Bara 11 procent av svenskarna vill lägga ner kärnkraften. Ringhals tyska delägare vill förlänga drifttiden på befintliga reaktorer för att sedan bygga nya. Kraven på en ny energiuppgörelse växer snabbt och media ser ut att svänga i kärnkraftsfrågan. Till slut kunde jag inte låta bli att skriva ännu en krönika om kärnkraften.

”Vi såg inte det här komma” verkar vara en vanlig kommentar bland politiker och media just nu. Och i raden av misstag klättrar nu hanteringen av kärnkraften upp till en topposition bland de frågor där flest partier har gjort bort sig allra mest.

Alla har säkert sett hur kärnkraftsfrågan i många år har fungerat som köttben i en rad regeringsförhandlingar. Socialdemokraterna har ”dissat” kärnkraften för att få Miljöpartiet att gå med i regeringen och för att få Vänsterpartiet att ”rösta rätt”. Alliansen gjorde samma sak för att hålla centerpartisterna nöjda. I och med att media under många år varit stabilt kärnkraftsnegativa har det varit möjligt att betrakta kärnkraften som en politisk icke-fråga.

Positiv opinion
Som i så många andra frågor de senaste åren har kärnkraften behandlats på ett sätt som inte alls motsvarar folkopinionen. Trots massivt negativ publicitet i många år har opinionsundersökningarna visat att förvånansvärt få faktiskt vill lägga ner kärnkraften. Den senaste siffran på 11 procent (Novus oktober 2019 på uppdrag av Analysgruppen) är visserligen ovanligt låg, men ingen Novusundersökning de senaste 12 åren visar en högre andel än 24 procent. Inte ens 2011, då Fukushima-olyckan fick Tyskland att besluta om total avveckling.

I stället har vi hela tiden haft en stor opinion för att fortsätta att driva befintliga reaktorer. Lägsta siffran var 2014, med 66 procent och den högsta 2008, med 82 procent. Årets siffra på 78 procent är alltså hög, men inte extrem. Däremot är andelen motståndare lägre än någonsin förr (11 procent mot 15 procent 2008).

Vill bygga nytt
En intressant trend är också att andelen som vill ha mer kärnkraft har ökat såpass kraftigt. Enligt senaste undersökningen vill 43 procent av befolkningen bygga nya reaktorer vid behov. Tidigare toppnotering låg på 40 procent och genomsnittet fram till förra året låg på 35 procent.

De senaste tre åren har vi sett en ”tjurrusning”, från bottennivån 28 procent 2017 (efter energiuppgörelsen då många nog gett upp) till 36 procent 2018 (då KD lyfte frågan i valet) och till årets 43 procent.

Ännu fler kan tänka sig att ersätta befintliga reaktorer med nya. I årets undersökning kan 51 procent tänka sig det, medan bara 23 procent inte vill se nya reaktorer när de gamla tjänat ut.

Kvinnorna ändrar sig
De verkligt stora skillnaderna märks när vi anlägger ett genusperspektiv. Sedan många år har män varit mycket mer positiva till kärnkraft än kvinnor.

Året undersökning visar att 17 procent av kvinnorna vill lägga ner kärnkraften, mot 6 procent för männen. ”Bara” 67 procent av kvinnorna är positiva till att köra befintliga reaktorer, mot 88 procent av männen. 22 procent av kvinnorna vill bygga mer kärnkraft vid behov, mot 63 procent av männen.

Ändå är detta en mycket kraftig positiv förändring på bara ett år. I undersökningen 2018 ville rekordhöga 28 procent av kvinnorna lägga ner kärnkraften, mot 9 procent för männen. Bara 14 procent av kvinnorna ville bygga ny kärnkraft vid behov, mot 57 procent för männen.

Yngsta och äldsta
Däremot är skillnaden mellan åldersgrupper förvånansvärt liten. Mest positiva är faktiskt de yngsta (upp till 29 år), med 82 procent och de äldsta (över 60 år), med 83 procent. Mellangrupperna ligger på 72 procent (30-44 år) och 74 procent (45-59 år). Andelen som kan tänka sig att bygga ny kärnkraft vid behov varierar bara från 41 procent till 44 procent.

Det är också svårt att se någon större skillnad i motståndet mot kärnkraft. Det varierar från åtta procent (över 60 år) till 14 procent (45-59 år).

Den grupp som snabbast har bytt åsikt verkar vara de unga. Där har på två år motståndet minskat från 30 till 13 procent. Intresset för att bygga ny kärnkraft vid behov har gått från 21 till 43 procent.

Lövin har problem
Och vad kan man då dra för slutsatser av det här siffertugget?

Tja, Isabella Lövins framträdande i söndagens SVTs Agenda hade en sällsynt dålig timing. Kanske inte fullt lika dålig som Stefan Löfvens i samma program veckan före, men väldigt nära.

Isabella Lövin körde sin vanliga retorik med elöverskott och dyr kärnkraft. Hon försökte till och med påstå att det var billigare att lägga ned befintlig kärnkraft än att ha den kvar, men det trodde hon nog inte på själv.

Att Miljöpartiet har problem med kärnkraften är naturligtvis inget nytt. Hela partiet är bildat från antikärnkraftrörelsen och nedläggning av kärnkraft står på första, andra och tredje plats på att-göra-listan.

Samtidigt försöker man hävda att klimatfrågan är den viktigaste för partiet och då kan det verka tveksamt att lägga ner fossilfri el. Det hela blir riktigt jobbigt om man har bestämt sig för att använda ekonomiska argument (som inte håller) i stället för tekniska argument (som inte fungerade).

Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet fick tillsammans stöd av 21 procent av väljarna i förra valet. Om bara 11 procent av väljarna vill lägga ner kärnkraften är det lätt att inse att inte ens de mest kärnkraftsfientliga partiledningarna har stöd hos sina egna väljare. Det är ett extremt jobbigt läge.

Löfven har problem
Om Isabella Lövin har problem måste situationen rimligen vara ännu mycket värre för Stefan Löfven. Hans parti går nu i otakt med sina väljare i fråga efter fråga och kärnkraftsfrågan är förmodligen värst av dem alla. Det finns knappast särskilt många kärnkraftsmotståndare kvar bland väljarna när de ”riktiga” antikärnkraftpartierna har tagit sin andel.

Att tvingas driva en energipolitik som inte har stöd hos de egna väljarna och som dessutom är uppenbart katastrofal för landet – det kan inte vara skojigt. Priset för MP-samarbetet framstår nog idag som obehagligt högt.

Kan då Socialdemokraterna göra en kovändning på samma sätt som man gjorde med asylpolitiken? Det blir inte lätt. Men att fortsätta i gamla spår är knappast ett bättre alternativ.

Ny överenskommelse
Det hela ställs på sin spets om/när Moderaterna går ut och kräver en ny energiöverenskommelse. Den senaste opinionsundersökningen och KDs framgångar i valet har gett Moderaterna blodad tand. Att man inte längre behöver ta hänsyn till Centerpartiet innebär att man äntligen kan säga vad man tycker.

Problemet är att det saknas minst ett mandat. SD, M och KD är självklara kärnkraftsförespråkare och det ger 154 röster. Liberalerna är traditionellt det mest kärnkraftsvänliga partiet av dem alla och det är svårt att se hur de skall kunna göra annat än att stödja ett nytt avtal. Det skulle totalt ge 174 röster av 349. Men det fattas en röst.

Så den stora frågan är väl om partilinjerna håller. Vill Socialdemokraterna fortsätta energipolitiken ”ända in i väggen” eller vågar de skifta riktning? Eller snarare – är det partipiskan som gäller till hundra procent.

Hundra blommor
Och varför är det då så förtvivlat viktigt att få bort kärnkraften? Alla politiker brukar ju tala om hur alla energislag behövs. Det hela låter ofta som något i stil med Mao Zedongs ”låt hundra blommor blomma” (vi vet förresten hur det slutade).

Men verkligheten ser annorlunda ut. Vissa energislag passar ihop, medan andra fungerar riktigt dåligt. Det har att göra med investeringskostnader, produktionskostnader och lagringsmöjligheter.

Kärnkraft, vindkraft och solenergi har mycket höga investeringskostnader, men extremt låg produktionskostnad. Det finns inga inbyggda lagringsmöjligheter utan allt måste konsumeras i produktionsögonblicket. Att reglera ner energiproduktionen är möjligt, men meningslöst. Halverad produktion ger dubbla kostnaden per kWh. Man kan lika gärna dumpa överskottet i närmaste sjö.

Vattenkraften har också mycket höga investeringskostnader och låg produktionskostnad. Skillnaden är att tekniken har en ganska stor lagringskapacitet. Så länge man håller sig inom vattendomarna (högsta/lägsta vattennivå) går det att variera produktionen över tiden. Största problemet är att vattenkraften inte kan byggas ut mer.

Kärnkraft och vattenkraft
Kärnkraft och vattenkraft är en alldeles ovanligt lyckad kombination. Kärnkraften kan köras för fullt med bästa möjliga ekonomi och vattenkraften behöver bara ta hand om topparna. Om systemet är rätt dimensionerat kan både vattenkraften och kärnkraften utnyttjas fullt ut. Under sommaren, då elbehovet är lägre, kan reaktorerna tas ner en i taget för underhåll.

Det hela är ett prydligt och deterministiskt system som har fungerat utmärkt bra de senaste femtio åren. Det har dessutom en bra marginal för effektiv utbyggnad. En mix av sextio eller sjuttio procent kärnkraft och resten vattenkraft är förmodligen optimal och det innebär att Sverige utan vidare skulle kunna öka sin elproduktion med 50 procent med bibehållen effektivitet. Det går förmodligen till och med att dubbla elproduktionen utan problem.

Vindkraft och vattenkraft
Vindkraft/solenergi och vattenkraft fungerar också hyfsat väl tillsammans även om regleringen blir väldigt mycket krångligare. Vind- och solenergi är ju inte förutsägbar och varierar mycket kraftigt. Det krävs därför mycket mer reglerkraft än med kärnkraft.

I ett system med enbart vind/sol/vatten blir det i praktiken vattenkraften och ledningsnätet som sätter gränsen för maximal ekonomisk produktion. Vattenkraften måste kunna klara hela elförsörjningen vid de perioder då det är vindstilla och mörkt. I Sverige är det inte möjligt, ens med en kraftigt utbyggnad av elnäten och nya generatorer i vattenkraftverken.

För att klara kalla vinterperioder behövs därför reservkraft, förslagsvis gaseldad. Gaskraftverk är billigare än kolkraftverk och det finns vettiga ekonomiska skäl att reglera ner gaskraftverken när det blåser (höga driftskostnader). Ett antal stora gaskraftverk på de platser där kärnkraften finns idag skulle lösa både effektbrist och energibrist.

Det här är absolut inte någon dålig lösning för länder som saknar kärnkraft. I Sverige är det däremot svårt att argumentera för att ersätta fossilfri el med fossilbaserad el. Det är inte något som brukar finnas i planerna för ”det förnybara energisystemet”.

Dålig kombination
En kombination av kärnkraft, vattenkraft, vindkraft och solenergi är däremot ett elände att styra och något som med automatik ger dålig ekonomi. Varken vindkraft eller kärnkraft kan regleras på ett ekonomiskt vettigt sätt så det går knappast att undvika överproduktion och kraftigt varierande priser.

Eftersom vind- och solenergi inte är förutsägbar måste kärnkraften och vattenkraften klara hela toppeffekten under kalla vinterdagar. Det innebär att det är svårt att se några fördelar i ett energisystem med sol/vind/vatten/kärnkraft jämfört med ett system med bara kärnkraft/vattenkraft.

Vill man vara elak kan man säga att vindkraften i det här läget enbart bidrar med högre kostnader och lägre inkomster. I praktiken blir det omöjligt att göra några investeringar, varken i vindkraft eller i kärnkraft, utan stora statliga subventioner. Det hela kanske skulle kunna fungera i ett statligt kontrollerat system, men knappast i en marknadsekonomi. I praktiken måste man välja mellan kärnkraft eller vind/sol/gas.

Något måste bort
Var står vi då idag?. Oskarshamn har redan lagt ner två reaktorer (O2 2015 och O1 2017) för att få upp elpriset. De bägge reaktorerna i Barsebäck lades ner 1999 och 2005 ”på allmän begäran”, men också för att få upp elpriset. I år stänger Vattenfall R2 och nästa år följer R1. Bägge nedläggningarna görs för att få upp elpriset.

Under 2018 producerade kärnkraften 65,8 TWh. Vindkraften producerade 16,6 TWh. De i förtid nedlagda reaktorerna skulle ha producerat nästan 22 TWh om vi jämför med 2018 års produktionssiffror. Det är lätt att inse att vindkraftsutbyggnaden hittills helt och hållet skett på kärnkraftens bekostnad.

Med nedstängningen av R2 och R1 minskar elproduktionen med ytterligare 13,2 TWh (räknat på 2018 års produktion). Totalt har vi då stängt 35 TWh stabil och fossilfri kärnkraft.

Hade kunnat köras
Ur både ekonomisk och teknisk synvinkel framstår vindkraftsutbyggnaden som vansinnig. Vi har betalat ut gigantiska pengar i subvention för att bygga något som vi inte behöver. För att kunna pressa in vindkraften i systemet har vi lagt ner stabil energiproduktion som vi faktiskt behöver.

Våra politiker säger förstås att de reaktorer som lagts ner och de som kommer att läggas ner är för gamla och hade/har passerat gränsen för vad som är möjligt att underhålla.

Men det är absolut inte sant. Johan Svenningsson, vd för svenska Uniper, säger idag att reaktorerna i Ringhals kan uppdateras för att köras till 2065. Samma sak kunde ha sagts om O2, O1, B1, B2, R1 och R2.

Allt handlar till slut om kostnaden för uppgradering och underhåll. De kostnaderna är stora men långt mindre än att bygga vindkraft. Inget är så billigt per kWh som att livstidsförlänga ett fungerande kärnkraftverk (O1 hade förresten uppgraderats till nyskick när den lades ner.

Värt 66 miljarder per reaktor
Låt oss göra en enkel nationalekonomisk kalkyl:

Det nationalekonomiska värdet i att livstidsförlänga en reaktor ligger rimligen en bra bit över 50 öre per kWh om alternativet är vindkraft. Om vi tar med värdet av stabil baskraft och kostnaden för de nya elnät som vindkraften kräver hamnar vi förmodligen en bra bit över en krona.

Ringhals 1 och 2 producerade förra året 6,6 respektive 6,7 TWh. Om vi räknar med 50 öre per kWh kommer vi alltså fram till att en livstidsförlängning är värd minst 3,3 miljarder per år och reaktor. En förlängning med 20 år är i så fall värd en investering på 66 miljarder per reaktor.

De redan nedlagda reaktorerna hade med samma kalkyl kunnat livstidsförlängas med 38 miljarder för O1, 48 miljarder för O2 och 48 miljarder vardera för B1 och B2.

Falsk matematik
Hur kunde då elproducenterna fatta beslut om nedläggning av en hel rad reaktorer? Kan de inte räkna?

Det handlar helt enkelt om skillnaden mellan nationalekonomi och företagsekonomi. Och framför allt om företagsekonomi i ett politiskt ”riggat system”.

För Sverige och svenskarna hade det varit en fantastisk affär att livstidsförlänga både de nu nedlagda reaktorerna och de som håller på att läggas ner. För Sverige hade det utan problem varit värt att investera 300 miljarder för O1, O2, B1, B2, R1 och R2. De verkliga investeringskostnaderna hade dessutom stannat på en mycket lägre nivå.

Men kraftbolagen såg en politisk vilja att bygga vindkraft som de visste skulle komma att sänka elpriset. De såg också en vansinnig kärnkraftsskatt som togs ut på den totala producerbara elen och inte på den faktiskt producerade elen. I det läget var enda vettiga alternativet att lägga ner reaktorer för att hålla upp priset.

I en ”riktig” marknadsekonomi hade naturligtvis inte vindkraften i Sverige haft en chans. Det fanns ingen elbrist och det fanns definitivt ingen anledning att förstöra elnät och effektbudget.

Vindkraftutbyggnaden i Sverige är till hundra procent ett politiskt tilltag och ekonomiskt och tekniskt sett ett dåligt skämt.

Redundans och effektbudget
Hur hade det då sett ut om vi sluppit de här dumheterna?

Tja, vi hade till att börja med haft kvar redundansen vid kärnkraftverken. Tre reaktorer i Oskarshamn och fyra reaktorer i Ringhals är mycket säkrare än en reaktor i Oskarshamn och två i Ringhals. Två reaktorer i Barsebäck hade dessutom gett Malmöområdet den stabila el de saknar idag.

Vi hade haft ett betydligt bättre effektläge vid kalla vinterdagar (som i början av 2018). 2,5 GW extra på rätt ställe hade gjort susen. Nu plockar vi dessutom bort ytterligare 1,7 GW baskraft från den expansiva Göteborgsregionen. Det blir inte billigt ur nationalekonomiskt perspektiv.

Dessutom hade vi sluppit se alla dessa vindkraftverk som förfular våra kuster och dödar våra rovfåglar. Helt i onödan.

Det fixar sig – kanske
Jag hade egentligen inte tänkt skriva någon krönika om kärnkraft på ett tag. Men just nu händer så mycket att jag inte kunde låta bli.

Vid det här laget har jag tjatat om kärnkraft i mer än tio år (sedan början av 2009) och jag har väl egentligen aldrig trott att någon politiker skulle våga lyfta frågan på allvar. Motståndet från media och andra håll har varit alldeles för massivt och de politiska låsningarna har varit totala. För egen del har det hela mest varit en liten hobby.

Men bara sedan förra året har det hänt massor. Kärnkraften har lyft från en icke-fråga till att bli en av de absolut hetaste politiska diskussionsämnena. Det nya politiska landskapet efter januariavtalet innebar att bägge de partier som förhindrade alla diskussioner plötsligt hamnade på samma sida.

Samtidigt ser vi en ganska fantastisk teknisk utveckling, där en lång rad företag lanserar extremt intressanta lösningar. Också där ser vi ett slut på många års teknisk och ekonomisk låsning.

Så vem vet – det kanske fixar sig till slut.

Filed under: Göte Fagerfjäll