Går det att lita på EU-länderna om fienden visar sig vara Kina eller Ryssland? Det är en intressant fråga som kommit upp till ytan efter att den nya säkerhetspakten Aukus presenterats. Samarbetet mellan USA, Storbritannien och Australien visar vilka områden som är intressantast, men indikerar också att USA inte riktigt litar på EU-länderna i ”den nya världen”.

De senaste årtiondena har vi fått se en kraftig förskjutning i världens maktbalans. USA är visserligen fortfarande störst både ekonomiskt och militärt, men det är idag ingen som helst tvekan om att Kina är den andra ekonomiska stormakten och att de satsar på att bli störst. Det är också tydligt att Kina satsar hårt på att bli en dominerande militärmakt.

I det läget är det inte konstigt att USA gör sitt bästa för att förstärka sina positioner i Asien. Samarbetet med Japan och Sydkorea är viktigt, men de bägge länderna är inte särskilt ”krigiska”. Att slita tillbaka Australien från ”Kinas grepp” är betydligt intressantare.

Och Storbritannien – tja det är bara att göra en snabbtitt i historieböckerna (eller Hornblower-böckerna) för att inse varför Storbritannien är ett så viktigt land. Traditionen att styra över världshaven har väl delvis legat i malpåse en tid, men ambitionerna finns där alltid. Efter utträdet ur EU är dessutom Storbritannien fria att göra vad de vill och behöver inte gå till Bryssel för att fråga om lov.

EU är splittrade
De hårda orden från Macron efter att Australien annullerade sin stora ubåtsorder har följts upp av ganska lama fördömanden från övriga EU-länder. Men om Australien skall ta en större militärpolitisk plats i världen duger det knappast med dieselelektriska ubåtar. Det krävs ”riktiga” atomubåtar och i ett tätt samarbete mellan USA, Storbritannien och Australien är det ganska naturligt att man använder teknik från USA eller Storbritannien. Det vet nog Macron också.

Betydligt allvarligare är att EU inte är särskilt pålitligt om fienden visar sig vara Kina eller Ryssland. Tillräckligt många av EU-länderna är ekonomiskt beroende av Kina för att stoppa eventuella försök att tala tydligt med en enda röst. Samma sak gäller Ryssland, där framför allt Tyskland satt sig i en extremt allvarlig beroendeställning. Utan rysk naturgas faller hela Energiewende som ett korthus och tysk ekonomi får stora problem.

I media talas det mycket om att göra EU till en superstat med egen militärmakt och stark enad front, men det är lätt att se problemen med det. EUs dominerande stormakt, Tyskland, har sedan andra världskriget gjort det mesta för att undvika ett militärt återuppbyggande. I praktiken har all fungerande militärmakt i Tyskland hanterats av USA och de politiska ledarna i Tyskland har hållit en låg militär profil.

Efter Storbritanniens uttåg är i stället Frankrike den enda riktigt starka militärmakten i EU. Frankrike är utan tvekan villigt att ta den maktpolitiska ledningen i EU, men många andra länder i Europa (inte minst Storbritannien) får rysningar av obehag vid tanken på ett militärpolitiskt starkt EU dominerat av Frankrike. Återigen är det bara att ta en snabb titt i historieböckerna.

Så det är nog säkrast om EU fortsätter att vara splittrade i säkerhetsfrågan. Ett militärt enat EU under franskt styre är i alla fall inte något som jag drömmer om.

Nytt samvälde?
Det nya försvarssamarbetet mellan USA, Storbritannien och Australien är på många sätt ganska självklart. Frågan är väl snarast hur långt samarbetet kan byggas ut och vilka andra länder som på sikt kan komma att ingå.

Det intressantaste landet är förstås Indien. Indien har utvecklats lite långsammare än Kina, men landet har en rad stora fördelar som på sikt kan göra det till en klar konkurrent. Inte minst handlar det om demografin, där Kinas vansinniga ettbarnspolitik har lett till en utomordentligt problematisk befolkningspyramid. Kina kommer sannolikt att få se en dramatiskt minskad folkmängd de närmaste årtiondena med en alldeles för stor andel gamla i förhållande till unga. Indien har väldigt mycket bättre förutsättningar.

Man skulle mycket väl kunna tänka sig ett nytt löst kopplat ”samvälde”, med både ekonomiska och försvarspolitiska förtecken. Storbritannien blir i det läget viktigare än EU som europeisk länk, medan USA, Indien, Japan, Australien, Kanada och några till skulle ge världspolitisk stabilitet.

Kina har i åratal hållit på att bygga sin ”nya sidenväg”, där man bland annat lyckats knyta upp en stor del av länderna i Afrika. Det märkliga är väl snarast att USA väntat så länge på att göra ett eget motdrag. Kanske är det så enkelt att Storbritanniens utträde ur EU var en förutsättning för att få det hela att fungera.

EU är inte ett land
Men inte kan väl Storbritannien göra någon skillnad i världen? De senaste åren har vi ju bara hört hur illa det kommer att gå för Storbritannien efter det olycksaliga utträdet ur EU. Från EU hörs bara varianter på Orwells gamla devis från Djurfarmen: ”Fyra ben (EU) bra – två ben (inte EU) dåligt”.

Och visst är EU stort. I den statistik som normalt sett presenteras (från 2019) är EU till och med större än Kina. (16,4 biljoner dollar jämfört med 14,3 biljoner dollar) och intar en andraplats i världen. Tyvärr har sedan dess Storbritannien (2,8 biljoner dollar) lämnat EU, vilket petar ner EU till en tredjeplats.

Sedan skall man inte glömma att EU inte är ett land, hur mycket Macron än skulle önska det. Japan är med 5 biljoner dollar betydligt större än Tyskland (3,8 biljoner dollar) som är största EU-land. Frankrike är ganska stort (2,7 miljarder dollar), men ändå mindre än både Storbritannien och Indien. Frankrike är också mycket mindre än sin egen självbild.

När det gäller självbilder ligger förstås Ryssland i särklass. Landet vill gärna se sig som tvåa efter USA, men ligger långt ner på listan om vi ser till BNP. Med 1,7 biljoner dollar (mest olja och naturgas) är BNP åtta procent av USAs och 12 procent av Kinas. Militärpolitiskt är de ändå viktiga.

Hornblower och EU
Men låt oss för ett ögonblick bortse från ekonomiska realiteter och i stället titta på maktpolitiska läroböcker. Min favorit är Hornblower-serien av CS Forester. Serien följer den fiktive sjöhjälten Horatio Hornblower från positionen som kadett i kriget mot revolutionens Frankrike till positionen som amiral efter Napoleonkrigen.

Det här är en otroligt intressant tid och fantastiskt viktig för den som vill förstå lite av Europas historia. Efter några genomläsningar av böckerna inser man också varför det är så svårt att få en europeisk union att fungera.

Ofta ser man jämförelser mellan USA och EU och tanken är då att det är ungefär lika lätt/svårt att skapa ett Europas förenta stater som att skapa ett Amerikas förenta stater. Hornblowerböckerna är en bra medicin för att ta sig ur den villfarelsen. Böckerna visar också på ett effektivt sätt att världen redan i början av artonhundratalet var betydligt större än Europa. C S Forester var dessutom en utmärkt författare så det är svårt att tänka sig en trevligare historielektion.

Taiwan
Till slut några ord om orsaken till den här krönikan. Som de flesta säkert vet är ledningen för Kina fast besluten att införliva Taiwan med Kina med vilka medel som helst. För både Taiwan och den internationella elektronikindustrin skulle det få stora konsekvenser.

USA är det enda land som på ett trovärdigt sätt kan motsätta sig ett införlivande av Taiwan och med Aikus sätter Joe Biden för första gången ner foten på allvar. Om det räcker återstår att se, men Frankrikes förlorade ubåtsorder känns inte överdrivet viktig i sammanhanget.

Filed under: Göte Fagerfjäll