Årets stora trafikhelg står för dörren och nu gäller det att köra lugnt och säkert. Så jag tänkte ta fram lite data som minskar klimatångesten och gör det lättare att koppla av bakom ratten. Familjebilen är ju faktiskt ett alldeles ovanligt klimatsmart sätt att ta sig fram. Men först lite om klimattoppmöten och ”den svenska vägen”.

Efter det havererade klimattoppmötet i Madrid kan det kanske behövas lite riktlinjer för vad som är vettigt och mindre vettigt. Då är nog Sverige och Sveriges utveckling de senaste femtio åren en betydligt bättre utgångspunkt än FN-metoden att fråga ett stort antal diktatorer (och en del andra statsöverhuvuden) om de vill ha pengar. För det vill de alltid.

Över huvud taget visar väl mötet i Madrid begränsningarna i att använda FN som ”världsregering”. Att Guterres vill öka FNs inflytande är fullständigt naturligt, men att världens nationalstater skall begränsas av en ”polsk riksdag” där huvuddelen av länderna bara är ute efter att få pengar – det är svårare att förstå.

Sverige gjorde rätt
Som tur är har vi ett land som faktiskt redan gjort allt det där som alla verkar ha så svårt att komma överens om. Sveriges utveckling de senaste 50 åren är ganska fantastisk och visar att det går att förena miljöåtgärder, klimatåtgärder och en vettig energipolitik.

Grundbulten är förstås elektrifieringen av Sverige. Till att börja med skedde den med hjälp av vattenkraft, men det var inte förrän kärnkraften introducerades som det verkligen började hända saker.

Det här är lätt att se. 1970 var vattenkraften i praktiken färdigutbyggd, men Sverige låg ändå i topp bland industriländerna när det gällde utsläpp av fossil koldioxid. Vi låg på 12 ton per invånare, alltså ungefär samma nivå som konkurrerande länder som Tyskland (13 ton) och Storbritannien (12 ton).

När kärnkraften introducerades på allvar blev det möjligt att ”sälja in” idén om billig och säker el till industrin och till hushållen. Det förändrade allt. Idag släpper Sverige bara ut lite drygt en tredjedel per invånare jämfört med vad vi gjorde 1970 (4,1 ton per invånare 2018 enligt globalcarbonatlas.org). Tyskland ligger på 9,1 ton per invånare.

160 ton per invånare
Hur mycket inbesparad koldioxid har då kärnkraften inneburit? Tja, det handlar nog om ungefär 160 ton per invånare över en fyrtioårsperiod. Det är en ganska fantastisk siffra. Faktiskt mycket mer än vad Sverige totalt sett kommer att släppa ut fram till år 2050 med dagens utsläppsnivå.

Under samma period har vi nästan helt raderat ut våra utsläpp av svavel, dioxin, kolväten och annat obehagligt. Vi har också i stort sett blivit av med övergödningen från jordbruk, avlopp och industrier. Sannerligen inte illa.

Observera att i stort sett inget av den här positiva utvecklingen har med vår nuvarande ”gröna” regering att göra. Snarare har mycket av de senaste årtiondenas politik handlat om att försöka få bort det som visat sig fungera bra och ersätta det med sådant som visat sig fungera dåligt.

Tankeexperiment
Låt oss för ett ögonblick fundera över vad som hade hänt om de ”goda” (kärnkraftsmotståndarna) hade vunnit över oss ”onda” och kärnkraften verkligen hade stoppats då för fyrtio år sedan. Med tanke på att det mesta av den nuvarande miljörörelsen har sin bakgrund i kärnkraftsmotstånd är det en helt rimlig fundering.

Då hade vi följt alla de normala industriländerna och aldrig sparat några 160 ton koldioxid per invånare.
Tanken svindlar. Vi ”onda” har i praktiken sparat 160 ton koldioxid per invånare. Vilken tur att de goda stoppades den där gången.

Idag satsar de goda fortfarande på att stoppa kärnkraften. Konsekvenserna i form av ökade koldioxidutsläpp är hyfsat lätta att beräkna.

Men låt oss i stället titta på de områden där de goda faktiskt vill minska koldioxidutsläppen – sådana finns ju också. Där verkar det viktigaste vara att minska privatbilismen och subventionera fram en fossilfri bilflotta för dem som då fortfarande har råd att ha bil.

Om vi på en gång skulle byta ut alla de 4,9 miljoner privatbilar som är i trafik i Sverige (minus 35 000 elbilar) skulle staten till att börja med få punga ut med 292 miljarder kronor i miljöbilsbonus. Låt oss hålla den siffran i huvudet en stund.

Spara 330 kg per år
I Sverige körde personbilarna förra året 6 842 miljoner mil. Det täcker mer än åttio procent av persontransporterna, så privatbilarna gör utan tvekan ett stort och viktigt arbete.

Vi kan för enkelhetens skull räkna med att alla de här bilarna är hyfsat stora dieselbilar i ”Passat-klass” med deklarerade koldioxidutsläpp på 120 g per km. I praktiken blir det kanske något mer, men med tanke på den ganska höga inblandningen av biodiesel kan vi utan vidare räkna med 120 g. Vi når då totala utsläpp på 8,2 miljoner ton. Det är ändå högt räknat.

Utsläppen för privatbilismen landar då på 820 kg koldioxid per invånare. Inte så allvarligt kan man tycka i förhållande till den ganska fantastiska nyttan.

Om vi med subventioner och skatter lyckas få alla att byta till elbil kan vi minska utsläppen en aning. Globalt sett handlar det förmodligen om minst 20 och maximalt 40 procent sett över bilarnas livslängd.

Låt oss för den goda sakens skull räkna med maxnivån 40 procent. Vi minskar då koldioxidutsläppen med knappt 330 kg per invånare och år (250 kg är nog egentligen en betydligt rimligare siffra).

Galen miljökalkyl
Över en fyrtioårsperiod har då ”de goda” lyckats spara 13 ton koldioxid per invånare. Det skall jämföras med de 160 ton koldioxid som vi onda sparade på att inte låta de goda vinna.

Faktum är att hela den besparing vi (kanske) kan göra genom att tvinga alla att gå över till elbil försvinner i ett slag om vi räknar på förlusten av att i förtid lägga ner reaktor 2 i Ringhals. Den 30 december tar vi alltså ett politiskt beslut (i praktiken är det ett politiskt beslut) som minskar den fossilfria elproduktionen med 6,7 TWh per år. Det blir 335 kg koldioxid per invånare och år om vi räknar (lågt) med 0,5 kg koldioxid per kWh. Och det måste vi nog göra – koldioxidutsläpp är globala och det finns alltid en alternativanvändning för stabil el, till exempel serverhallar.

Det här kan vara värt att tänka på när Ygeman talar om behovet av statliga bidrag för att rädda kärnkraftsreaktorer. Han har naturligtvis helt fel – en förlängning med 20 år skulle utan vidare vara värd en investering på 66 miljarder per reaktor (se Svenskarna vill ha kärnkraft). Det är flera gånger mer än vad det faktiskt kostar och det behövs inga statliga pengar, bara en garanti att kärnkraften inte tvingas lägga ner av politiska skäl.

292 miljarder i miljöbilssubvention för att skifta till elbilar är däremot statliga pengar. Till det kommer en rad minskade skatter som årligen skulle dränera statskassan på gigantiska belopp.

Vi får alltså en ganska ”lustig” miljökalkyl där en total och omedelbar övergång till elbilar kostar staten 292 miljarder kronor (till att börja med) och en livstidsförlängning av reaktor 2 vid Ringhals inte kostar något alls. Bägge åtgärderna ger samma miljöeffekt.

R2 går i graven den sista december.

Nästa år gör vi samma sak en gång till, med reaktor 1.

De goda är inte bra på att räkna.

Jultrafiken
Men åter till jultrafiken. Jag och många andra ”roar” oss med att köra långa sträckor för att hälsa på släktingar och vänner eller fira jul på det lantställe som så många svenskar har.
Hur hemska är vi då? Och hur mycket ångest borde egentligen klösa våra inälvor?

Tja, jag kan väl använda mig själv som exempel. Jag kör ju ofta mellan Stockholm, Tjörn och Blekinge, senast förra veckan.

En sådan här rundresa motsvarar en körsträcka på 140 mil eller 1 400 km. Min bil skall enligt specifikationen släppa ut 120 g koldioxid per km och med det tidigare resonemanget kan vi utan vidare räkna med 120 g. En rundresa landar då på 168 kg koldioxid, varav maximalt 85 kg för mig (vi är aldrig färre än två i bilen).

Jag skulle kunna säga att kärnkraftens inbesparade utsläpp för mig personligen motsvarar ungefär 2 000 sådana här rundresor.

I verkligheten gör jag nog åtta sådana här resor per år. Det skulle motsvara 680 kg koldioxid om vi aldrig var fler än två i bilen. I verkligheten är vi ofta tre eller fyra så en rimligare siffra är 500 kg.

Det här är egentligen ganska fantastiskt. Bara 500 kg koldioxid för så mycket resande. Det är klart mindre än en enda flygresa till Kreta.

Den som packar in hela familjen i den dieseldrivna bilen och kör 100 mil i jultrafiken kommer bara att generera ungefär 30 kg koldioxid. Sannerligen inget att känna ångest för.

Med det här sättet att räkna skulle ”typfamiljen” kunna göra lite drygt 5 000 julresor för den koldioxid som kärnkraften sparat in. Eller varför inte 50 julresor i stället för en enda Thailandsresa.

Varför inte järnväg?
Men alla måste ju dra sitt strå till stacken, säger då alla ångestfyllda aktivister. Det spelar ingen roll om det inte spelar någon roll. Vi måste agera nu och bilen är det självklara målet.
Så varför inte lyda och köpa en biljett till tåget i stället?

Alla vet nog svaret på den frågan. Tåget är nog praktiskt om man råkar bo bredvid en tågstation och skall till en annan tågstation.

I verkligheten ser det inte ut på det viset. För de allra flesta är det otroligt mycket enklare att packa bagageutrymmet fullt med julmat, kläder, verktyg och allt annat som behövs och sedan spänna fast ungarna och köra. Bilen är helt enkelt oerhört praktisk, speciellt om man reser med mer än en liten väska (alla fyller alltid bilens bagageutrymme).

Dessutom skulle bokningssystemen mycket snabbt braka samman om alla bilister beslutade sig för att ta tåget. Eller rättare sagt – biljetterna till jultrafiken skulle ta slut någon gång i januari. Trots allt som sägs om ökad tågtrafik står fortfarande bilen för mer än åttio procent av resandet och tåget för mindre än tio procent.

Så vi bilister hjälper faktiskt tågresenärerna genom att hålla oss borta från spåren.

Långflyg är värre
Att fara runt i Sverige med bil innebär alltså en liten klimatbelastning i förhållande till nyttan. Dagens bilar är dessutom ganska oproblematiska vad gäller utsläpp av partiklar, kväveoxider och sådant. Ungefär samma sak gäller inrikesflyget. Det genererar inte särskilt stora utsläpp.

Då är det värre med de långa flygresorna. Inte för att utsläppen per personkilometer är så allvarliga, utan för att sträckorna blir så långa.

Det är till exempel 870 mil till Thailand. Även om utsläppen bara är 70-120 g koldioxid per flugen km och passagerare (beroende på ”höghöjdstillägg), innebär det 1,2 till 2 ton koldioxid per person. Det skall jämföras med 30 kg per person för bilresan till släkten (100 mil tor). Vi talar om en skillnad på mer än 50 gånger.

Bör vi alltså sluta resa utomlands?

Nej, det verkar inte vara någon särskilt bra idé. Trots allt är det viktigt att vidga sina vyer. Men visst kan det vara rimligt att tänka en gång extra inför långresorna.

Bilen är bra
Det riktigt fåniga är ändå att försöka få folk att sluta köra bil. Det är inte svårt att se att nyttan med bilen vida överskuggar klimatbelastningen.

Inte ens i Sverige, där vi i praktiken slutat elda med fossila bränslen, står bilen för mer än 20 procent av de fossila koldioxidutsläppen. Med tanke på nyttan borde det rimligen vara den sista besparingen som görs, inte den första.

Så kör lugnt och fint i jultrafiken och glöm allt vad ångest heter.

God Jul

Filed under: Göte Fagerfjäll