De senaste månaderna har elpriset varit extremt lågt. Först kom en lång period av starka vindar och sedan kom coronakrisen. Tidskriften ETC tycker därför att det är ett bra tillfälle att lägga ner kärnkraften. Med samma resonemang skulle man kunna spara mycket pengar genom att lägga ner snöröjningen efter en snöfattig vinter eller lägga ner beredskapen inför pandemier efter en period utan stora virusutbrott.

Listan på möjliga dumheter kan göras väldigt lång och tragiskt nog har en hel del av dem redan genomförts. Från början av nittiotalet skrotades nästan hela det svenska försvaret och på kuppen försvann alla svenska beredskapslager av medicinsk utrustning, personlig skyddsutrustning och utrustning för till exempel brandskydd. Organisationen för att hantera pandemier, bränder och andra katastrofsituationer skrotades också.

Så här några årtionden senare är det svårt att förstå att en serie politiker kunde fatta så fullständigt huvudlösa beslut. Det hela var ju så urbota dumt. Ändå fanns det vid tillfället gott om kritiker som klagade högljutt och på ett korrekt sätt beskrev vad som skulle kunna hända. Men varken politiker eller media brydde sig om dem. De sågs mest som gnällspikar.

Fungerar för bra
Grundproblemet är förstås att beredskap kostar pengar utan att ge några omedelbara fördelar. För en politiker är det därför attraktivt att skyffla över ansvaret på ”marknaden” hellre än att faktiskt göra något. Ju mera sällan den ”oförutsedda händelsen” faktiskt händer, desto större blir incitamentet att göra beredskapen till ”någon annans problem”.

Här har vi också förklaringen till att vettiga åtgärder och fungerande organisationer skrotas. De svenska beredskapslagren och den svenska beredskapsorganisationen byggdes upp efter andra världskriget och efter ett par årtionden var vi förmodligen bäst i världen på det här området. Orsaken var enkel – vi ville inte ännu en gång överraskas med ”byxorna nere”. Vår beredskap inför andra världskriget var usel och samma sak gällde inför första världskriget.

Men när inget händer är det som sagt svårt att motivera den årliga ”premien”. Det är svårt nog att motivera kostnaderna för snöröjning efter ett par snöfria vintrar. Att motivera kostnaderna för beredskap mot krig eller pandemier är jobbigt efter ett par årtionden av fred och hälsa.

Det hela påminner om vad som brukar hända efter stora vulkanutbrott. De närmaste åren efter utbrottet vill ingen flytta tillbaka till de drabbade områdena, men med tiden börjar man inse att inget händer. Lagom tills det är dags för nästa utbrott har alla flyttat tillbaka.

Någon måste ta ansvar
Problemet med att lägga över ansvaret för krig, pandemier och andra katastrofer till ”marknaden” är att marknaden är sällsynt dålig på att hantera sådant. Staten kan naturligtvis reglera och ställa krav, men det blir snabbt väldigt komplicerat och ohanterligt. Det gäller speciellt på en avreglerad och konkurrensutsatt marknad.

Det är inte mycket bättre att försöka delegera ansvaret från staten till regioner och kommuner. Talesmän för regeringen talar gärna om att ansvaret för att lagerhålla skyddsutrustning ligger hos regionerna, men alla vet att det bara är ett sätt att skylla ifrån sig.

Till syvende och sist vet nog de flesta att långsiktig beredskap är något som staten måste ta hand om. Det duger inte att ha ett system där alla skyller på varandra och där alla försöker skapa beredskap när katastrofen redan inträffat. Det här ser vi idag när plötsligt alla aktörer inom hälsovård sent omsider försöker lägga upp lager av skyddsutrustning och medicin. Då är det så dags.

Elbrist är katastrofal
Om vi tittar bakåt femtio år eller så är det lätt att se hur dåliga politiska beslut får katastrofal inverkan efter lång tid. Nedläggningen av försvaret och beredskapshanteringen är väl det som diskuteras mest idag, men områden som skolan och polisen har också fått gå igenom uppenbart galna förändringar. Genomgående verkar sådant som fungerar ”lite för bra” betraktas som självklarheter och i och med det något som enkelt kan förbättras eller kostnadsminimeras.

Det här är förmodligen orsaken till att våra politiker kan tillåta sig så avancerade experiment inom elförsörjningen. Alla är vana vid att det alltid finns gott om hyggligt billig el och att elavbrott bara inträffar i undantagsfall efter stormar eller när någon råkat gräva av en ledning. Elbrist på ett mer övergripande plan är inget man behöver kalkylera med.

Ändå inser nog de flesta att Sverige skulle fungera fantastiskt mycket sämre om vi tvingades stänga av hela landsdelar vid kyla eller hög belastning. Det här är visserligen verkligheten i många länder, men i Sverige kan det liksom aldrig inträffa. Tror vi.

Effekt och energi
Problemet är att vi är bortskämda av tidigare generationers förutseende och beredskapstänkande. Utanför Sverige brukar den svenska elproduktionen klassas som ett fantastiskt föredöme när det gäller stabilitet och effektivitet. Kombinationen av vattenkraft, kärnkraft och stabila elnät gör det möjligt att alltid anpassa produktionen efter behovet. Den ”magiska” frekvensmätaren ligger stadigt på 50 Hz och systemet kan producera den effekt som behövs vid varje givet tillfälle.

Men i takt med att vindkraften byggs ut blir elproduktionen allt mindre stabil. Visserligen kan vi i genomsnitt producera all den energi som behövs, men det hjälper tyvärr inte. Ett energiöverskott under en blåsig period kan inte kompensera ett energiunderskott under en period med kyla och svaga vindar. Ju större andel vindkraft som finns i elproduktionen desto större blir problemet.

Det här problemet ökar dramatiskt när elproducenterna tvingas lägga ner kärnkraftsreaktorer för att undvika kollapsande elpriser. Vindkraften i Sverige har ju byggts ut utan att det har funnits ett ökat elbehov. Tyvärr innebär det att den tillgängliga maximala effekten i systemet minskar för varje nedlagd reaktor. Ett stabilt och säkert system blir allt sämre och risken för nedsläckning av hela landsdelar vid kyla och svag vind blir större för varje nedlagd reaktor. Vi satsar stora pengar på att göra ett stabilt och säkert system sämre.

Olönsamt att producera
De senaste månaderna har vindkraftens problem blivit uppenbart. Flera månader av kraftig vind och mycket regn har drivit elpriserna ner mot och till och med under nollstrecket. Coronapandemin och minskad industriproduktion har inte gjort saken bättre.

Idag har det gått så långt att bygget av nya vindkraftprojekt stoppas trots stora subventioner. Befintliga vindkraftsparker går med förlust och ägarna (ofta pensionsfonder som vill vara ”gröna”) riskerar att förlora stora pengar. I det läget är det inte svårt att förstå att en aktör som tidningen ETC (som är kraftigt involverad i vindkraftsbranschen) vill se nedläggningar av fler kärnkraftverk.

Problemet är bara att vi redan nu närmar oss en kritisk punkt. Det räcker att gå tillbaka till början av 2018 för att se hur nära vi då låg maximal elproduktion och maximal överföringskapacitet. Flera veckor av kallt väder ökade elbehovet samtidigt som mycket svaga vindar gjorde att vindkraften inte producerade någon el alls. Som tur var gav alla våra kärnkraftreaktorer full effekt hela perioden och tillsammans med reservkraften i Karlshamn och Stenungsund gick det att undvika nedsläckningar. Men det var på gränsen.

Sedan dess har en stor reaktor (Ringhals 2) stängts ner och ytterligare en (Ringhals 1) kommer att stängas i slutet av 2020. En vinter av samma typ som 2018 går knappast längre att klara utan periodvisa nedsläckningar av samma typ som i Venezuela och Sydafrika. Ännu fler reaktornedläggningar innebär att vi knappast ens klarar en normal vinter.

Ingen tar ansvar
Det här låter kanske som en skröna. Inte skulle väl våra politiker riskera att utsätta landet för så stora faror?

Men det är bara att titta på nedläggningen av försvaret och skrotningen av beredskapssystemen för att inse att politiker faktiskt kan göra de mest vansinniga saker. Ofta till och med i stort samförstånd.

Ta bara en sådan sak som att ingen har ansvar för att Sverige har tillräcklig elproduktion. Så är det faktiskt. Svenska Kraftnät ser visserligen till att systemet fungerar, men inte att det finns tillräckligt mycket. Vid underskott har man beredskap för att stänga ned regioner tills produktionskapaciteten motsvarar behovet.

Så om några år kan svenska folket mycket väl sitta i samma situation som vi gjorde inför coronapandemin. Är det kallt och mörkt i Skåne? Finns det inte tillräckligt mycket el? Vi har ingen aaning om hur det gick till. Kanske har vi varit naiva, men ingen kunde ju veta.

Filed under: Göte Fagerfjäll