Uttrycket ”Spending money like a drunken sailor” är gammalt och välkänt. Tyvärr verkar numera våra politiker ha tagit över den rollen utan att ens vara berusade. Ta till exempel försöken att snabbt skapa en fossilfri fordonsflotta, där kostnaderna riskerar att bli lika stora som försvaret, polisen och rättsväsendet tillsammans, samtidigt som klimatvinsterna blir minimala. Pengarna rullar på ett sätt som nästan får de meningslösa sol- och vindsatsningarna att framstå som måttliga.

Nu är jag inte på något sätt ute efter att tala illa om dagens sjömän. Men om vi backar lite drygt hundra år till den tid då fartygsbesättningarna var stora och resorna tog månader är det lättare att förstå varför dåtidens sjömän ofta hade svårt att hålla i pengarna. Efter några dagar med vin, kvinnor och sång i en stor hamnstad var det inte mycket kvar av hyran. Sången var kanske inte så dyr, men resten.

Våra pengar
Att en sjöman gjorde slut på sina surt förvärvade pengar på några dagar var ändå hans eget problem. Det var ju hans pengar och inget som någon annan behövde lägga sig i. Men när våra politiker slösar bort pengar som fulla sjömän är det våra pengar de slösar bort. Det är väldigt mycket värre.

Låt oss då göra några snabba kalkyler på områden där våra politiker agerar fulla sjömän. De mest uppenbara finns inom klimatområdet och värst är nog slöseriet när det gäller att skapa en fossilfri fordonsflotta.

Ett ton per svensk
Tanken är att övergången till fossilfria fordon skall gå mycket snabbt. Våra politiker har bestämt att Sverige redan 2030, alltså om bara 10 år, skall ha en fossilfri fordonsflotta. För att nå dit har man skapat en rad subventioner och avgifter som kan få vem som helst att häpna. Senast var det Riksrevisionen som häpnade.

Men låt oss först titta på vad de försöker åstadkomma.

Låt oss för enkelhetens skull säga att privatbilarna i Sverige släpper ut ett ton koldioxid per svensk. Totalt finns ca 4,9 miljoner bilar i drift som kör totalt 6 842 miljoner mil per år. Om vi antar att alla bilar är bensinbilar kommer 10 miljoner ton koldioxid att motsvara en genomsnittsförbrukning på 0,85 l/mil (en liter bensin ger 1,7 kg koldioxid). Genomsnittsutsläppen av koldioxid blir då 146 g/km.

Det här är ganska högt räknat, men hellre det än att hamna i en diskussion om detaljer.

Stora skattepengar
Skatten på bensin ligger i dag runt 9,50 kronor per liter (inklusive moms). Med förutsättningarna ovan blir de totala skatteinkomsterna på privatbilarnas drivmedel knappt 55 miljarder kronor per år eller 5 500 kronor per svensk. Det stämmer ganska bra med de verkliga siffrorna.

Till det kommer fordonsskatten med ett par tusen kronor per år för halvstora bensinbilar. Det blir ytterligare ca 10 miljarder i skatteinkomst. Personbilar är en fin inkomstkälla för staten. Faktiskt hela tre procent av de totala skatteintäkterna eller 1,3 procent av Sveriges BNP.

Byte till elbilar
Men våra politiker vill som sagt ha ett snabbt byte till elbilar och kostnaden verkar få bli nästan hur hög som helst. Så låt oss titta på hur stora kostnaderna blir om de lyckas.

Till att börja med är det en väldig skillnad mellan beskattningen av el och beskattningen av bensin. El beskattas med ca 44 öre/kWh inklusive moms (lägre i norra Sverige) och om vi räknar med en genomsnittlig elförbrukning på 2,3 kWh per mil får staten en skatteintäkt på 1 krona per mil för elbilar. Jämfört med dagens situation förlorar staten 7 kronor per mil eller knappt 48 miljarder per år om alla bilar blir elbilar.

Till det kommer att elbilar inte betalar fordonsskatt. 65 miljarder i skatteintäkter har då plötsligt blivit knappt 7 miljarder. En skillnad på 58 miljarder.

Men det slutar inte här. För att få svenskarna att byta till elbil ger staten (vi) ett bidrag på 60 000 kronor per bil. Hittills har effekten blivit att elbilsköparna snabbt sålt bilen vidare till Norge (ibland efter bara tre månader).

Om vi dessutom tar med skattereglerna för tjänstebilar blir det hela riktigt jobbigt. Där klassas elbilar mycket lågt (en Tesla beskattas ungefär som en Skoda Octavia) och tjänstebilsägaren kan dessutom dra av körda mil i tjänsten med 9,50 per mil, alltså som en bensinbil. En fin affär – men inte för staten.

Jätteförlust
Om alla bilar i ett slag skall bytas mot elbilar får staten punga ut med ca 290 miljarder kronor på ett bräde. Om vi sprider ut den subventionen över tio år blir det 29 miljarder per år och över fem år (mera sannolikt) blir det 58 miljarder kronor per år.

Skatteintäkten av elbilarna är med dagens regler ca 7 miljarder kronor. Beroende på hur lång avskrivningstid vi använder hamnar vi på en årlig förlust på mellan 22 och 51 miljarder. Då har vi ändå struntat helt i de ganska vansinniga tjänstebilsreglerna för elbilar.

En inkomst för staten på 65 miljarder kronor har på det här sättet bytts i en förlust på mellan 22 och 51 miljarder kronor. Åtgärderna kostar alltså någonstans mellan 87 och 116 miljarder kronor. Det är 5,5 procent av alla skatteintäkter. Försvaret, polisen och hela rättsväsendet kostar idag knappt 100 miljarder kronor.

Kostnad per kg koldioxid
Men vi måste väl göra allt som är möjligt för att minska koldioxidutsläppen? Låt oss jämföra vinst och förlust.

Vi talar alltså om tio miljoner ton koldioxid eller ett ton per invånare. Om vi snabbt byter till rena elbilar kommer koldioxidutsläppen i Sverige att minska med mer än 90 procent.

Okej, jag vet att den här kalkylen inte går ihop. En så kraftig ökning av elförbrukningen (framför allt den momentana) tillsammans med planerade nedläggningar av kärnkraft kommer att kräva fossileldade kraftverk. Men strunt i det för ögonblicket. Det är så mycket som ändå inte går ihop.

Den viktigaste minusposten blir ändå elbilsbatterierna. Med dagens produktionsmetoder ”kostar” det enligt IVL ungefär 150 kg koldioxid (150-200 kg) per kWh batteri. IVL har visserligen kommit med en ny rapport baserad på batteriproduktion med fossilfri el (61-106 kg/kWh), men de siffrorna gäller förstås inte dagens batteriproduktion. Knappast de närmaste tio åren heller.

En elbil startar alltså med en ”skuld” på 7-13 ton koldioxid. Om vi slår ut 4,9 miljoner elbilar över 10 år landar vi på 3,4-6,4 miljoner ton koldioxid per år. Det är lägre än dagens 10 miljoner ton, men långt från noll. Dessutom tillkommer lite koldioxid för den el som förbrukas och rimligen lite ”ränta” för att så mycket koldioxid släpps ut tidigt.

Men låt oss för enkelhetens skull vara snälla och kalkylera med en minskning från ett ton koldioxid per person till 500 kg. Det gör dessutom kalkylerna enkla och återigen – hellre räkna lite generöst än att riskera diskussioner om detaljer.

Staten kommer i det här läget att betala mellan 87 och 116 miljarder kronor per år för en minskning av koldioxidutsläppen med 5 miljoner ton. Politikerna värderar alltså koldioxiden till någonstans mellan 17 och 23 kronor per kg koldioxid eller 29-39 kronor per liter bensin. En full sjöman på 1800-talet skulle knappast kunna göra en värre kalkyl.

Kärnkraft
Om koldioxiden är värd 20 kr/kg blir alla andra kalkyler väldigt märkliga. Nedläggningen av de två reaktorerna vid Ringhals (R1 +R2) minskar till exempel den stabila elproduktionen med 13,2 TWh/år. Att i stället flytta ett antal serverhallar (t ex Amazon, Google, Facebook, Microsoft) till Kungsbacka skulle innebära en global utsläppsminskning på uppskattningsvis 0,5 kg/kWh, alltså 6,6 miljoner ton koldioxid per år. Det är betydligt mer än vinsten av en total övergång till elbilar. Med våra politikers sätt att räkna (fulla sjömän) skulle det vara värt 132 miljarder kronor per år eller lika mycket som statens kostnader för försvaret och sjukvården.

Nedläggningen av R1 och R2 är en alldeles ovanligt usel affär.

Solen går inte med vinst
Men varför tjata om kärnkraft när vi har gratis solenergi och vindkraft? Alla politiker är ju så rörande överens om att det är en bra affär. Till och med solceller på villan är en bra affär, trots det låga priset för den energi som säljs vidare.

Tyvärr är det mest fulla sjömän här också. Att lägga solceller på taket kan på lång sikt bli en hygglig affär för villaägaren. Investeringsstödet betalar en del av investeringen och den producerade elektriciteten minskar elräkningen.

Men för staten (alltså vi andra) är det en dålig affär. Investeringsstödet är en ren kostnad och den inbesparade elkostnaden är till större delen inbesparad skatt. Staten förlorar på bägge ställena.

Dessutom produceras solel framför allt under de perioder då vi inte har någon elbrist och dessutom på ett väldigt intermittent sätt. Till en del går det att kompensera med vattenkraft, men resultatet blir ändå överproduktion under perioder då det är svårt att exportera el till vettigt pris. Eftersom solel inte kan räknas in i effektbudgeten (ingen el när solen inte lyser) blir det hela negativt för elmarknaden.

Till och med klimateffekterna är negativa så länge vi håller oss i Sverige. Precis som elbilsbatterierna startar solpanelerna med en ganska stor ”koldioxidskuld” eftersom produktionen är energikrävande och nästan alltid görs med fossilbaserad el (Kina).

Tanken är att den här skulden skall bytas till en vinst efter ett antal år. Man kvittar då elbehovet vid produktionen mot den totala elproduktionen och räknar fram en ”break-even” efter fem år eller så.

Men i Sverige blir den här kalkylen meningslös. Kolbaserad elenergi kan inte kvittas mot fossilfri elenergi. Koldioxidskulden betalas aldrig av eftersom den alternativa produktionen är lika fossilfri som den från solpanelerna.

Enda sättet att få kalkylen att gå ihop är att stänga kärnkraften och ersätta den med kolkraftverk. Riktigt så illa har det inte gått ännu, men det är illa nog att vi betalar stora pengar för att öka världens koldioxidutsläpp.

Vi var för duktiga
Hela den nuvarande svenska energipolitiken är faktiskt en katastrof. Politikerna vägrar se verkligheten som den ser ut och agerar i stället utifrån en tänkt verklighet där allt är annorlunda. Gissningsvis befinner de sig i tanken någonstans i Tyskland eller Danmark.

Problemet är förstås den eländiga kärnkraften. Den fungerade redan från början alldeles för bra och gjorde alla satsningar på intermittent kraftproduktion fullständigt meningslösa. 1985, när den sista reaktorn gick igång, hade vi en i stort sett perfekt elproduktion som alla andra länder var vansinnigt avundsjuka på.

Redan då hade vi lika stor elproduktion som idag och alla visste att reaktorerna med en och annan uppdatering (och effekthöjning) skulle kunna köras väldigt långt in i framtiden. Enda anledningen att skifta teknik skulle vara om en ny kärnkraftsgeneration visade sig vara billigare och bättre. Vindkraft och solenergi har alltid varit ett skämt i jämförelse med svensk kärnkraft.

Byggde vindkraft ändå
Varför byggde vi då vindkraftverk och satsade på solenergi? Ja det kan man sannerligen fråga sig. Eller rättare sagt – allt handlade om politik och aktivism.

De senaste årtiondena har vi därför stängt reaktor efter reaktor för att i stället bygga fula vindkraftsparker. Det hela har varit fruktansvärt dyrt och tekniskt sett vansinnigt ineffektivt. Vi har slösat pengar som fulla sjömän för att skapa en sämre elproduktion och en sämre eldistribution.

Hela tiden har politiker från alla kanter talat om hur viktigt det är att ha en kombination av vattenkraft, vindkraft, solenergi och kärnkraft. Problemet är bara att de rimligen hela tiden har vetat att det inte är sant. Vi hade redan ett närmast perfekt energisystem och varje tillägg av intermittent energi innebar enbart problem (och extra kostnader).

Under 2018 producerade kärnkraften 65,8 TWh. Vindkraften producerade 16,6 TWh. De i förtid nedlagda reaktorerna skulle ha producerat nästan 22 TWh om vi jämför med 2018 års produktionssiffror. Det är lätt att inse att vindkraftsutbyggnaden hittills helt och hållet skett på kärnkraftens bekostnad.

Gröna fonder
I den här jämförelsen framstår det närmast som fickpengar att lägga uppåt 20 miljarder per år i den klimatfond som utlovades efter Paris-avtalet (vi måste nog kompensera för USAs uttåg). Vi lär också få betydligt högre EU-avgifter efter att Storbritannien försvinner och Frankrikes fulla sjömän tar över EU. Men några tiotal miljarder är väl inte mycket att diskutera. Och det där med att annullera 11,7 miljoner utsläppsrätter värda 3 miljarder kronor – tja ”jag är så god så det gör ont i mig”.

”Pengarna skall rulla och humöret ska va’ glatt” sjöng Nationalteatern en gång i tiden. Idag rullar pengarna utan att vi blir ett dugg glada. Det är kanske dags att vi ställer den stora frågan:

”Vad fan får vi för pengarna?”

Filed under: Göte Fagerfjäll