Nej, en kub med en sida på 24 meter har inte en volym på 24 kubikmeter och vi har inte 2 000 gånger mer koldioxid i luften än vi faktiskt har. Det är praktiskt att kunna ett fåtal storheter och formler utantill och det skadar aldrig att göra överslagsberäkningar när journalister med uppenbar dyskalkyli försöker övertyga oss om dumheter.

Jag inbillar mig inte för ett ögonblick att jag är en hejare på matematik eller vetenskap. Jag är totalt rökt när det kommer till differentialekvationer och jag måste alltför ofta konsultera högre makter (Google) för att omvandla storheter. Det som sitter i skallen är väl framför allt grundskolans matte och fysik (i och för sig ganska avancerad på sin tid).

Ändå verkar alltför ofta mina patetiskt usla kunskaper vara överlägsna dem hos våra politiker, journalister och andra som syns i media. Ibland får jag för mig att dyskalkyli, alltså svårigheter att överhuvud taget förstå matematik, är en förutsättning för att få bli sedd eller hörd i media.

Frågesporter med kändisar
Jag är barnsligt förtjust i frågesporter och idag innebär det ofta att man får se kändisar tävla mot varandra i program som ”På Spåret”. De flesta deltagarna verkar få total hjärnstopp när en fråga över huvud taget innehåller siffror. Det löser man normalt sett genom att helt undvika den typen av frågor. När man för några år sedan bad de medverkande i På Spåret räkna ut arean på en cirkel skilde sig resultaten med minst en faktor hundra. Alla hade naturligtvis fel.

Det här kan man kanske se som lite charmigt, men jag blev lite bestört när en sköterska i ett mera folkligt frågesportsprogram gjorde fel på en faktor tusen när det gällde ett enkelt volymförhållande. Jag skulle bli nervös om hon satte ett dropp på mig.

Tusen gånger fel
Tyvärr är sällan journalister så där fantastiskt duktiga de heller. Den senaste uppenbara missen hittade jag i Svenska Dagbladet i helgen. Det handlade om guld och orsaken till att guld brukar användas som ”säker hamn” i osäkra tider.

Artikelförfattaren hade kollat med en av våra banker för att få veta hur mycket guld som faktiskt finns i världen och fått svaret: ”en kub med 24 meters sida”. Tyvärr lade författaren själv till: ”alltså 24 kubikmeter”. En liten felräkning på 13 824 gånger.

Det är naturligtvis lätt att göra en miss, men i det här fallet visar det ändå att artikelförfattaren inte tänker i termer av rimlighetskontroll och överslagsberäkning.

I och för sig kan hyfsat renommerade forskare också tänka kort. I ett frågesportsprogram fick Emma Frans, forskare, författare och ofta använd ”vetenskapsguru”, frågan om viken gas som tillsammans med syre utgjorde huvuddelen av atmosfären. Svaret blev: ”koldioxid”.

Det här var säkert en lapsus, men jag har sedan dess svårt att ta henne riktigt på allvar. Det handlar ändå om en miss på 2000 gånger i ett ämne som totalt genomsyrat den offentliga debatten i åratal. Om hon åtminstone sagt argon, som det finns mer än tjugo gånger mer av än koldioxid. Svaret var förstås kväve, den gas som tar upp 78 procent av vår luft.

Enkla överslag
Hur skall man då komma runt de värsta misstagen? Tja det krävs inte så fantastiskt mycket.
Till att börja med är det praktiskt att memorera några grundläggande data. Ljudets hastighet, avståndet runt ekvatorn, atmosfärens sammansättning, ungefärlig tid för romarriket och sådant. Det är också bra att snabbt kunna konvertera mellan hastighetsenheter (meter per sekund, knop och kilometer per timme), mellan olika avståndsenheter och mellan olika viktenheter. Över huvud taget är det bra att kunna relatera till data i olika format utan att omedelbart börja blunda med hjärnan.

Utifrån det här kan man för det mesta göra snabba överslagsberäkningar i huvudet. Det blir inte exakt, men man hamnar i rätt region. Redan här kan man väldigt ofta dra slutsatsen att producenten av TV-programmet/tidningsartikeln inte vet vad han/hon talar om. Enkla överslagsberäkningar räcker ofta väldigt långt.

Varför är det fel?
Nu är det förstås inte så illa att allt som sägs i radio eller TV är felaktigt. Möjligen kan man utgå ifrån att i stort sett allt som sägs i ”Klotet” är fel. Men för den som har ett skeptiskt sinnelag är det alltid värt att först göra en snabb rimlighetskontroll och sedan gå in och kolla fakta om något verkar konstigt. Det brukar löna sig.

För många program och artiklar räcker det att fråga sig: ”är det här verkligen sant?” Efter ett tag märker man att frågan för vissa producenter eller författare i stället bör vara: ”varför är allt som han/hon säger helt fel?”.

Det hela påminner om en liten lek vi hade när treans TV-kanal var ny och vi hade en Sverigeparabol (minns ni den?). Vi brukade titta på TV-shop, där prylar lanserades med fantastiska argument. Utmaningen var att se igenom överorden och berätta vad det var som inte sades och som gjorde de olika prylarna värdelösa. För värdelösa var de nästan alltid.

Intelligensfällan
Men inte kan det väl vara så illa att journalister, politiker och programledare medvetet står och ljuger? Man måste väl kunna tro på folk. Och när vetenskapen säger en sak måste det väl vara sant?

Jag hittade härom dagen en artikel i SvD om ”intelligensfällan”, hur intelligenta och välutbildade människor kan göra de mest säregna saker eller tro på de märkligaste saker. 44 procent av medlemmarna i kanadensiska Mensa trodde till exempel på astrologi.

Vi som var med på sjuttiotalet såg det här på nära håll. Tron på uppenbara dumheter som blodig revolution, planekonomi och kulturrevolution var klart starkast bland de välutbildade och uppenbart intelligenta.

Artikeln i SvD baseras på bok av vetenskapsjournalisten David Robson och verkar intressant. Men någonstans i mitten verkar både boken och artikeln gå i sin egen fälla.

För plötsligt tar man upp klimathotet och då gör man det vanliga misstaget att slå samman alla som är skeptiska i en enda ”religiös” grupp. Jag förstår mycket väl hur man tänker Både Robson och artikelförfattaren ”vet” ju hur verkligheten ser ut och de kan naturligtvis inte tänka sig några invändningar mot sin övertygelse. Grundvalen är lika stark som Jan Myrdals politiska grundval och lika omöjlig att rucka.

Skeptiker är skeptiska
Problemet med att fösa samman alla skeptiker i en religiös fålla är förstås att skeptiker i grunden är skeptiska till allting som sägs. Det är det som gör dem så fruktansvärt irriterande. Det är mycket lättare föra samman ”klimathotstroende” i en fålla.

Naturligtvis finns det människor som vägrar att tro på klimathotet för att de har en egen ”religion”. Det kan handla om solcykler eller något annat. Och vem vet – de kanske till och med har rätt i någon mån.

Men vanliga skeptiker är naturligtvis skeptiska också till sådant. Åtminstone tills dess det finns bevis och där är vi inte på långt när.

Jag gissar att skeptiker på sin tid var väldigt skeptiska till den geocentriska världsbilden eller tanken på att jorden är platt. Alla skeptiker som sett ett segelfartyg försvinna under horisonten måste rimligen inse att de ”plattroendes” världsbild är felaktig. Och ”den himmelska dansen” som planeterna sades utföra (för att få den geocentriska världsbilden att hänga ihop). Jag menar – ärligt talat.

Det är lätt att applicera tankarna från ”Intelligensfällan” på sådana som trodde på en platt jord och en geocentrisk världsbild. Eller på de som trodde på kommunismen, eugenik (rashygien), den kommande istiden (på sjuttiotalet) och mycket annat. Men att använda de tankarna på skeptiker – nej jag är skeptisk.

2050
Vi kan i alla fall glädja oss åt att SVTs serie ”Rapport från 2050” är slut. I tre avsnitt har vi fått se den gråa dystopiska framtid som väntar oss om vi vill bli klimatneutrala.

Det märkligaste för en skeptiker som jag är att i stort sett alla de åtgärder som lanseras som nödvändiga verkar vara så meningslösa. Allt förutsätter till exempel att vi lägger ner kärnkraften och ersätter den med elände och armod. Vad det skall vara bra för kan jag inte för mitt liv förstå. Att skapa energibrist bara för att få lida – är inte det dumheten inkarnerad?

Det viktigaste verkar alltså vara att tvinga framtidens stackars människor till ett liv i armod och beroende av staten. Inte för att det gör någon nytta – det är lätt att visa hur meningslösa åtgärderna är – men av någon annan anledning. Det hela luktar maktgalenskap och stalinism lång väg.

Rimlighet
Hur det nu än är med klimathot och annat – fakta är bra och rimlighetsanalyser är alltid vettiga. Jag stötte av en händelse på ett TEDtalk med David MacKay, där han tittar på energiproduktion och energianvändning utifrån enkla kalkyler. Hur mycket land går det åt för att skapa energi med energiskog, vindkraft, solel etc och hur mycket energi använder vi i olika länder.

David MacKay tar inte ställning till vad som är bra eller dåligt. Han bara plockar fram fakta med enkla beräkningar (”på baksidan av ett kuvert”). Det hela är mycket intressant och den som har 18 minuter till övers kan använda dem på mycket sämre sätt.

Filed under: Göte Fagerfjäll