hem utan också värma upp dem. Ved, kol och olja skulle konkurreras ut av billig och ren el. Importerad kol och olja skulle ersättas med svenskproducerad el både i hemmen och i industrin.

Löftet var en förutsättning för att den stora elektrifieringen skulle lyckas. Med den planerade utbyggnaden av vattenkraft och kärnkraft krävdes en kraftigt ökad elkonsumtion. Det gällde att få företag och hushåll att gå över till el i takt med utbyggnaden.

Det här är viktigt att komma ihåg. Elektrifieringen av Sverige började inte med att företag och hushåll efterfrågade stora mängder el. Elproduktionen var inte ett svar på en snabbt ökad efterfrågan. Både företag och hushåll klarade sig alldeles utmärkt med eldningsolja och kol.

Vi bytte till el
Kampanjen för att få företag och hushåll att öka sin elkonsumtion var stark redan från sextiotalet. Både företag och hushåll lockades med låga priser både på kort och lång sikt. Ännu viktigare var att man garanterade en stabil och långsiktig elproduktion.

Och det krävdes verkligen garantier. I slutet av sextiotalet var det inte lätt att få hushållen att skifta till elvärme. Oljeeldningen hade ganska nyligen tagit över från den smutsiga och jobbiga kokseldningen och de som bytte till olja var strålande glada över låga oljepriser och enkel hantering. Oljan kostade vid den här tiden betydligt mindre än 200 kronor per kubikmeter och priset per kWh låg alltså under två öre.

I våra trakter (på Tjörn) var det till att börja med nästan bara mina föräldrar som valde att ändå gå över till eluppvärmning. Vår kokspanna började bli dålig och min far var aktiv inom Socialdemokraterna och trodde på de politiska löftena. Redan i slutet av sextiotalet bytte vi alltså till direktverkande el med en eltaxa som låg på 4,5 öre per kWh. Klart dyrare än olja, men ändå acceptabelt.

Med sjuttiotalet kom oljekriserna och allt fler lyssnade på locktonerna från staten om billig el. När vattenkraften var färdigutbyggd och de första kärnkraftsreaktorerna startade fanns redan en tillräcklig efterfrågan för möta tillgången. Samhällsekonomiskt innebar det att Sverige kunde minska importberoendet. Miljöfördelarna kom ”på köpet”.

Bara i Sverige
Det är viktigt att inse att Sverige vid den här tiden skiljde sig från i stort sett alla andra länder. Bara Sverige gav ett löfte till medborgarna om billig och stabil el och bara i Sverige såg vi ett så dramatiskt skifte från fossila bränslen till el.

Resultatet är att de flesta villor i Sverige saknar eldstad och skorsten. Redan på åttiotalet var det helt normalt att bygga hus utan skorsten. Många villaområden i storstädernas förorter har i och för sig anslutning till fjärvärme men det vanliga är ändå elvärme och inget annat.

Det här har sällan setts som ett problem. Det politiska löftet om stabil och hyfsat billig el har stått sig genom åren. Några gånger har systemet fått lite ”hicka”, men inte förrän nu har allt gått i baklås.

I andra länder har man varit mera van vid svajiga elpriser. Det gäller inte minst Tyskland där elpriset till konsumenter i åratal varit extremt högt med svenska ögon sett. Men det har inte spelat så stor roll. Eldningsoljan är ganska lågbeskattad i Tyskland och dagspriset ligger just nu på knappt 9 kronor per liter (ca 13,50 kronor litern i Sverige). Ganska få har varit ”dumma nog” att förlita sig på el och politikerna har heller aldrig på allvar försökt få medborgarna att skifta från olja till el. Elförbrukningen per person är bara hälften så stor i Tyskland jämfört med i Sverige.

Jättedyrt
När plötsligt konsumentpriset på el stiger med en faktor tre, fyra eller sju blir därför konsekvenserna för de svenska villaägarna extrema. Väldigt många har ju faktiskt inga som helst alternativ till eluppvärmning.

Då har vi ändå sett ganska ordentliga prishöjningar de senaste åren. Kraftigt ökade elnätskostnader, ökade energiskatter och moms på alltsammans inklusive skatterna (skatt på skatten) har redan drivit upp priserna på den del av elpriset som inte är el. I slutet av nittiotalet låg elskatten inklusive moms på drygt 15 öre per kWh och elnätsavgifterna var låga. Idag ligger elskatten till vanliga elkonsumenter på 44 öre per kWh och med elnätskostnader och miljöavgifter kostar el nästan en krona per kWh redan innan man har börjat betala för en enda futtig liten elektron.

Med ett elpris till leverantören på mellan 20 öre och 50 öre per kWh hamnar därför elpriset till konsument någonstans mellan 1,25 kr och 1,60 kr per kWh. Det är dyrt, men för de flesta ändå nästan acceptabelt.

Men när effekterna av de nedlagda reaktorerna vid Ringhals kombinerades med den galna tyska energipolitiken stannade inte elpriset vid några 50 öre till elproducenten. I ställer rusade redan i våras producentpriserna upp till flera kronor per kWh och nu framåt vintern ser vi ibland priser över sex kronor per kWh (just nu strax över fem kronor). Med moms och nätavgifter innebär det konsumentpriser upp till nio kronor per kWh.

Nu ser det ut som om vi kan behöva vänja oss vid ett ”prisgolv” vintertid runt tre kronor per kWh för vanliga konsumenter och toppar över tio kronor när det är kallt och inte blåser. Och eftersom kraftig kyla brukar kombineras med svaga vindar får vi nog dessutom räkna med periodvisa elavbrott.

För en villaägare utan alternativ kan det här mycket väl leda till en månadskostnad över 20 000 kronor en kall vintermånad. Periodvisa elavbrott när det är som allra kallast innebär dessutom att inomhustemperaturen kan bli farligt låg.

Inga alternativ
En gång i tiden hade det här inte spelat så stor roll. De flesta villaägare hade sparkat igång sina oljepannor och betalat 1,50 kronor per kWh (13,50 kronor och 10 kWh per liter plus en verkningsgrad på ca 90 procent). Andra hade startat pelletspannan eller vedpannan och kommit undan med ännu lägre energikostnad.

Men i Sverige har numera de flesta villaägare varken oljepannor eller vedpannor. De flesta har inte ens en braskamin. De har med andra ord två alternativ – betala vansinnespris för elen eller frysa.

Ännu värre för företag
För företag i södra Sverige är de extrema elpriserna ett uppenbart hot mot verksamheten. Vi ser redan hur pappersindustrin stänger ner och andra elintensiva branscher lär följa efter. Omställningen till el som gjordes på åttio- och nittiotalet blir plötsligt ett hot mot verksamheten.

Bättre i norra Sverige?
I norra Sverige är situationen bättre. Där finns de stora vattenkraftverken och där finns större delen av vindkraften. Nedläggningen av kärnkraftverk i södra Sverige har försämrat överföringskapaciteten mellan norra och södra Sverige så det verkar vara en bra idé att flytta elintensiv produktion från söder till norr.

Fast några stora marginaler handlar det inte om. Redan den första batterifabriken i Skellefteå kommer att lägga beslag på den tänkta överkapaciteten och med ytterligare en eller ett par fabriker blir det nog dags att begränsa överföringarna söderut på allvar. Det gäller speciellt när temperaturerna är låga och vindarna svaga (som nu).

Riktigt jobbigt blir det om stålverken lever upp till sina löften om fossilfri stål. Då kan vi i ett slag glömma alla tankar på el till södra Sverige.

Det tar minst tio år
Men inte kan väl våra politiker agera så här kortsiktigt i en fråga som är så otroligt viktig? Och visst kan de väl rätta till problemen när de väl kommer på vad som håller på att hända?

Svaret är tyvärr ja respektive nej. De senaste åren har faktiskt politikerna helt medvetet förstört ett ganska fantastiskt system för elproduktion utan att ersätta det med något nytt som fungerar. Ett beslut idag om att bygga ut den stabila elproduktionen och elnäten får inte genomslag förrän om minst tio år.

Vi kan alltså bygga vindkraft och projektera energilager och nya kraftledningar av hjärtans lust. Eller för den delen projektera och bygga nya kärnkraftverk. De närmaste tio åren ”sitter vi ändå i skiten”. Det gäller till och med om vi inte ökar vår elförbrukning.

Om vi dessutom genomför alla de glada idéerna om elbilar och storsatsning på elintensiv industri – ja då kan det bli riktigt jobbigt.

Är det då dags att installera olje-, pellets-, eller vedpanna i villan? Ja, det är nog en god idé. Men det återkommer jag nog till i senare krönikor.

300 000 vildsvin
Och till slut – kopplingen mellan elproduktion och vildsvin. Låt oss ta en titt på vildsvinen och hur det gick till när politikerna i Sverige skapade den situation vi har idag.

Till att börja med är det viktigt att veta att vildsvinen inte är en naturlig del av Sveriges fauna. Det påstås ibland, men faktum är att det inte finns några tecken på en vildsvinsstam i Sverige sedan yngre stenåldern och den tog slut för nästan 4 000 år sedan. När Jan Guillou låter sin hjälte Arn skjuta vildsvin i parti och minut handlar det om fiktion och inte om verklighet.

Det finns inga som helst skriftliga belägg om vildsvin i Sverige på varken vikingatiden eller medeltiden. På Öland planterades däremot vildsvin in ett par gånger för jakt, men de utrotades bägge gångerna efter vildsinta klagomål från befolkningen.

Politiskt sett var vildsvinen länge oproblematiska. De betraktades som oönskade och alla som förstod något var lyckliga över att vi inte hade dem i Sverige. Så sent som 1980 togs beslut i riksdagen om att vi inte skulle ha vildsvin i den svenska faunan. En del godsägare höll vildsvin i hägn, men det var absolut inte tillåtet att släppa dem fritt.

Naturligtvis rymde en del vildsvin och en del mindre nogräknade jägare hjälpte säkert till med ”rymningarna”. I början av åttiotalet fanns ändå färre än hundra frilevande vildsvin i Sverige och de kunde lätt ha utrotats.

Men 1987 rev riksdagen upp beslutet om att vildsvin var oönskade och i stället förklarade man att vildsvin var en naturlig del av den svenska faunan. Beslutet var uppenbart idiotiskt eftersom det även då var välkänt både att vildsvin ställer till mycket stor skada och att vildsvin fortplantar sig som råttor om man tillåter dem att göra det. Men som sagt – beslutet fattades.

Resultatet blev mycket riktigt en katastrof. I början av 1990-talet fanns uppskattningsvis ca 500 frilevande vildsvin. Trettio år senare finns ca 300 000 vildvin i Sverige och stammen växer fortfarande snabbt. Enbart skadorna för jordbruket beräknades förra året (av SLU) till ca 1,1 miljarder kronor och till det kommer en rad andra skador i samma kostnadsnivå.

Elstängsel
För egen del lägger jag som sagt alldeles för mycket tid på att hålla vildsvinen borta från vår lilla gård i Blekinge. Jag har hägnat in ett par hektar med elstängsel och lyckas för det mesta hålla grisarna på rätt sida, men lätt är det sannerligen inte. Det räcker med ett ”genombrott” för att ett markområde skall bli totalt uppbökat. Då är det bara att börja om från början med markberedning igen. Alla tankar på att odla ”godis” som potatis eller rotfrukter är naturligtvis fullständigt löjliga.

För de flesta, åtminstone för de som bor i städer, är väl ändå vildsvinsproblemet uthärdligt. Trots allt klättrar de inte upp i lägenheterna på Söder. Och de som inte kör bil behöver inte ständigt vara oroliga för att krocka med vildsvin. En kollision med en tvåhundrakilos vildsvinsgalt är livsfarlig.

Men vildsvinsproblemet är ändå ett bra exempel på vilka konsekvenser ett uselt politiskt beslut kan få. Det visar också hur otroligt svårt det är att rätta till problemen när allt har ”gått åt skogen”.

Vi lever idag med konsekvenserna av en usel energipolitik och det finns inte mycket som tyder på att situationen skall bli bättre.

Men vi kan glädja oss åt en jul med mycket solsken och svaga vindar. I många delar av Sverige har vi till och med fina isar för långfärdsskridsko.

God Jul!

Filed under: Göte Fagerfjäll