Ibland blir man glad av att läsa tidningen. Det gällde inte minst Peter Wennblads ledare i dagens nummer av Svenska Dagbladet. Hans förslag när det gäller miljöbalken är att den bör ”likvideras, kremeras, askan köras ut till Esrange Space Center och placeras i en rymdsond som skjuts upp med GPSen inställd på närmaste svarta hål”.

Peter Wennblad är irriterad över galenskaperna när det gäller hot om nedlagd cementindustri på Gotland, hot om nedlagd gruvindustri i Kiruna, hot om nedläggning av resterande kärnkraftverk och hot om nedläggning av befintlig vattenkraft. Han ser en hotande systemkollaps och det är han sannerligen inte ensam om. Det senaste året har minst tio års ackumulerade politiska galenskaper blommat ut i ett fullständigt vansinne.

Men låt oss först ta en titt på elsituationen i Sverige och Europa.

Frist för vattenkraften
Förra veckan innebar en liten frist för den svenska vattenkraften. Ett par ordentliga regnområden med vatten långt över det normala fyllde på vattenmagasinen med drygt 2,7 TWh. Det är hela 243 procent över normalnivån. Med ännu några riktigt blöta veckor kanske vattenkraften till och med kan ta sig upp till normalnivån igen.

Men tillflödet gjorde förstås inte att elpriset sjönk i södra Sverige. Inte i Mellansverige heller förresten. Elpriserna ligger fortfarande på fantasinivåer och allt tyder på att den ondskefulla fantasin kommer att fortsätta hela vintern och förmodligen mycket längre än så.

Tyskland har jätteproblem
Jag hörde nyss en EU-representant förklara att de höga energipriserna inte hade något att göra med EUs klimatåtgärder. I Tyskland försöker man på samma sätt övertyga medborgarna om att de höga elpriserna inte beror på den fortsatta nedläggningen av den tyska kärnkraften. De sista sex reaktorerna skall ju stängas under 2021 och 2022.

Men det börjar bli allt svårare att formulera undanflykter i takt med att de fagra löftena om sol och vind visat sig vara just fagra löften. Under de elva år som gått sedan politikerna i Tyskland drev igenom sitt ”energiewende” har inte elproduktionen i Tyskland minskat sina koldioxidutsläpp. Detta trots att elanvändningen minskat på grund av kraftigt ökande elpriser. Tyskland skall nu försöka ställa om till elfordon och elektrifierad industri samtidigt som man planerar att fortsätta minska elförbrukningen. Det är en ekvation som inte går ihop.

Den som inte tror mig kan själv göra en snabb uträkning. Tyskland har mer än tio gånger fler personbilar än Sverige och personbilarnas totala energiförbrukningen är alltså ca tio gånger större än i Sverige. Om vi räknar med 2 kWh per mil skulle Tyskland behöva addera 125 TWh eller 24 procent av den totala elproduktionen bara för att klara elbilarna. Det motsvarar lustigt nog alla de kärnkraftverk som Tyskland lagt ner (20 stycken) och kommer att lägga ner (6 stycken). I praktiken är behovet av stabil elproduktion ännu större eftersom laddningen av elbilarna ger toppar i förbrukningen.

Ersätter med fossilkraft
Huvudproblemet för Tyskland är att man har låst sig så hårt vid att minska koldioxidutsläppen samtidigt som man vägrar att använda den energikälla som faktiskt har potential att lösa problemen.

Om vi tittar på den totala energianvändningen i Tyskland ser vi att vindkraft och solenergi stod för lite över fem procent år 2019 (5,3%). Det är en stor ökning jämfört med år 2000, men det handlar fortfarande om ”felräkningspengar”.

Faktum är att förbränning av ved och sopor idag står för en betydligt större andel av energiproduktionen än vindkraft och solenergi tillsammans. Förbränningen av ”biomassa” som det brukar kallas har ökat från två procent av energibudgeten år 2000 till 10 procent år 2019. Ökningen av ”grön energi” med drygt 13 procent från år 2000 till 2019 består i huvudsak av en mera storskalig eldning av ved och sopor.

Annars har det inte hänt särskilt mycket i den tyska energimixen de senaste tjugo åren. Kolanvändningen har minskat från 25 till 18 procent, naturgasen har ökat från 21 till 25 procent och oljan har minskat från 37 till 33 procent. Totalt har användningen av fossila bränslen minskat med 7 procent, alltså mindre än ökningen av förbränning av biomassa (som genererar koldioxid). Sol och vind har med andra ord inte ens lyckats ersätta den nedlagda kärnkraften.

Frankrike klarar sig bättre
Då klarar sig Frankrike bättre, åtminstone vad gäller elproduktionen. Frankrike har en betydligt lägre elkonsumtion än Tyskland men nästan lika stor elproduktion där kärnkraften står för mer än 70 procent. Det innebär att Frankrike har en stabil elproduktion som inte varierar med sol och vind. Det innebär också att man kan sälja stora mängder el till grannländerna under de perioder då det inte blåser.

De senaste åren har visserligen Frankrikes politiker pratat vitt och brett om vindkraft och solenergi, men den senaste tidens galna energipriser har lett till en uppvakning. Nu verkar nästan alla politiker i Frankrike rörande överens om att kärnkraften är vägen framåt och Macron lämnade nyligen tillsammans med företrädare för nio andra länder över ett brev till EU där man kräver att kärnkraft skall klassas som grön energi i EUs kommande taxonomi. De övriga länderna är Bulgarien, Kroatien, Finland, Ungern, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Rumänien.

Huvudmotståndarna till kärnkraft i EU verkar vara Tyskland, Danmark, Luxemburg, Spanien och Österrike. De fem länderna skrev i somras ett gemensamt brev till EU där man kräver att kärnkraften skall exkluderas från taxonomin.

Sverige ligger lågt
I Sverige har kärnkraftens andel av elproduktionen minskat från 50 procent till bara ca 30 procent. Det innebär att vi sedan 2020 inte längre har mest kärnkraft per invånare i Europa, Etta ligger nu Frankrike med ca 4,6 MWh per invånare medan Sverige har strax under 4 GWh per invånare.

Jag har många gånger skrivit om Sveriges ganska fantastiska läge med nästan hundraprocentigt fossilfri och stabil elproduktion från vattenkraft och kärnkraft. Stabil och billig elenergi innebar att Sverige kunde elektrifiera både företag och hushåll och på det sättet kombinera en ovanligt stor energikrävande industri med extremt låga utsläpp av både farliga ämnen som svavel och ofarliga ämnen som koldioxid.

Det är också orsaken till att Sverige har dubbelt så stor elförbrukning per invånare jämfört med andra stora industriländer som Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Rimligen kommer övriga industriländer att tvingas öka sin elproduktion till minst svenska nivåer för att klara den tänkta omställningen.

Att Sverige väljer att kasta bort sitt ”drömläge” är naturligtvis oerhört svårt att förstå. Den politiskt motiverade nedläggningen av sex reaktorer har redan kostat Sveriges invånare och industrier stora pengar. Miljöpartiet gör nu sitt bästa för att skapa regleringar som tvingar fram en nedläggning av också de övriga reaktorerna. Konsekvenserna riskerar att bli närmast oöverstigliga.

Om Sveriges politiker hade något som helst intresse av landets företag och invånare skulle de naturligtvis sluta upp bakom Frankrike och de andra kärnkraftsförespråkarna. Det skulle dessutom vara den i särklass bästa klimatåtgärden både för Sverige och för EU.

Väntar på EU
Men som sagt – de styrande svenska politikerna håller huvudet lågt och väntar på hur vindarna skall blåsa från EU. Den stora frågan är väl hur man skall ställa sig om Frankrike faktiskt lyckas driva igenom en mera positiv inställning till kärnkraften. Här skiljer sig de olika partierna ganska ordentligt.

För Miljöpartiets del existerar inget kärnkraftsproblem. Partiet liknar i mångt och mycket en religiös sekt och kärnkraften har redan från början definierats som ”stora satan”. Nedläggningen av kärnkraften är oerhört mycket viktigare än förbättrad miljö och minskade koldioxidutsläpp.

För Socialdemokraterna är kärnkraftsfrågan betydligt mera problematisk. Många i det gamla gardet är stolta över att partiet en gång i tiden lyckades driva igenom utbyggnaden av kärnkraften. De har sett vilken otrolig framgångssaga kärnkraften har varit och är och de ser förmodligen idag hur vindkraften misslyckats att göra om samma sak. Om det inte vore för Miljöpartiet och Centerpartiet skulle sannolikt Socialdemokraterna bita i det sura äpplet och göra en tvärvändning i kärnkraftsfrågan.

För Moderater, Liberaler, Kristdemokrater och Sverigedemokrater skulle ett positivt EU-beslut om kärnkraften vara en gåva från högre makter. Här finns äntligen en fråga där alla partierna i den tänkta nya alliansen är fullständigt överens. Med EU bakom ryggen får högeralliansen (eller vad man nu vill kalla den) en härlig valfråga.

Delar EU
Vad som än händer verkar kärnkraftsfrågan dela EU i två delar. Polen, Ungern och de övriga länderna från gamla östblocket vill fortsätta att expandera sin industri och de inser att en stabil och hyfsat billig elförsörjning är nyckeln till fortsatt expansion. Med en snabb utbyggnad av kärnkraften kan de ta över mycket av den produktion som idag framför allt ligger i Tyskland.

För Tyskland är kärnkraftsvägen stängd. Politiker från alla läger har satsat sin heder på löftet att man kan lägga ner både kärnkraft och fossila bränslen. De stora eftergifterna mot aktivisterna har naturligt nog lett till ännu större krav. På samma sätt som i Sverige kräver aktivisterna i princip att industri och välstånd avskaffas. Skillnaden är att de tyska aktivisterna har oerhört mycket större makt.

Uppenbara galenskaper
Efter snart ett år med hot om nedlagd cementindustri på Gotland, hot om nedlagd gruvindustri i Kiruna, hot om nedläggning av resterande kärnkraftverk, hot om nedläggning av befintlig vattenkraft, hot mot skogsindustrin och dessutom skenande energipriser borde det äntligen vara dags för lite sans och vett. Alla något så när vettiga politiker borde förstå att det inte hjälper att göra eftergifter när extremister kommer med sina krav. Det gamla talesättet om att ge ett finger och bli av med hela handen är bara alltför sant.

En bra början är att ta bort den vansinniga miljöbalken. Hur miljöpartisterna lyckades driva igenom den är en gåta. Miljöbalken är utformad på ett sådant sätt att alla frågor underställs godtyckliga miljöhänsyn. Med hjälp av miljöbalken kan en liten grupp av aktivister utan större problem runda demokratin och skapa nästan vilka katastrofer som helst. Det har vi sett alldeles för mycket av vid det här laget.

Sedan kan det vara dags att ta tag i reglerna runt avfallsförbränning. De nya straffskatterna som Miljöpartiet drev igenom är pinsamt kontraproduktiva. Att skicka sopor till Asien för sortering innebär bara att det mesta hamnar i havet eller på deponier.

Men först av allt borde vi ta tag i nedläggningen av Ringhals 1 och Ringhals 2. Nedläggningen av två fullt fungerande reaktorer var inget annat än vansinne. De bägge reaktorerna borde utan problem kunna drivas i minst tjugo år till och förmodligen ännu längre.

Bolund och Ygeman replikerar säkert som vanligt att det skulle bli alldeles för dyrt. De nya reglerna kräver oberoende härdkylning och sådant kostar enligt de bägge politikerna alldeles för mycket.

Men sanningen är att oberoende härdkylning för en reaktor ”bara” kostar ca 400 miljoner kronor. Det är i alla fall budgeten för R3 och R4. Med en förlängd drifttid på tjugo år och 125 producerade TWh (125 miljarder kWh) innebär det en extrakostnad på ungefär en tredjedels öre per kWh. Sannerligen Inte mycket att tala om.

Över huvud taget är befintlig kärnkraft oslagbart billig vad än radarparet Bolund och Ygeman försöker påstå (märkligt nog får de aldrig några följdfrågor). Man brukar räkna med 25 öre per kWh i total produktionskostnad, vilket är ungefär en tredjedel av vanlig vindkraft och kanske en fjärdedel jämfört med havsbaserad vindkraft. Ett extra tredjedels öre förstör inte kalkylen.

En återinvigning av R1 och R2 skulle vara ett fantastiskt beslut för Sveriges invånare och Sveriges företag. Dessutom skulle det vara den i särklass bästa klimatåtgärd som tänkas kan.

Filed under: Göte Fagerfjäll