Norden har ingen egen kultur, ungdomsbrottsligheten beror på borgarnas skattesänkningar, Stockholm behöver varken Bromma eller ny bana på Arlanda. Stolpskotten har haglat senaste veckan och då har jag inte ens nämnt RRVs mördande kritik mot regeringens miljöbilssatsningar. Men vi börjar med lite funderingar kring flyget i Sverige och alla misstagen som gjorts.

SAS famösa reklamfilm hade nog gått hem ganska hyfsat för femton år sedan. Då var det fortfarande ”inne” att beskriva svensk, norsk och dansk kultur som ”i grunden barbarisk” eller obefintlig. Allt som är bra har vi fått utifrån – det var både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt rörande överens om. Internationalism är alltid bra och nationalism är alltid dåligt.

Men sedan dess har pendeln svängt ganska dramatiskt och i de flesta länder har politikerna tvingats inse att den egna befolkningen inte är så där gulligt internationalistisk som man hade fått för sig. Det hela har förstärkts av en rad misslyckade försök till överstatlig styrning. I Storbritannien slutade det med Brexit.

Att i det läget gå ut med den reklamfilm som SAS faktiskt lanserade kan väl närmast klassas som självskadebeteende. Eller som någon kritiker uttryckte det: ”de enda som gillar filmen är rimligen de som vägrar att flyga”. Att lägga gigantiska pengar på att göra kunderna förbannade kan inte vara vettigt.

Spiken i kistan
I Sveriges får väl SAS-filmen läggas till de övriga stolpskott som vår nationella flygpolitik excellerat i. Det är definitivt inte något som vi behöver i dessa coronatider. Men låt oss ta det från början.

En gång i tiden skulle alla nationer med självaktning ha ett eget flygbolag. Det gällde också de skandinaviska länderna, med svenska ABA och SILA, norska DNL och danska DDL. Men för små länder blev det svårt att nå ekonomisk bärkraft så efter andra världskriget (1946) slogs SILA, DNL och DDL samman i SAS. Två år senare inkorporerades också ABA.

I valet mellan Stockholm, Oslo och Köpenhamn valde man av outgrundlig anledning Köpenhamn som bas för SAS. Kanske för att Köpenhamn redan då var mycket mindre än Stockholm och något mindre än Oslo, men sannolikt främst för att danskarna är så mycket bättre på att förhandla.

Finland var inte med i samarbetet. Där startades redan 1923 Aero O/Y, som 1953 blev Finnair. Finnair har naturligtvis sin bas i Helsingfors och är mycket framgångsrika, inte minst på långlinjer till Japan och USA.

I Norge insåg Bjørn Kjos redan i början av nittiotalet att SAS hantering av Oslo lämnade mycket övrigt att önska. Han startade 1993 Norwegian, med Oslo som hemmabas. Det har inte varit helt enkelt, men för Norge och norskt näringsliv innebär det att Oslo är en viktig internationell knutpunkt med många internationella långlinjer. Förra året sålde norska staten sista delen av sitt aktieinnehav i SAS.

Sverige måste väl i det här sammanhanget klassas som den stora förloraren. Inget flygbolag kan sägas ha Arlanda som hemmabas och det avspeglar sig på antalet långlinjer. SAS har till exempel inte en enda direktlinje från Arlanda till Asien och bara två till USA (New York och Chicago). Faktum är att Norwegian har många fler direktlinjer från Arlanda till USA än SAS.

Direktflyg är överlägset
Spelar det då någon roll om resan går direkt eller om man tvingas byta en eller ett par gånger? Svaret är naturligtvis – det spelar en otroligt stor roll och det blir bara viktigare för varje år.

Utvecklingen går utan någon som helst tvekan bort från den gamla ”commuter”-tanken, med jätteflygplan som flyger mellan ett fåtal destinationer och medeldistansflygplan som flyger första och sista ”benet”. Airbus misslyckande med jätteflygplanet A380 (nu nedlagd) var ett bevis på den här trenden.

Då är det väl en himla tur att vi har Norwegian? De hade ju långtgående planer att lägga sitt nav på Arlanda. Vad hände med det?

Tja, det tog stopp i och med flygskatten. Där kan vi verkligen tala om ett stolpskott eller kanske snarare ett grundskott mot det svenska näringslivet. Skatten är utformad så att den missgynnar långflygningar från svenska flygplatser. Resultatet är att vi i Sverige tvingas kvar i ett gammalmodigt och ineffektivt system med byten i stora städer som Helsingfors, Oslo eller Köpenhamn (obs ironi). I praktiken går förstås resorna snarare via städer som London, Hannover och Paris.

Den som vill leka med klimatargument kan ta fram sin jordglob och jämföra avstånden mellan direktflyg och byte i Mellaneuropa för långflygningar till USA eller Japan/Kina. Skillnaden är förvånansvärt stor på våra breddgrader. Vi har alltså nått både ökade koldioxidutsläpp och försämrade konkurrensvillkor. Lite av ett miljöpartistiskt Kinderägg.

Men Air China Air har i alla fall en direktlinje från Stockholm till Peking.

Miljöpartiet slåss nu för att både lägga ner Bromma Flygplats och stoppa en ny bana på Arlanda. Det vore ett nytt och intressant stolpskott att addera till de många övriga.

Ungdomsbrottslighet
Långflyg är alltså ingen svensk paradgren. Däremot klättrar ungdomsbrottslighet och gängbrottslighet uppåt på den listan.

I och för sig är ungdomsbrottslighet inget nytt. Däremot är ”omvänt rasistiska” hatbrott mot ungdomar något modernt och extremt obehagligt. De senaste tio åren har media gjort sitt bästa för att undvika publicitet runt ökningen av den här typen av brott – något som naturligtvis inte fungerat.

Vad händer då när alltsammans nu exploderat i och med att ett alldeles ovanligt obehagligt rån av den här typen hamnat i domstol? Tja, massmedia kan förstås inte längre lägga locket på. I stället blir det rapportering i full skala av både det här och gamla fall. Det finns gott om sådana.

Och vad gör regeringen? Först får vi höra stolpskott som ”skattesänkningar är värre än ökad ungdomsbrottslighet”. Sedan lanserar Löfven praktstolpskottet: ”det var borgarnas fel”.

Det här var en krishantering värdig Venezuelas Nicolás Maduro. Grundtanken var väl något i stil med: ”vi har ju alltid rätt så då måste rimligen våra fiender ha fel – svårare är det inte”.

Det var ungefär lika dumt som när SAS i förra veckan skyllde alla negativa kommentarer till SAS-filmen på ”ryska troll”. Jisses.

Noll koll
Jag måste väl erkänna att jag log i mjugg (lite drygt) när Riksrevisionen levererade sitt betyg över regeringens klimatpolitik. Allt sågades jäms med fotknölarna och slutbetyget var något i stil med: ”ni har ekorrar i skorna”.

Och nog finns det orsak att reagera. Klimatpolitiken verkar vara en lång rad stolpskott där ingen gjort några vettiga analyser varken om effekt eller kostnad.

För den som läser min krönika är väl inte det här några nyheter. För det mesta räcker det ju med ett papper, en enkel kalkylator och en sökmotor för att inse att de flesta åtgärder som görs är minst sagt märkliga. Kostnaderna är i många fall löjligt höga samtidigt som effekterna är marginella eller obefintliga.

Men visst är det skönt att få höra samma sak av Riksrevisionen. Och visst var det intressant att höra deras åsikter om höghastighetstågen tidigare förra året. Nu väntar jag bara på samma sak om energipolitiken. Där kan vi verkligen tala om stolpskott.

Avdankade politiker
Det är lätt att fråga sig hur så mycket kan hanteras så illa. Polisen, försvaret, skolan, sjukvården, listan kan göras alldeles för lång och det hela har pågått alldeles för länge. Tyvärr ligger nog ett av svaren i politiseringen av våra myndigheter.

För vart man än ser hittar man avdankade politiker i toppen av viktiga myndigheter. Det är fullständigt nedlusat av politiker av alla tänkbara färger och orsaken kan inte rimligen vara att de är så kompetenta inom myndigheternas specialområden. Politiker brukar inte vara överdrivet välutbildade – det är heller inget krav för politiker.

Men i en myndighet är förutsättningarna annorlunda – eller borde vara det. Där krävs kompetens och framför allt en förmåga att stå stark när klåfingriga och inte överdrivet sakkunniga politiker vill ha alltför många ord med i laget. Stridslinjen bör i det läget inte gå mellan de anställda på myndigheten och en politiserad ledning.

Den som vill leta skräckexempel på det här behöver inte leta länge. Polisen är kanske den myndighet som varit värst utsatt när det gäller politiska dumheter som under många år genomförts av en politiserad ledning. Kanske något att titta på för Löfven?

Corona ställer till det
Och till sist – vad händer med internationella mässor och konferenser i dessa tider av coronaskräck? I elektronikvärlden är vi ju vana vid täta kontakter med Kina och en internationell elektronikmässa utan kinesiska deltagare blir närmast löjlig.

Det största avbräcket var förstås avblåsningen av Mobile World i Barcelona. I år skulle dessutom Mobile World bli starten för den kommersiella 5G-satsningen, något som gör det hela ännu tråkigare.

SEMICON Korea ställdes också in och SEMICON China är uppskjuten på obestämd tid. Om det ger några negativa konsekvenser är svårt att avgöra.

Embedded World är fortfarande tänkt att äga rum nästa vecka. Mässledningen uppdaterade sitt besked om det i går. Ett antal utställare har visserligen ställt in, men det mesta pekar på ”go ahead” även om antalet besökare riskerar att minska jämfört med det normala.

Har då det här någon påverkan på våra lokala mässor, framför allt S.E.E. i början av maj? Tja – knappast några negativa effekter i alla fall. Snarare blir lokala mässor vinnare, även om färre representanter från kinesiska huvudkontoren finns få plats.

Filed under: Göte Fagerfjäll