Det gäller verkligen att passa på. Vi har mer än 20 jättestora (självsådda) körsbärsträd runt huset och de senaste dagarnas blomning har varit fantastisk. Men två frostnätter och några ordentliga hagelbyar gick hårt åt blomningen. Så kan det gå.

Nu tänker jag inte börja tala om global avkylning bara för att våren varit lite kall. Det räckte så bra med att höra Isabella Lövin tala om sina bruna gräsmattor som bevis för global uppvärmning. Däremot tänkte jag grotta lite mera i Cornonastatistiken och myndigheternas märkligheter. Men först lite mer om vädret.

Arktis var kall
Att det skulle kunna bli en kall vår efter den varma vintern var inte särskilt förvånande. Värmen berodde i stor utsträckning på att temperaturen över Arktis höll sig låg och stabil och när väl den stabiliteten ”släppte” blev det betydligt varmare igen över Arktis och kallare lite längre söderut.

Arktis gick faktiskt från att vara 0,72 °C kallare än normalt i mars till att bli 1,03 °C varmare än normalt i april. Samtidigt gick USA från att vara 1,09 °C varmare än normalt i mars till att bli 0,59 °C kallare än normalt i april. Allt enligt UAH (satellitmätningar). De globala temperaturerna fortsätter neråt efter en topp i februari (som fick väldigt mycket publicitet) och är nu tillbaka vid förra årets nivåer.

Och vad kan man lära sig av det? Tja – att vädret varierar. Det går inte att dra långsiktiga slutsatser av snabba väderförändringar. Så vitt vi kan se fortsätter jorden att värmas så att det kanske blir en knapp grad varmare framåt 2100.

Mindre utsläpp
Coronapandemin borde ge oss en intressant möjlighet att jämföra klimatmodeller med faktiska mätvärden. Nedstängda länder innebär ju kraftigt minskade utsläpp av både koldioxid och annat.

Men hittills har minskade koldioxidutsläpp inte lett till några minskade koldioxidhalter hos mätstationen vid Mauna Loa (basen för Keelingkurvan – går att följa i realtid). Tvärtom såg vi ett litet extra skutt uppåt i april. Med andra ord – inget att tala högt om.

Beredskap inför pandemi
Det är inte lätt att sia om väder och klimat och det är inte lätt att sia om kriser och pandemier. Skillnaden är att man lättare kan förbereda sig inför epidemier och pandemier.

Det mest uppenbara är förstås att se till att ha de viktigaste och billigaste förnödenheterna i lager inför en kris eller en pandemi. Det gäller framför allt självklarheter som skyddsutrustning (munskydd, visir, plastförkläden, engångshandskar, handsprit) och standardmediciner (t ex narkospreparat). Om man har råd är det naturligtvis bra med fältsjukhus, respiratorer och liknande.

I Sverige valde vi att skrota allt – både det som var dyrt och det som var billigt. När pandemin drog igång fanns inte ens den mest basala skyddsutrustning i lager. Så här tre månader senare är situationen ungefär likadan. Trots att en del sjukhus har lyckats komma över utrustning till svartabörspriser är bristen skriande. För privatpersoner är det fortfarande hopplöst att hitta vettiga munskydd och svårt att hitta handsprit. Mycket märkligt.

Tidiga åtgärder
Alla som har någon erfarenhet av sjukvård och smittspridning vet att åtgärder gör bäst nytta om de sätts in tidigt. Den första och mest självklara åtgärden vid en hotande pandemi är därför att säga till både befolkning och vårdpersonal att använda munskydd utanför hemmet och att alltid ha med en flaska handsprit. Alla vet att detta fungerar – det är förmodligen därför det finns så få forskningsrapporter.

Men Folkhälsoinstitutet kunde inte gå ut med den här typen av enkla, självklara och billiga rekommendationer. Det fanns ju varken munskydd eller handsprit. Det lilla som fanns i apotekens lager tog ändå slut på ett par dagar.

Så vi har fått nöja oss med de ständiga litaniorna: ”munskydd behövs inte och kan till och med vara ett problem” och ”tvål och vatten är minst lika effektivt som handsprit”. Att det är dumheter vet alla som arbetat i vården.

Och jag har faktiskt arbetat en hel del i vården. Det var visserligen många år sedan, men att jobba som timvikarie i åldringsvården var också på sjuttiotalet ett utmärkt sätt att dryga ut studielånen.

Innan jag fick börja jobba var jag tvungen att gå en grundutbildning. Den tog en hel dag vill jag minnas och mycket handlade om rutiner mot smittspridning. Självklarheter som att tvätta händerna och sprita dem mellan varje patient och aldrig ta i handtag eller kranar med händerna. Och förstås att använda handskar vid kontakt med infekterade patienter.

Mina gamla erfarenheter får mig att tro att talet om timvikarier som smittspridare mest är snömos. I media låter det som om basala hygienregler skulle kräva år av utbildning och så är det absolut inte. Det räcker med ett par timmar och kanske en extra kvart för att lära sig hantera munskydd.

Samma sak gäller förresten privatpersoner. Det tar inte många minuter att lära sig använda munskydd och handsprit. En liten snabbutbildning inbakad i någon av de många och långa presskonferenserna skulle räcka alldeles utmärkt.

Men som sagt – prylarna måste finnas också.

Ett litet paket
Kanske dags för en enkel beredskapsåtgärd. Här är ett förslag:

Staten tar ansvaret för att sätta samman paket med en halvliter handsprit, en förpackning munskydd, en förpackning engångshandskar och en liten broschyr om hur man skyddar sig mot smitta och använder munskydd och handsprit. Priset för ett sådant här kit handlar väl maximalt om några tior i stora volymer. Fem miljoner paket kostar i så fall ett par hundra miljoner kronor – småpengar i sammanhanget.

Åtminstone vartannat år har vi en ordentlig influensaepidemi i Sverige. I början av epidemin får varje hushåll ett sådant här paket. Gissningsvis skulle i det läget antalet smittade gå ner ganska ordentligt. Förmodligen så mycket att det blir lönsamt för staten.

Det lilla paketet skulle dessutom göra en fantastisk skillnad i en pandemi av den typ vi upplever nu. Men det skulle närmast kunna ses som ”grädde på moset”.

Samtidigt skulle vi förhoppningsvis slippa alla de här dumheterna om handsprit som inte gör någon större nytta och munskydd som gör mer skada än nytta. Det skulle vara skönt det också.

Äldre får morfin
Om man tittar på hela pandemiförloppet lite grand ”från ovan” framstår förvånansvärt mycket av det som gjorts som förvånansvärt dumt. Framför allt finns en löjligt stor skillnad mellan det som sägs och det som faktiskt görs.

Vi kan till exempel titta på den grundprincip som slogs fast redan från början om att ”skydda äldre och sköra”. Hyfsat snabbt infördes besöksförbud på äldreboenden och sjukhem.

Men det hjälpte förstås inte när personalen varken hade skyddsutrustning eller vettiga smittskyddsrutiner. Personalen blev smittspridare – något som man borde ha kunnat räkna ut ganska enkelt.

För att göra det hela ännu värre verkar man ha justerat reglerna för vård av äldre. Det är lätt att titta på statistiken och se att äldre som smittats ytterst sällan kommer till intensivvård. I ett program i Sveriges Radio förra veckan (som sändes sent) framgick det här mycket tydligt. Patienter på äldreboenden flyttas inte till sjukhus utan vårdas på plats. Normalmedicinen är morfin.

Jag såg häromdagen en intervju med en expert på åldringsvård som ville se polisiära åtgärder mot ansvariga politiker. Ärligt talat inte helt svårt att förstå.

Fram tills idag har strax över 88 procent (3 051 personer) av de som dött i Covid19 varit över 70 år. Enligt Svenska Intensivvårdsregistrets statistik finns 512 vårdtillfällen med patienter över 70 år, men då räknas flyttade patienter flera gånger. Om man räknar om enligt Folkhälsomyndighetens totalsiffra handlar det om 375 patienter över 70 år som fått intensivvårdsbehandling.

Vi har alltså 1 393 intensivvårdsbehandlade i gruppen 0-69 år och totalt 408 döda i samma grupp. Det låter rimligt.

Och vi har 375 intensivvårdsbehandlade i gruppen över 70 år och 3 051 döda. Det låter inte alls lika bra.

Usel statistik
På Folkhälsomyndighetens statistiksida finns massor av statistik, men tyvärr är det egentligen bara antal döda och antal intensivvårdade som har någon egentlig relevans. Och då kommer vi snabbt till nästa problemområde för myndigheterna.

För väldigt många beslut verkar tas baserade på rena gissningar. Följetongen om hur många smittade vi har i Stockholm skulle kunna passa i ett humorprogram. Vid något tillfälle lyckades man komma fram till att ett par hundra procent av stockholmarna var smittade.

Anledningen till att statistiken är så osäker är mycket enkel. Det görs förvånansvärt få tester. Utan tester har man inga relevanta indata och utan vettiga indata spelar det ingen roll hur bra modeller man skapat. SISU, skit in – skit ut, är lika sann för medicinska gissningar som för andra gissningar.

Hur kunde det bli så här? Tja – det är inte konstigare än att man inte förutsåg att det skulle behövas munskydd och handsprit. Man insåg förresten inte att det skulle behövas narkosmedel heller.

Svenskarna sköter sig
När man tittar på statistiken är det i alla fall ganska uppenbart att svenskarna sköter sig bra. Väldigt lite talar för att det skulle bero på något som myndigheterna gjort, men myndigheterna har i alla fall undvikit att dra till med drakoniska åtgärder och det är alltid något.

Men visst är det synd att man inte hade någon som helst framförhållning utan tvingades hitta på efter hand. Munskydd och handsprit till alla redan från första veckan hade säkerligen gjort stor skillnad. Reserestriktioner mot Italien var väl en ganska rimlig åtgärd. Och ordentlig skyddsutrustning i äldrevården hade gjort all skillnad i världen.

En massiv teststrategi redan från början hade också gjort stor nytta. Då hade vi sluppit alla dessa killgissningar och undanflykter.

Det jobbigaste är kanske ändå att lyssna på de ansvariga politikerna. Det blir långa tirader som bara går ut på att ansvaret måste spridas till alla. Helst är ingen ansvarig och om någon är ansvarig är det i alla fall inte de ansvariga politikerna. Åtminstone inte mer ansvarig än någon annan.

Sällan har vi väl fått så många argument för politikerförakt.

Men solen lyser och den låga temperaturen håller ner antalet myggor (jag har fixat lite ”myggöl” också). Det är faktiskt helt underbart ute. Och otäcka virus håller sig på avstånd.

Filed under: Göte Fagerfjäll