Coronapandemin är inte över men det går ändå att dra en del slutsatser av den svenska pandemibekämpningen. Även om det inte blir riktigt samma slutsatser som Folkhälsomyndigheten och regeringen verkar vilja dra.

Till att börja med kan det vara intressant att titta på tillgängliga data och fundera på vilka som går att använda och vilka som är meningslösa.

Få testades
Under pandemins första månader var det här enkelt. Alla data om antal smittade var totalt meningslösa eftersom så ytterst få testades i Sverige. Fram till mitten av juni var det egentligen bara statistiken över coronarelaterade dödsfall och statistiken över intensivvårdade coronafall som hade någon relevans.

Det här märks väldigt tydligt i FHMs statistik. I mitten av april toppade dödligheten med mer än 100 döda per dag. Samtidigt visar statistiken att färre än 500 insjuknade per dag. Det skulle innebära en fullständigt vansinnig dödlighet.

I verkligheten ägnade man sig under hela våren åt att gissa. Varje dag visade TV, och tidningar massor av meningslös statistik och alla ägnade ofantligt mycket tid åt att analysera irrelevanta data. I praktiken testade man enbart patienter som var ordentligt sjuka och det bevisade bara att de som var svårt sjuka var sjuka.

När Sverige äntligen kom igång med ett testprogram värt namnet steg också antalet sjukdomsfall brant. Det ser ut som om antalet smittade per dag på kort tid ökar med en faktor tre samtidigt som antal döda per dag minskar till en fjärdedel.

OK från juli
Från mitten av juni testas lite mindre än en av tusen i Sverige (0,9 just nu). Andelen positiva tester var i början ca 8 procent och efter några veckor var man nere i mera rimliga 4 procent. Sedan några veckor ligger man runt tre procent positiva tester (senast 2,7 procent).

I Sverige har vi nu i genomsnitt 240 nya konstaterade fall om dagen. Om vi testade fler skulle vi se fler fall, även om andelen positiva då minskade något. Om vi testade färre skulle vi se färre fall, även om andelen gick upp lite. Det är uppenbart att statistiken över konstaterade nya fall måste tas med en stor nypa salt och att den är svår att använda för att jämföra olika länder.

Bättre i grannländerna
Våra grannländer kom i gång med sina testprogram långt före Sverige. Island testade en av tusen redan i mitten av mars. Norge nådde den nivån en knapp vecka senare, medan Danmark och de baltiska staterna dröjde till början av april. Finland kom igång med storskalig testning först några veckor senare, kanske för att landet klarat sig så bra.

Under några dagar i slutet av juli låg faktiskt Sverige, Norge och Finland på ungefär samma testnivå, knappt en test per tusen invånare. Då hade Norge och Finland ca 0,2 procent positiva tester medan Sverige låg på drygt tre procent. Idag testar Norge och Finland ungefär dubbelt så mycket som Sverige och Danmark hela fem gånger mer.

Våra grannländer har haft en ökad smittspridning de senaste veckorna (räknat i antal smittade per dag och per miljon invånare). Redovisade data visar att Danmark nu ligger på ca hälften av den svenska, medan Norge och Finland ligger på en tredjedel respektive en fjärdedel av den svenska smittspridningen. Ökningen har konstaterats med illa dold förtjusning vid FHMs presskonferenser den senaste tiden.

Men riktigt så enkelt är det som sagt inte. Väldigt mycket av ökningen beror på att våra grannländer ökade sin testverksamhet kraftigt när de upptäckte ett ökat antal sjukdomsfall. Och när man testar fler upptäcks också fler.

Så när FHM hävdar att våra grannländer har snabbare ökning än vi handlar det väldigt mycket om att jämföra äpplen och päron. Av tillgängliga data är det lätt att dra slutsatsen att Sverige har en mycket hög smittspridning (många gånger högre än grannländerna) och att smittspridningen inte verkar minska. Så mycket mer kan man inte säga.

Hög dödlighet
Det är betydligt lättare att jämföra statistiken över antal coronarelaterade dödsfall. Det kan visserligen finnas skillnader mellan rapporteringssystem, men knappast några större i våra grannländer.

I Sverige har vi de senaste veckorna äntligen fått se kraftigt minskade dödssiffror. Från mer än 500 döda per vecka i slutet av april ligger nu antalet döda på ”bara” drygt tjugo per vecka. Senaste siffran från Our World in Data är 0,34 döda per dag och miljon invånare (räknat på rullande veckomedeltal). Mycket bättre än 10,6 den 25 april.

Men jämfört med våra grannländer ligger ändå den svenska dödligheten mellan fem och tio gånger högre. Närmare bestämt ungefär lika mycket högre som vår smittspridning idag.

Det här stämmer ganska hyfsat också om vi tittar på samlade data. Antalet coronarelaterade dödsfall i Sverige är mellan fem (Danmark) och tio (Finland, Norge) gånger högre än våra grannländer. Baltländerna och Island ligger ännu lägre.

Taiwan visade vägen
Våra grannländer har hittills klarat sig ganska bra, men inget av dem kommer ens i närheten av Taiwan. Sverige har hittills ungefär 2 000 gånger fler döda än Taiwan i förhållande till folkmängd. Då har ändå Taiwan en mycket tätare trafik med Kina än Sverige.

Att Taiwan lyckades så bra berodde väl framför allt på att man hade hög beredskap efter flera epidemier de senaste åren. Redan vid de första tecknen på smitta infördes kontroller på flygplatserna och munskydden åkte på. Genom att attackera smittan på ett tidigt stadium gick det att begränsa och trycka ner varje utbrott.

Det hela påminner väldigt mycket om brandbekämpning. Alla vet att en liten brand är lätt att bekämpa medan en fullskalig skogsbrand kan vara helt omöjlig att släcka. Skillnaden mellan de två är tid. Om man kan identifiera små bränder på ett tidigt stadium hinner de aldrig utvecklas till stora bränder. Sveriges misslyckanden under sommaren 2018 visar hur det kan gå.

Illa hanterat
Hur kan det då komma sig att Sverige har klarat pandemibekämpningen så mycket sämre än våra grannländer (och så fantastiskt mycket sämre än Taiwan)? Låt oss titta lite på vad som hände:

De första varningarna från Taiwan och Sydkorea kom tidigt. Bägge länderna hade smittspridning redan i slutet av januari och statistiken för Taiwan visar en rad små toppar fram till början av april då man tydligen lyckats trycka tillbaka smittan i stort sett helt.

I Europa hände inte mycket förrän i mitten av februari då de flesta europeiska länder hade sporadiska fall. Sista veckan i februari drabbades Italien kraftigt och sista februari hade landet mer än tusen bekräftat sjuka och ett trettiotal döda. Vid det laget insåg nog de flesta att situationen var riktigt allvarlig.

Stockholm hade sportlov sista veckan i februari och det var naturligtvis lite dumt att man inte hade några restriktioner för Italienresor. Frågan är ändå om inte beslutet att hålla melodifestivalens finalomgång i Stockholm ändå var det sämsta. 7 mars hade Italien redan ca 5 000 bekräftat sjuka och 200 döda. 35 000 besökare på finalen på Friends arena och ytterligare ca 50 000 besökare på de två genrepen innebar massor av taxiresor och måste ha varit ett imponerande tillfälle för smittspridning.

Nåväl – de första veckorna i mars satsade myndigheterna i Sverige hårt på att försöka följa upp smittvägarna från de fall man hittat tidigare. Men man startade inte någon utvidgad testverksamhet och hade väl egentligen aldrig någon större koll på verkligheten. Det var många ord, väldigt många gissningar och fantastiskt mycket TV-tid.

Eftersom det inte fanns några beredskapslager av sjukvårdsutrustning och skyddsutrustning gick det inte att kräva effektiva skyddsåtgärder ens i sjukvården. I äldrevården var situationen närmast katastrofal. Från myndigheterna gjorde man ganska snabbt en dygd av nödvändigheten och hävdade att många skyddsåtgärder var onödiga. Något som visade sig vara helt fel.

När FHM ganska omgående tappade kontrollen över smittspårningen gjorde man en dygd också av det. ”Flockimmunitet” blev ledordet under ganska lång tid. Alla skulle ändå bli smittade så det bästa borde vara att låta spridningen fortsätta i samhället och skydda de grupper som var mest känsliga (äldre och sjuka). Också här misslyckades man kapitalt. Man klarade inte att skydda de svaga grupperna samtidigt som det var omöjligt att nå flockimmunitet. I stället framstod Sverige som något av en pesthärd med konstant hög smitta och extremt många dödsfall.

Efter hand infördes diverse begränsningar, bland annat begränsningen till maximalt 50 personer i folksamlingar. Besöksförbudet i åldringsvården gjorde dock knappast någon större nytta eftersom smittan i första hand spreds av oskyddad personal.

Inga munskydd
Det märkligaste under hela den här halvårsperioden är kanske FHMs stenhårda motstånd mot munskydd. I Kina, Taiwan, Japan och alla andra länder i Asien är munskyddet sedan många år det första och viktigaste motmedlet mot epidemier. Det anses alltid oförskämt att gå ut bland folk utan munskydd om man är förkyld och vid epidemier använder de flesta munskydd.

Varför munskydd fungerar är lätt att förstå. Tester visar att även ganska enkla munskydd reducerar mängden partiklar uppåt 80 procent.

FHMs ständiga tjat om ”riktiga” medicinska tester är däremot väldigt svårt att förstå. Hur skall man till exempel lyckas tillverka helt genomsläppliga munskydd till kontrollgruppen. Om munskydd minskar antalet partiklar – och det gör de – borde det vara tillräckligt för en rekommendation.

Rimligen gick väl frågan i baklås när Sverige ganska nyligen eldade upp alla de munskydd som fanns i våra beredskapslager. Tyvärr har FHMs stenhårda motstånd lett till att vi fortfarande sex månader senare har stor brist på munskydd. Det hela är oerhört pinsamt.

Argumentet om att munskydd skulle invagga folk i säkerhet är ärligt talat så dumt att det borde resultera i gapskratt varje gång det används på FHMs presskonferenser. Svenska journalister är alldeles för hövliga.

Fungerar ändå
Idag har Sverige en omotiverat hög smittspridning och vårens dödstal är katastrofala. Ändå fungerar det mesta.

Orsaken är väl helt enkelt att svenskar är duktiga på att hantera problem. De som befinner sig i riskgrupper och själva kan styra sin situation ser till att göra det. Den stora smittspridningen och den höga dödligheten skedde i miljöer där de drabbade inte själva kunde kontrollera sin omgivning.

Sedan får vi naturligtvis vara tacksamma för att det aktuella viruset har så liten påverkan på de yngre. Av de hittills 5 820 döda är bara 233 (4%) under 60 år. 5 185 (89%) är över 70 år. Detta trots att 70 procent av de bekräftat sjuka är under 60 år och mindre än 20 procent av de sjuka är över 70 år.

Siffrorna blir riktigt obehagliga om vi jämför antalet bekräftat sjuka i varje åldersgrupp med hur många av dem som faktiskt dött. Då ser vi att bara 0,07 procent av de konstaterat sjuka i gruppen 20-29 år har dött. Det ökar sedan till 0,1, 0,3 och 1 procent i nästföljande tioårsgrupper för att öka till fyra procent i gruppen 60-69 år.

Därefter går siffrorna genom taket. I gruppen 70-79 år har 20 procent av de smittade dött och i gruppen 80-89 år ökar det till 36 procent. Av de smittade över 90 år har 42 procent dött.

Här handlar det alltså inte bara om äldreboenden utan om alla som testats positivt. Man får antingen dra slutsatsen att covid-19 är vansinnigt dödlig för äldre eller att vården totalt har misslyckats i åldersgrupperna från 70 år och uppåt.

Skräckscenariet hade varit en pandemi av samma typ som spanska sjukan, där de yngre drabbades i särklass hårdast. Drygt hälften av de döda fanns den gången i åldersgruppen 20-40 år. Det skall jämföras med fyra promille för covid-19.

Så visst behöver vi en bättre beredskap.

Filed under: Göte Fagerfjäll