Delningsekonomi blir lätt en omskrivning för att staten eller kommunen bygger upp dyr och skattefinansierad gratisuthyrning. Alternativet är att någon stackare tvingas att utan betalning reparera prylar som andra har gjort sönder. Rosenskimrande delningsvisioner med hållbarhetsstämpel krackelerar lätt i eftertankens kranka blekhet. Och hållbar elektronik är ibland alldeles ovanligt ohållbar.

Jag lyssnade nyss på en KTH-forskare som i ett radioprogram höll en liten utläggning om hållbarhet. Den här gången gällde det pizzaugnar och fördelen med att bygga gemensamma byggnader med gemensamma pizzaugnar som vi hållbart och gemensamt kan använda tillsammans. Hon slog också ett slag för de gemensamma verkstäder dit människor kan gå för att reparera sina prylar med delade gratisverktyg i en delad lokal.

Fast egentligen handlar det förstås som vanligt om att kommunen eller staten använder skattemedel för att bygga dyra anläggningar som underhålls och övervakas av personal som betalas med skattemedel. Som tur är slipper man för det mesta att se de verkliga kostnaderna. Annars skulle man bara alltför ofta tvingas inse att det vore billigare att skänka bort egna pizzaugnar och verktyg till de som använder de gemensamma nyttigheterna.

Någon måste fixa
Nu låter jag kanske som en gammal surgubbe igen, men till slut blir man lite trött på rosenskimrande visioner. Min generation fick en aning för mycket av sådant på sjuttiotalet och med tiden har vi fått lära oss den hårda vägen vad som fungerar och vad som inte fungerar.

Ta bara en sådan enkel sak som att dela verktyg. Jag och många med mig har med åren lyckats bygga upp ganska gedigna privata verkstäder för att kunna hantera våra hobbies. För mig handlar det i första hand om verktyg för träbearbetning, med pelarborrmaskin, justersåg, bandsåg, rikt- och planhyvel, olika typer av fräsar, svarvar och annat smått och gott. Till det kommer massor av handverktyg, bland annat sågar, stämjärn och andra eggverktyg.

Till och med ganska enkla projekt kräver förvånansvärt många verktyg. Sannolikheten att man skulle råka ha virke av rätt dimension är till exempel minimal, men det fixas lätt med en bra klyvsåg med tillräckligt stor sågklinga och motorstyrka. Därefter måste man förstås finjustera dimensionerna och få resultatet slätt, fint och med korrekta vinklar i längsled. Lätt att göra med en gedigen kombinerad rikt- och planhyvel. Att kapa bitarna i rätt längd och med rätt vinkel är inga problem om man har en vettig justersåg.

Tja, så här brukar det fortsätta. Det mesta är relativt enkelt om man bara har rätt prylar och så länge alla eggar är vassa och jämna blir resultatet bra.

Jag låter naturligtvis andra familjemedlemmar använda mina verktyg. De vet hur man hanterar dem och de vet hur arg jag blir om någon klantar sig och kör en bräda med spik i rikthyveln. Däremot lånar jag inte ut känsliga verktyg till andra utan ställer i så fall hellre upp och gör jobbet själv.

Resultatet är att de verktyg jag köpte för fyrtio år sedan och mer fortfarande är i utmärkt skick. Det räcker att smörja lite här och där och hålla eggar och sågtänder vassa. En del verktyg kanske inte används särskilt många gånger per år, men över tid blir det ändå många timmar. Och de finns på plats när jag behöver dem.

Slits hårt
Jag skulle naturligtvis kunna låta andra dela mina verktyg de perioder då jag inte behöver dem. Problemet är bara att jag då måste ägna alldeles för mycket tid åt underhåll och reparation. Varje gång jag behöver ett verktyg måste jag räkna med timmar för att slipa och fixa och ganska ofta måste jag räkna med att beställa reservdelar och lägga tid på att reparera. Och den delen av arbetet är faktiskt inte särskilt kul.

Det här problemet gäller inte bara känsliga träverktyg. Alla som fått tillbaka en släpvagn, gräsklippare, jordfräs, symaskin eller vad nu kan vara i uselt skick vet hur det är. Den som äger prylen har för det mesta lärt sig var begränsningarna ligger och vad man bör undvika. Ägaren vet också vem som får ta hand om problemen. Det minskar både slitage och risken för att något går sönder.

Men ingen kan väl förstöra en pizzaugn, säger kanske någon. Jodå, det går alldeles utmärkt. Att elda sönder en vedeldad ugn är inte svårt. Det är inte svårare än att förstöra en kakelugn eller vedspis. Eller för den delen att förstöra en hammare eller yxa.

Uthyrning kontra delning
Allt det här är välkänt och det finns sedan många år en delningsekonomi som fungerar utmärkt utan statligt och kommunalt stöd. Den kallas uthyrning och via de många uthyrningsföretagen kan man hyra allt från hammare till grävskopor och bilar.

Problemet är förstås att kostnaden är betydligt högre än de gratisnivåer som de flesta delningsförespråkare drömmer om. Den som vill hyra en borrmaskin får betala en slant och dessutom stå till svars om maskinen återlämnas i dåligt skick. På samma sätt kostar det en hel del att hyra en bil en vecka, plus att kostnaden för repor och bucklor kan bli nog så hög. Samma sak gäller förresten för privatleasing av bilar. Kostnaden för repor, bucklor och nedkladdad inredning kan bli en mycket dyr överraskning vid leasingtidens slut.

Den som vill se den verkliga kostnaden för delning kan med fördel utgå från uthyrningsfirmornas siffror. De måste kalkylera in alla kostnader i form av administration och service i priserna. Oftast är de här företagen mycket effektiva och har inte särskilt stora vinster. Om det därför är avskräckande dyrt att hyra en pryl kan man räkna med att ungefär samma kostnad uppstår i en delningsekonomi. Frågan är bara vem som betalar notan.

Ordentlig prislapp
Jag tittar ibland på programmet Återskaparna i TV4. Om man bara kan bortse från programledarnas fjanterier är det alltid intressant att se duktiga hantverkare reparera och återskapa gamla prylar.

För visst är det fantastiskt att man kan renovera en gammal fåtölj eller en gammal motorcykel till något som är nära nyskick. För ägarna är det ofta väldigt viktigt att återställa prylar som fått förfalla i många år.

Tyvärr saknas i TV-programmet alltid den viktigaste faktorn vid varje reparation. De duktiga hantverkarna presenterar aldrig någon faktura. Tittarna får aldrig veta vad det hela faktiskt kostar.

Orsaken är förstås att priset skulle bli så fruktansvärt högt. I många fall är kanske reparationen värd priset, men då handlar det för det mesta mer om känslomässiga värden än om faktiska värden. Ett bra hantverksjobb kan mycket väl kosta uppåt tusenlappen i timmen inklusive lokaler, skatter och moms på slutpriset. Om ett renoveringsjobb tar femtio timmar är det lätt att inse att prislappen blir lite svettig.

Det är också lätt att förstå varför så många är så intresserade av att lära sig renovera och reparera på egen hand. Alternativet är ofta helt omöjligt ekonomiskt sett. Dessutom är det jäkligt roligt att renovera gamla prylar. Men inte kan man kalla det för delningsekonomi. Det är bara helt normal hobbyverksamhet.

Laga elektronik
Tanken på delningsekonomin har spritt sig också till elektronikindustrin. EU, som alltid är först när det gäller dåliga idéer, talar till exempel om att alla elektronikprylar bör modulariseras för att lättare kunna repareras.

Det här är i och för sig ingen ny tanke. Jag vill minnas att det var Blaupunkt som redan på åttiotalet i tyskt nit lanserade en modulariserad TV-serie. Tanken var att reparatören skulle kunna se vilken modul som var trasig och bara skifta mot en ny medhavd dito. Det hela lät fantastiskt bra och tidningarna skrev massor av uppskattande artiklar.

Verkligheten var förstås tråkigare. Ett standardiserat ”bussystem” minskade möjligheterna att dra nytta av teknikutvecklingen och låste företaget i en gammaldags teknik. Antalet moduler växte snabbt och den stackars reparatören måste ha ett allt större antal i sin väska för att klara jobbet.

Ett extra irritationsmoment var att alla kontaktdonen och alla de extra komponenterna ökade felsannolikheten ganska drastiskt. Det kanske var bra att man snabbt kunde reparera en felaktig TV, men det var dåligt att TV-apparaterna gick sönder hela tiden. Konsumenterna köpte hellre en TV som inte gick sönder.

Men värst av allt var nog att det hela blev så löjligt dyrt. Konkurrenterna kunde krympa elektroniken till ett enda litet kort och det sparade förstås massor av pengar (plus att det blev mycket mindre skrot). Den modulariserade TV-apparaten förpassades därför ganska snabbt till historiens sophög.

Mobiltelefoner
Tillverkare av elektronikprodukter har alltid valet mellan optimering och modularisering. De som tillverkar konsumentprodukter i stora volymer väljer alltid optimering. Färre komponenter, mindre kortarea och lödning i stället för kontaktdon blir billigare och ger bättre livslängd.

Om vi tittar på moderna mobiltelefoner blir det här ganska uppenbart. Trots ökad komplexitet minskar antalet komponenter. Dessutom minskar antalet fysiska gränssnitt och ledningsbaserade gränssnitt skiftas mot trådlösa. På sikt kan vi förmodligen räkna med att alla komponenter monteras på baksidan av displayen.

Den här utvecklingen är bra för miljön. Färre komponenter innebär mindre avfall. Dessutom är teknikutvecklingen så snabb att gamla telefoner knappast är rimliga att renovera. Naturligtvis finns det en stor begagnatmarknad för ett par år gamla ”företagstelefoner” men det är en självklarhet och inget som har med påtvingad hållbarhet att göra.

Att lagstifta om att mobiltelefoner måste modulariseras för att vara lättare att reparera – det är ungefär lika smart som att lagstifta om att återinföra den gamla misslyckade modul-TVn från åttiotalet.

Kortsystem
Här började jag skriva om hållbarhetsperspektiv på kortsystem och hur kortsystem har utvecklats över tiden. Men det blev alldeles för långt så det tar vi nästa gång i stället.

Tills dess – håll era prylar i bra skick och låna bara ut dem till sådana som ni litar på. För egen del skall jag just byta ena spindeln på trädgårdstraktorns klippaggregat. Men det är jag själv som har kört sönder den gamla spindeln så jag kan inte skylla på delningsekonomin.

Filed under: Göte Fagerfjäll