”Bristen på elektronikkomponenter stoppar biltillverkare”. Det är en rubrik som vi sett ofta de senaste månaderna. Men det är sannerligen inget nytt. Sedan sjuttiotalet har vi sett massor av perioder med komponentbrist och upprepade försäkringar om att ”problemen nu är lösta på lång sikt”. Senast är det EU som skall lösa problemet via egna fabriker. Men problemen ligger betydligt djupare än så och mekanismerna är desamma som de som till exempel skapar ett elände på elmarknaden.

Egentligen förstår nog de flesta vad som händer på marknaden för elektronikkomponenter. En nedgång leder till avbeställningar, överskott och prisfall. Det leder i sin tur till att komponenttillverkarna drar ner sin produktion eller styr om den till områden som inte är lika hårt drabbade.

När sedan den temporära nedgången byts i en uppgång blir det en bristsituation som förstärks ytterligare av att kunderna lägger order på flera ställen för att ligga bättre till vid en eventuell allokering. Dubbel- och trippelbokningarna förstärker bilden av katastrofal brist. Risken i det här läget är att leverantörerna skruvar upp sin produktion mer än nödvändigt och skapar en period av överskott och prisfall när väl den nya produktionskapaciteten är igång.

Tar tid
Grundproblemet är förstås att förändringarna i efterfrågan är snabba medan förändringar i produktionen tar lång tid. Ganska små skakningar i efterfrågan kan ge stora och dramatiska konsekvenser.

Så det är inte ett dugg konstigt att något så stort som coronapandemin kan ge stora konsekvenser. Det hela märks bäst i fordonsindustrin som fick stora skälvan när pandemin drog igång. Alla ekonomiska bedömare gissade på ett ras i bilförsäljningen och alla fordonsföretag såg snabbt till att minimera sina förluster genom att avboka beställningar.

När det sedan visade sig att de ekonomiska bedömarna haft fel (som vanligt) var det så dags. Att öka produktionen av de ”gamla vanliga” bildelarna gick väl ganska bra, men elektroniktillverkarna hade redan dragit ner produktionen för att minska sina förluster. Och den kranen går inte att vrida på lika snabbt som den går att stänga av.

Och där stod då fordonsindustrin med skägget i brevlådan. Karusellen med dubbel- och trippelbokningar hjälpte inte den här gången heller och det var bara att inse att det kostar pengar att vara kortsiktig. Men vad hjälper det?

Marknadsekonomi
Det enklaste är kanske att skylla på marknadsekonomin. Alla följer samma informella regelverk, trots att alla vet hur konsekvenserna ser ut. Ingen vill stå som kortsiktig förlorare även om risken är stor att en kortsiktig riskminimering leder till stora långsiktiga förluster.

Problemet är att alternativet – planekonomin – är ännu mycket sämre. Där fungerar allt dåligt hela tiden.

Man kan i och för sig tänka sig lokala produktionsanläggningar som stöttas av statliga pengar. Men så fort man går över från en konkurrensutsatt marknadsekonomi till någon form av skyddad verkstad brukar incitamenten till effektiv produktion och hög kvalitet försvinna. Skyddstullar och subventioner är säkra metoder att förstärka den trenden. Det här är förresten något som EU diskuterar just nu. Det kommer sannolikt att sluta med att EU-notan höjs ännu mer.

Svänger tillbaka
Komponentbristen kommer så klart att försvinna. När tillgången ökar annullerar kunderna sina dubbelbeställningar och vi svänger förmodligen över i en period av överskott och fallande priser. Det här har vi sett massor av gånger tidigare.

De närmaste åren kommer kunderna att vara lite försiktigare när det gäller snabba avbokningar och minimerade lager. Därför tar det nog några år innan alltihop går igång igen.

Fast det förutsätter förstås att världen ser ut som vi är vana vid att se den. Om Kina väljer att invadera Taiwan kastas vi ut i en komponentkris som vi aldrig sett maken till. Här har vi en risksituation som toppar allt annat. Men det har jag redan skrivit om några gånger.

Energi och allt annat
Jag brukar jämföra det mesta som händer i världen med elektronikmarknaden. Sådant som är svårt att se i den övriga verkligheten är mycket lättare att se på elektronikmarknaden. Kanske beror det på att världens politiker inte förstår ett dugg av vad som händer  och därför håller fingrarna borta (någotsånär).

Det är som sagt inte bara elektronikmarknaden som drabbas av stora skälvan på grund av relativt små darrningar. Marginaleffekter kan ställa till det mycket mer än vad man i förstone kan tro.

Den mest uppenbart svängiga marknaden är elmarknaden. Där kan relativt små förändringar i utbudet leda till priser som ökar med en faktor tio eller mer. I Sverige ser vi hur ett ganska litet skifte från planerbar el (kärnkraft) till oplanerbar el (vindkraft) har resulterat i våldsamma pristoppar till och med vid perioder då landet inte direkt hotats med elbortfall.

Viktigt med fungerande import
Egendomligt nog brukar samma människor som normalt sett propagerar för lokal produktion och minskad internationell handel förespråka internationell elhandel. Det är märkligt eftersom just oplanerbar el lämpar sig alldeles ovanligt dåligt för internationell handel. Eftersom el inte kan lagras på ett ekonomiskt vettigt sätt finns det all anledning att ha lokal och stabil elproduktion.

För i stort sett allting annat ger däremot internationell handel en ökad stabilitet. En väl fungerande infrastruktur för transporter innebär att lokal missväxt eller lokalt produktionsbortfall av annat slag spelar mindre roll. Det finns alltid något land i världen som kan producera vete, kött, cyklar eller vad det nu kan vara.

Men förutsättningen är som sagt att vi har en fungerande transportinfrastruktur. Att bygga upp en sådan när krisen redan slagit till är ungefär lika dumt som att börja bygga en ny halvledarfabrik vid komponentbrist.

Det gäller alltså att importera och exportera hela tiden. Det tar lång tid att bygga upp en infrastruktur och det tar lång tid att trimma in den så att den fungerar effektivt. Problemet är väl att en  bra infrastruktur fungerar så bra att dumma politiker kan få för sig att den går av sig själv. Att rasera infrastruktur är lätt och går snabbt. Att bygga ny infrastruktur är svårt och tar lång tid.

Just nu kan vi faktiskt se effekterna av en ”darrning” i transportinfrastrukturen. Coronapandemin ställde till det för världshandeln, bland annat genom att containrar kom att samlas på fel ställe. Det kommer att ta ett tag att få tillbaka allt på rätt spår igen. I bästa fall blir det här en läxa för politiker som inte riktigt förstått hur allt fungerar.

Äntligen en klimatdebatt?
Till slut ett par ord om den klimatdebatt som Lena Andersson drog igång genom att skriva en ovanlig ledare i Svenska Dagbladet (”Journalistiken sviker sitt uppdrag i klimatfrågan”). Det hon skrev var ungefär samma saker som jag brukar skriva här – alltså inga märkligheter. Men efter ett par år av våldsamt klimathotande från SvD var det utan tvekan ett stort steg. En av kulturjournalisterna i SvD gick ut hårt mot Lena Andersson och fick omedelbart svar på tal. Med andra ord en intressant debatt.

Och hur blev reaktionen från övriga ”vanliga” media?

I stort sett ingen alls. De allra flesta verkar tro på den postmoderna tanken om att ”vägra ta debatten”. Om alla tiger kanske vi kan låtsas att inget hänt.

Den enda kommentaren som jag faktiskt har sett kom från SVTs Aktuellt-sändning härom dagen. Där hade man bjudit in sin favoritexpert Johan Rockström och efter ändlösa tirader av katastrofteorier och ”tipping points” plockade programledaren fram Lena Anderssons SvD-ledare och frågade Johan Rockström om det som stod där var sant. Nej sade Rockström och så var det bra med det.

Låt oss för ett ögonblick tänka oss samma behandling av något annat ämne. Antag till exempel att Stefan Löfven hade skrivit ett debattinlägg om arbetsrätt eller jämlikhetspolitik. Visst skulle vi blivit en aning förvånade om Aktuellt-redaktionen låtit en företrädare för Sverigedemokraterna först lägga fram sina idéer och sedan få säga att Löfven har fel. Bara så där rakt upp och ner och utan minsta mothugg från programledaren.

Eller om en imam med ordentligt extremistiska idéer först får lägga ut orden om vilken religion som är bäst (islam) och sedan ombeds att avgöra om bibeln och kristendomen har rätt. När imamen säger att bibeln har fel nickar programledaren förnumstigt och ser frågan som avgjord.

Jag gissar att det i så fall skulle bli lite livat i medievärlden. Åtminstone hoppas jag att det skulle bli det.

Filed under: Göte Fagerfjäll