Nu börjar jag faktiskt bli trött på myndigheternas spekulationer. Efter ett par månaders pandemi är fortfarande statistiken mest baserad på gissningar och avsaknaden av objektiva data är skriande. Sällan har väl så mycket sagts baserat på så utomordentligt svaga underlag och sällan har väl konsekvenserna av att inte testa visat sig bli så stora.

Ont om tester
Vid det här laget vet nog alla att den svenska katastrofberedskapen avvecklades från nittiotalet och framåt. Från att förmodligen ha haft världens bästa beredskap, både vad gäller material och organisation, gick Sverige till att varken ha beredskapslager eller beredskapsorganisation. En remarkabel genomklappning.

En av konsekvenserna blev att vi vid pandemins början varken hade testutrustning eller en organisation som klarade av att göra storskaliga tester. Och vad värre är – vi hade inte ens en organisation som klarade av att snabbt bygga upp testresurser. Medan länder som Sydkorea och Island redan tidigt kunde göra storskaliga tester för att se hur situationen faktiskt såg ut fick vi nöja oss med gissningar.

Och så här har det fortsatt. Medan andra länder testar och verifierar ägnar sig Sverige åt gissningar och förhoppningar. De senaste siffrorna från Folkhälsomyndigheten anger 16 004 bekräftade sjukdomsfall och 1 937 dödsfall. Samtidigt berättade man igår att en liten test av blodgivare i Stockholm (en test som tydligen hade en hel del brister) visade att 11 av 100 hade haft viruset. Det skulle enligt före detta statsepidemiolog Johan Giesecke innebära att 500 000 – 600 000 stockholmare redan varit sjuka i covid-19. Hur många det handlar om i landet som helhet har ingen den blekaste aning om.

Objektiva data
Det här är naturligtvis fullständigt katastrofalt. Hur skall man kunna genomföra vettiga åtgärder när man inte vet varken hur läget är eller hur det förändras? Med det här arbetssättet skulle hela industrialismen ha varit otänkbar och alla effektiviseringar vara omöjliga. Objektiva data är grunden för allt. Om man inte kan mäta effekterna av en åtgärd går det inte att avgöra om den var positiv eller negativ.

Det märkligaste har nog ändå varit att höra det eviga ”tugget” om att storskaliga tester är meningslösa och förmodligen skadliga. Jag vet inte hur många gånger jag hört Anders Tegnell säga detta. Troligen lika många gånger som han sagt att onödigt avancerad skyddsutrustning gör mer skada än nytta och att ansiktsmasker inte gör någon nytta.

Borde ha kunnat fungera
Det här betyder i och för sig inte att jag är motståndare till ”den svenska modellen” för att hantera pandemin. En kombination av relativt milda restriktioner för ”gemene man” och ett starkt skydd för riskgrupperna är absolut ingen dålig idé. Förutsättningen är förstås att man har verktyg för att övervaka processen.

Men utan objektiva data spelar det ingen roll vilka modeller man väljer. I verkligheten var otroligt många fler smittade än vad Folkhälsomyndighetens gissningar gav vid handen.

Det spelade heller ingen roll att Tegnell hävdade att man måste ha symtom för att smitta. Den symtomfria vårdpersonalen smittade ändå. Med storskaliga tester av vårdpersonal skulle sådana gissningar snabbt ha kunnat vederläggas, men utan tester var det gissningarna som gällde. Så är det fortfarande.

Så de grupper som skulle skyddas kom i stället att bli de mest utsatta för smitta. Äldreboenden blev snabbt pesthärdar, där smittad personal utan symtom spred virus. Att personalen inte ansågs behöva skydd gjorde inte saken bättre. Bristen på skyddsutrustning hade ju omdefinierats till att skydd inte behövdes.

Respiratorerna räcker
Märkligt nog verkar ändå intensivvårdsplatserna med respirator räcka till. Detta trots att de minskats med sådär 90 procent sedan nittiotalet. Det lilla antal militära vårdplatser som byggts upp har hittills inte behövt användas.

Det här kan man antingen tolka som att vården har tillräcklig kapacitet eller som att många aldrig får möjlighet att vårdas i respirator utan går direkt till palliativ vård, alltså ”vård i livets slutskede”.

Statistiken tyder väl tyvärr på att det senare är mest sannolikt. Hittills har 1 182 coronapatienter fått intensivvård och av dem har de flesta överlevt. Samtidigt har vi 1 937 döda och de allra flesta av dem har alldeles uppenbart aldrig kommit i närheten av varken intensivvård eller respirator.

I praktiken verkar ”palliativ vård på distans” ha blivit något av standard på många äldreboende. Läkarna behöver inte ens besöka de sjuka utan det räcker med en bedömning från en sjuksköterska och ett telefonsamtal. Enkelt och praktiskt, men en aning tveksamt etiskt sett. Ur statistisk synvinkel verkar dessutom ibland bara de första dödsfallen bokföras som covid-19, medan efterföljande klassas som ”naturliga”. Men sådant rättas förstås till med tiden.

Det blev väldigt fel
Redan nu kan vi i alla fall slå fast att myndigheterna inte på något sätt har lyckats följa sina intentioner. Målet var att hålla ner antalet döda i riskgrupperna, men resultatet blev precis tvärtom. Riskgrupperna har i stället utsatts för extremt stora smittorisker. De grupper som var viktigast att skydda är de grupper som har utsatts för störst smittorisk.

Vi kommer säkert att få höra många ansvariga tala om att vi ”inte kunde veta” eller att vi ”alla är ansvariga”. Men det är helt enkelt inte sant. Alla som har någon kunskap om processer vet att objektiva data är nyckeln till fungerande processer. Om man inte testar kan man heller inte utvärdera och då blir allt baserat på gissningar.

Datorvirus
Det säkraste är förstås att undvika kontakt med andra människor. Det gäller speciellt att hålla sig borta från sjukhus, vårdinrättningar, kollektivtrafik, taxi och andra ställen som har hög exponering mot smitta.

Många arbetsplatser har gått över till hemarbete, men det har tyvärr ökat risken för en annan typ av smitta. Hemmanätverken är för det mesta betydligt osäkrare och mera utsatta för datorvirus. Vi ser nu en kraftig ökning av virusattackerna och det gäller att vara på sin vakt mer än någonsin.
Det kan alltså vara läge att skapa separata subnät för arbetsdatorerna och att stänga av uppenbara attackpunkter som övervakningskameror och Internetanslutna prylar. Det är också hög tid att se till att routrar och datorer är uppdaterade och att de inte använder lösenord som ”admin” eller ”1234”. Undvik barnens och husdjurens namn också.

Mediciner
Sedan får vi väl hoppas på fungerande vacciner och mediciner vad det lider. Tyvärr innehåller den tonic water som säljs i affärerna alldeles för lite kinin för att det skall märkas, så det finns ingen anledning att självmedicinera med gin och tonic för den sakens skull. Men det finns ju andra anledningar.

Att lägga sig bakom avgasröret på dieselbilen är heller inte att rekommendera. Visserligen är kväveoxid (NO) bra för andningen och verkar ha positiv effekt på covid-19-drabbade. Men kraftigt förhöjd halt av koldioxid är knappast särskilt positivt för andningen. Så det är nog bättre att sjukvården fortsätter att köpa sin kväveoxid på gastub.

Varmt i norr
I skuggan av coronpandemin har klimatfrågorna fått betydligt mindre utrymme än normalt. Men märkligt nog har den gamla tesen om ”tre gånger så stor uppvärmning i norr” fått fart igen. En del företrädare från SMHI hävdar att Jokkmokk har hela två graders temperaturhöjning jämfört med 0,8 grader globalt.

Tittar man lite närmare på statistiken handlar det framför allt om att det var jäkligt kallt i Sverige i slutet av 1800-talet, något som man svårligen kan skylla koldioxiden för. Men ännu intressantare är att journalistnätverket EDJNet faktiskt redan gjort ett mastodontjobb för att jämföra temperaturdata i alla större europeiska städer. Först blev det visserligen fel (man hävdade att Kiruna haft mer än tre graders uppvärmning), men efter rättelser är faktiskt gruppens grafiska databas väldigt intressant. Data kommer från de olika ländernas nationella databaser och presenteras på samma sätt för alla städer.

EDJNet startar sina dataserier år 1900 och jämför sedan genomsnittstemperaturen från 1900 till 2018 med genomsnittstemperaturen från år 2000 till 2018. Det är ett ganska rimligt sätt att räkna och för Kiruna ser vi en ökning med 1 °C baserat på SMHIs data. Skellefteå och Luleå visar 0,9 °C uppvärmning. För Kiruna är de varmaste åren 1938, 2011, 1934, 2015 och 1920.

Längre söderut är den uppmätta uppvärmningen ofta större. Högst ligger städer som Köpenhamn, Helsingborg och Cordoba med runt 1,5 °C och lägst ligger städer som Limerick och Ponta Delgada med ca 0,2 °C. Kiruna ligger faktiskt precis på genomsnittet, medan Skellefteå och Luleå ligger strax under genomsnittet.

Man kan dra ett par uppenbara slutsatsen av data från undersökningens 558 städer. Den enklaste är att temperaturökningen är minst för städer som ligger nära havet. Det gäller framför allt Atlanten och Nordsjön. Den andra slutsatsen är att en hel del mätdata förmodligen innehåller stora felkällor. Men det är inget nytt.

Däremot kan man absolut inte dra slutsatsen att uppvärmningen är större längre norrut. Inget pekar på det, trots att klimatmodellerna har det som en grundbult.

Här nere i Blekinge sägs vi i alla fall nu få några dagar med ordentlig värme efter en lång period av vackert men kyligt väder med nattfrost nästan varje natt. Lite regn skulle väl inte skada heller för att få igång växtligheten på allvar. Men som vanligt blir väl vädret som det blir. Eller som min svärmor brukade säga: ”Människan spår men Gud rår”.

Filed under: Göte Fagerfjäll