Förra veckan firade vi årsdagen av pandemin, åtminstone i WHOs definition. I Sverige ser vi just nu kraftig minskade dödsfall, en ganska ordentlig ökning av smittspridningen och en fortsatt hög nivå av struntprat. Men fortfarande leder snabbtågsdiskussionen struntpratsligan med god marginal.

Jag är lika trött på pandemin som alla andra och jag hoppas att vi i och med att vaccineringen är på väg mot ett slut på eländet. Det förutsätter förstås att vaccinerna biter på de nya muterade virusvarianterna, något som just nu verkar lite osäkert. En summering kan i alla fall se ut något åt det här hållet.

Samma andel äldre
De senaste veckorna har dödstalen minskat ordentligt i Sverige. Från en topp runt 700 döda per vecka ligger vi nu en bra bit under 200 döda per vecka. Om nedgången fortsätter på samma sätt som under första vågen kan vi hoppas vara nere runt 50 om kanske tre veckor. Det skulle i så fall innebära totalt ca 7 500 döda i den andra pandemivågen. Det är klart mer än den första vågens ca 5 600 döda.

Det finns gott om hypoteser om vad som skiljer första vågen från den andra och varför vi nu ser en såpass kraftig nedgång. Den mest uppenbara (och mest använda) hypotesen går ut på att vi nu har lyckats vaccinera de äldsta och sköraste. På samma sätt hävdar många att vi i första vågen var sämre på att skydda de äldsta, men att vi sedan dess fått bättre ordning på vården.

Så här trodde jag också att det var, men för säkerhets skull gick jag tillbaka i statistiken och kontrollräknade. Jag tog helt enkelt några tvåveckorsperioder från olika delar av pandemin och kontrollerade distributionen mellan åldersgrupperna. Om hypoteserna stämde borde vi i första vågen se en större andel äldre än i andra vågen och vi borde definitivt se en kraftigt minskande andel äldre från andra vågens topp jämfört med de senaste två veckorna.

Delvis stämmer det här, men egentligen bara de senaste två veckorna då vi har sett en minskning av dödligheten i gruppen över 90 år och en relativ ökning i gruppen 70-79 år. Annars har fördelningen mellan åldersgrupper varit förbluffande jämn under hela pandemin.

Om vi till exempel jämför hur det såg ut strax efter toppen av första och andra vågen ser vi till och med en marginell ökning av andelen äldre i andra vågen. Ett par andra tvåveckorsperioder visar väldigt stabila resultat. Gruppen över 90 år står för mellan 25 och 30 procent, gruppen 80-89 år ligger mellan 42 och 44 procent och gruppen 70-79 år ligger mellan 20 och 21 procent. 60-69-åringarna ligger mellan 4-6 procent och de yngre är alltför få för att ge några vettiga data.

De senaste två veckorna har vi däremot sett en förskjutning, där gruppen över 90 år fått en minskad dödlighet och gruppen under 80 år fått en relativt sett ökad dödlighet. Gruppen över 90 år har minskat till 17 procent över tvåveckorsperioden och ligger på bara 11 procent den senaste veckan. Gruppen 80-89 år ligger kvar på 41 procent och har till och med ökat till 45 procent senaste veckan. Gruppen 70-79 år har inte helt oväntat ökat. De stod för 28 procent senaste tvåveckorsperioden och 30 procent senaste veckan. De yngre ligger fortfarande på låga siffror.

Vaccinet kom sent
Statistiken för de senaste veckorna visar att vaccinet är otroligt viktigt, men att det inte är huvudorsaken till de senaste veckornas nedgång i dödlighet. Nedgången följer ungefär samma mall som förra gången och hittills är det bara hos de riktigt gamla (över 90) som vi kan se en riktigt tydlig effekt av vaccineringen. Orsaken är förstås att vaccineringen kom igång så sent.

Det finns med andra ord en risk att den ökade smittspridningen kan hinna slå igenom i dödligheten för framför allt den stora ovaccinerade gruppen 70-79 år. Här gäller det att så snabbt som möjligt ”beta av” sjuttioåringarna. Gruppen under 70 år spelar en mycket mindre roll för dödsstatistiken. Inte ens om ”ungdomarna” skulle nå upp till toppnivån från början av januari skulle det handla om mer än ett femtiotal i veckan. Belastningen på intensivvården kan däremot bli hög.

Vi blir inte värst ändå
Men låt oss förutsätta att det mesta är över. I så fall kan det vara intressant att se hur Sverige placerade sig i ”pandemiligan”. Andra vågen slog lite annorlunda än första vågen så vi fick med oss en rad länder i skamvrån.

I toppen av ligan ligger de länder som passerar 2 000 döda per miljon invånare. Än så länge är det bara Tjeckien som passerat den gränsen. Belgien kommer förmodligen att göra det, medan Storbritannien och Slovenien nog klarar sig strax under.

Några fler länder passerar 1 500 döda per miljon invånare. USA, Spanien, Portugal, Italien och Mexiko gör det med god marginal. Det gör också några länder i Östeuropa, bland andra Ungern, Bosnien/Herzegovina, Montenegro och Bulgarien.

Sverige hamnar en bit över 1 300 döda per miljon invånare tillsammans med länder som Frankrike, Brasilien, Polen och Litauen. Sedan finns det några fler länder som kommer upp i ca 1 000 döda per miljon invånare, till exempel Irland, Lettland, Österrike, Rumänien och Nederländerna. I samma grupp finns också flera länder i Sydamerika. Tyskland klarar sig nog strax under gränsen.

Ryssland och Kanada ligger runt 600 döda per miljon invånare och länder som Iran, Tunisien och Sydafrika ligger ytterligare lite högre. I det stora hela kan man säga att Europa söder om Danmark och både Nord- och Sydamerika drabbats relativt hårt, även om få drabbats så hårt som Sverige. Sveriges dåliga resultat förstärks ytterligare av att Norge och Finland bägge verkar hamna under 150 döda per miljon invånare.

Men även det är mycket jämfört med länderna i Sydostasien, Oceanien och Afrika. Indien, Filippinerna och Indonesien ligger strax över 100 döda per miljon invånare, medan Japan och Pakistan ligger runt 60. Sedan faller siffrorna snabbt till 35 för Australien och Sydkorea till nästan inget för Nya Zeeland, Taiwan och Kina. Större delen av Afrika visar också mycket låga siffror.

Tidiga åtgärder
Länder som Taiwan, Sydkorea, Japan, Australien, Finland och Norge visar hur viktigt det är att agera snabbt i en pandemi. Taiwan är väl det mest lysande exemplet, där man reagerade kraftfullt redan i början av januari. I Sverige genomfördes finalen av Melodifestivalen inför full publik (plus två generalrepetitioner) så sent som 7 mars.

I Taiwan och många andra länder i Asien drog man nytta av erfarenheterna från SARS-pandemin 2003. Taiwan misslyckades den gången ganska kapitalt och myndigheterna bestämde sig för att inte råka ut för samma sak en gång till. Förberedelserna inför en pandemi var därför rigorösa och det fanns en plan för vad som måste göras.

En viktig faktor i sammanhanget är förmodligen också att man i länder som Sydkorea, Japan och Taiwan har en tradition av att faktiskt kunna erkänna misstag. I TV ser man ibland gråtande myndighetspersoner be om förlåtelse för sina misstag. Det är otroligt svårt att tänka sig samma sak i Sverige.

Vi får väl ändå hoppas att svenska myndigheter inser konsekvenserna av sina misstag och faktiskt förbereder sig inför nästa pandemi. I så fall är åtminstone något vunnet.

Snabbtåg och dåliga vägar
Men det finns fler dumheter i Sverige än pandemibekämpningen. Några av de större handlar om snabbtåg och dåligt underhållna vägar. Låt oss börja med det fånigaste – snabbtågen och var stationerna skall ligga.

De flesta har väl vid det här laget insett att de nya snabbtågen som planeras blir vanvettigt dyra och ändå inte särskilt snabba. Riksrevisionsverket och de flesta andra som kan räkna har dömt ut planerna. För att hålla ner priset till bara löjligt dyrt har det därför lanserats ett antal besparingsåtgärder.

Ett sätt att spara pengar är att undvika stadskärnorna. Städer som Jönköping och Borås planeras därför få sina snabbtågsstationer en bra bit utanför stadskärnan. För Jönköpings del handlar det om flera mil. Det blir betydligt billigare och innebär förmodligen att tåget kan hålla en högre hastighet före och efter stationen.

Ett annat sätt att spara pengar är att minska antalet stationer. Bland annat verkar den tänkta stationen vid Landvetters flygplats försvinna för det planerade snabbtåget mellan Borås och Göteborg. Färre stationer ger också en något kortare restid.

Det stora problemet med den här typen av besparingar är att väldigt många av de tänkta fördelarna med snabbtåg i ett slag försvinner. Snabbtåget blir bara en affär för Stockholm, Göteborg och Malmö och övriga delar av landet får stå med lång näsa.

Göteborgsregionen får stå med extra lång näsa eftersom tåget till Landvetters flygplats inte ser ut att bli av. Den snabba arbetspendlingen till Borås försvinner den också, när resenärerna till Borås får vänta på anslutningstrafik in till centrum.

Borde ha varit klar
Den försämrade förbindelsen mellan Göteborg och Borås är extra irriterande eftersom planerna på normalsnabb tågförbindelse från Borås (centrum) via Landvetters flygplats till Göteborg har många år på nacken. Tanken var att börja bygga för åratal sedan, men projektet sköts upp när en del politiker såg möjligheten att i stället få snabbtåg. Möjligheten att spara några minuter ansågs värd ett antal års försening.

Men de minuterna försvinner med god marginal om stationen hamnar utanför Borås. Och den allra viktigaste förbättringen – stationen vid Landvetter flygplats – ser ut att försvinna helt. Göteborgarna och Boråsborna får fortsätta att åka flygbuss.

Svart hål
Redan från början framstod snabbtågssatsningen som ett svart hål och åren som har gått har inte ändrat något till det bättre. Tanken är nu att sänkta hastigheter, färre stationer och stationer utanför centrum skall kunna hålla budgeten på 210 miljarder kronor, men ingen tror egentligen att det är möjligt. Slutnotan kommer knappast att hamna under 300 miljarder och driften av snabbtågen kommer att vara en ständig förlustaffär för staten även om hela investeringen skrivs av.

Vägar och järnvägar
Snabbtågsförespråkarna hävdar förstås att vi måste ha ny järnvägsinfrastruktur eftersom den gamla är så eftersatt och otillräcklig. Man anser att många år av underfinansiering närmast har lett till katastrof.

Men i själva verket är järnvägen snarast överfinansierad. Sedan mitten av nittonhundratalet har järnvägen fått lika stora årliga anslag som landsvägarna, trots att järnvägarna bara står för en tiondel av persontransporterna och hälften av godstrafiken. Om vi räknar bort malmbanan blir skillnaden i godstrafik ännu större.

Trots att järnvägsnätet bara är en tiondel av landsvägsnätet har inte de här pengarna räckt för att hålla uppe standarden på järnvägarna. De har inte förbättrats nämnvärt sedan mitten av nittonhundratalet. Under samma tid har det tio gånger längre vägnätet genomgått en formidabel förbättring med samma pengar.

Vägarna förfaller
Så här var det i alla fall fram till för något tiotal år sedan. Sedan dess har anslagen till järnvägen ökats dramatiskt medan anslagen till vägnätet har minskats i samma grad. Idag får järnvägen mycket mer pengar än landsvägarna och vägarna försämras stadigt, inte minst i norra Sverige.

Det här låter lika vansinnigt som det är. Speciellt med tanke på att det är skattepengarna från privatbilarna som med god marginal finansierar både vägar och järnvägar. Att i det läget låta vägarna förfalla – det är riktigt usel ekonomi.

För investeringar i vägar är alltid lönsamma. Vägbygge och vägunderhåll är relativt billigt, inte bara i jämförelse med järnvägsbygge och järnvägsunderhåll. Att rusta upp en högtrafikerad väg till motorvägsstandard är alltid samhällsekonomiskt lönsamt och att underhålla en motorväg är betydligt lättare än att underhålla en högtrafikerad vanlig väg.

Flyttar till landet
Som lök på laxen har det senaste årets pandemi förstärkt utflyttningen från städerna. En ökad andel hemmaarbete har ökat efterfrågan på villor och allt fler inser fördelarna med att ta sig några mil utanför staden.

Att den nya bostaden ligger långt från närmaste järnvägsstation spelar i det läget mindre roll. Bilen är ändå det dominerande sättet att ta sig mellan två punkter (från den punkt där man är till den punkt dit man skall). Den som vill pendla med elbil kan dessutom ladda med billig hushållsel vid den egna villan i stället för vid en svindyr snabbladdningsstation.

Och smittorisken skall vi bara inte tala om. Risken att bli smittad på buss och tåg har i och för sig alltid varit ett problem, men det senaste året har det blivit ett huvudproblem. Risken att smittas vid resa i egen bil är närmast obefintlig.

Det är lika svårt att hitta bra argument för snabbtåg som det är lätt att hitta bra argument för förbättrade vägar och vaccin.

Filed under: Göte Fagerfjäll