Sällan är det ett så kort avstånd mellan total kontroll och total katastrof som när man eldar fjolårsgräs. Det är också ett tillfälle då både strategi och taktik prövas fullt ut. Och det är ett tillfälle då man inser varför Kalifornien har så stora problem med skogsbränder.

Få saker brinner så explosivt som torrt fjolårsgräs. I kombination med en bra vind, några torra enbuskar och ett antal olyckligt placerade granar kan man på nolltid skapa en brand av episka dimensioner.

Samtidigt kan det vara ett elände att få en grässlänt att ”ta sig”. Något som brandkåren i Karlskrona blev varse häromdagen när de skulle visa hur lätt gräset brinner. Det lyckades inte alls.

Det gäller alltså att nalkas problemet med både strategi och taktik. En äng som får mycket sol kan torka lagom mycket på bara ett par dagar och bli en katastrofal krutdurk på en vecka. Gräs i anslutning till husen tenderar att torka snabbt och bör tas om hand tidigt för att undvika katastrof. Det gäller att göra rätt sak vid rätt tillfälle.

Bra för växterna
Men inte skall man väl elda fjolårsgräs? Är inte det miljösvineri av värsta slag? För att inte tala om koldioxidutsläppen?

Så här har faktiskt diskussionerna gått i många år. I Kalifornien och Australien gick det så långt att man i stort sett förbjöd gräsbränning i miljön och klimatets namn. Resultatet av det känner vi till.

Men i Sverige är huvudanledningen att elda fjolårsgräs inte att hindra bränder, även om det är nog så viktigt. I stället handlar det om miljöhänsyn. Massor av växter har svårt både att etablera sig och att växa så länge marken täcks av gammalt gräs. När det gamla gräset eldats bort trivs de nya växterna otroligt mycket bättre och kan dessutom dra nytta av näringen i askan.

Att något är bra innebär inte nödvändigtvis att myndigheterna gillar det, men i Sverige kan man till och med få bidrag för att elda fjolårsgräs. Det såg jag till min förvåning när jag kollade regelverket för ett par år sedan. Men jag har förstås inga planer i den riktningen.

Stora ytor
Däremot har vi ganska stora ytor här på vår lilla gård i Blekinge där Gunillas förfäder brutit sten och skapat åkrar och ängar. Arbetsinsatsen måste ha varit otrolig (våra marker innehåller vansinniga mängder med sten) och vi skulle se det som ett hån att plantera gran på ängarna.

Fram till för något tiotal år sedan gick det att köra över de här ängarna med slåtterbalk, men sedan kom vildsvinen. Det finns inga småskaliga maskiner som klarar mark som förstörts av vildsvin. Det går heller inte att slå med lie. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag hatar vildsvin.

Så det är bara att elda av fjolårsgräset. Ett år som detta är det ganska lätt eftersom pandemin gjort att vi varit här större delen av tiden. Det handlar trots allt bara om några tusen kvadratmeter.

Ganska kul
Och ärligt talat tycker jag att det är ganska kul att elda gräs. Det kanske finns någon pyroman långt bak i släkten, vad vet jag.

Men framför allt gillar jag logiken i eldandet. Hur man kan minimera risker genom att dela av områden med brandgator och hur man kan utnyttja vinden för att både elda tillräckligt effektivt och få elden att stanna på rätt ställe.

Samtidigt finns alltid risken för övermod. När man tycker sig ha björnkoll på läget vänder vinden och förändrar förutsättningarna. Eller så flammar plötsligt andra sidan av området upp igen och man tvingas utkämpa ett tvåfrontskrig. Då gäller det att ha backup-planer. Man kan lära sig mycket genom att elda gräs.

Det är också intressant att se vilken fantastisk skillnad det är mellan olika typer av torrt gräs. Torrt gräs som ligger ner är ofta ett elände att få eld på, medan gräs som står upp tar eld bara man tittar på det. Packat gräs, till exempel halm, är inte alls lätt att elda. Något som vi märkte för några år sedan när vi försökte bli av med en del jättegammalt hö som blivit liggande i sådär femtio år. Halmtak är nog inte riktigt så eldfängda som man kan tro.

Kalifornien och Australien
De vansinniga bränderna i Kalifornien och Australien är också ganska lätta att förstå sig på. Både Kalifornien och Australien har klimat där perioder av kraftiga regn och kraftig tillväxt av gräs och buskar byts i perioder av extrem torka. Det skapar stora områden med meterhögt torrt gräs och torra buskar som bara behöver en gnista för att skapa eldstormar.

I Australien är det extra jobbigt eftersom eukalyptusträden är så dominerande. Eukalyptusträden har utvecklats i samklang med ständiga skogsbränder och ”lärt sig” dra nytta av bränderna.

Både i Amerika och i Australien hade urbefolkningen lärt sig att använda eld som hjälpmedel mot katastrofala bränder. Att elda vid rätt tillfälle innebär att det inte börjar brinna vid fel tillfälle.

Tyvärr hade både USA och Australien en lång period av missriktat miljöintresse där man motarbetade avbränning av gräs och buskar. I Kalifornien kunde den som skötte om sin mark drabbas av dryga böter.

Samtidigt kunde inte alla göra som Ronald Reagan-museet, där man ”anställde” massor av getter för att beta av gräs och buskar runt området. Något som i och för sig betalade sig bra eftersom museet klarade sig helskinnat genom jättebränderna för ett par år sedan.

Storskaligt
Det finns naturligtvis andra orsaker till gräsbränder och skogsbränder än missriktad miljölagstiftning. Här i Sverige är det bara att promenera omkring på landsbygden för att se ett av problemen.

I mitten av nittiotalet fanns fortfarande de småskaliga jordbruken, där bönder skötte om sina gårdar. Ängar slogs, kreatur betade gräset och eventuellt fjolårsgräs brändes av på våren. Ingen bonde med självaktning lät högt gräs, buskar eller barrträd komma för nära husen. Ganska självklart med tanke på att många av taken fortfarande var spåntäckta och eldfängda.

Idag ligger många av de här gamla ängarna och markerna oanvända. Bönderna har gått över till stordrift och ingen har råd att pyssla om oanvända ängar. Högt och torrt gräs växer ända fram till de gamla husen och ladugårdarna. Det behövs inga klimatförändringar för att öka brandrisken.

Samma sak gäller i Kalifornien och Australien. Det kostar pengar och arbetstid att hålla rent i naturen. Då är det lättare att skylla bränderna på klimatförändringarna.

Ogräsbrännare
För den som tänker ge sig in i pyromanins värld kan jag rekommendera ett modernt och billigt verktyg. Den gasdrivna ogräsbrännaren gör arbetet väldigt mycket enklare. Verktyget kostar en hundring och en engångsburk med gasol kostar ca trettio kronor. Billigt och bra.

Dessutom behöver man en vettig räfsa i stål och gärna en och annan strategiskt utplacerad vattenkanna. Vänta bara inte alltför länge. När det är kruttorrt i både gräs och mark är bara de riktiga pyromanerna i farten. Och förstås bromsande tåg. Och stadsbor med engångsgrillar.

Då är det skönt att ha varit förutseende.

Filed under: Göte Fagerfjäll