Är det kanske dags att plocka fram en tårögd flicka som kan gråta över de senaste femtio årens förspillda möjligheter? Det internationella motståndet mot kärnkraft innebar att bara Sverige och Frankrike i full skala drog nytta av den teknik för minskade koldioxidutsläpp som faktiskt fungerar. Och vad värre är – de flesta verkar idag satsa på den väg som Tyskland visat är dyr och verkningslös. De vill dessutom kasta ännu mera pengar in i FN-byråkratin. Det hela är faktiskt värt en hel spann tårar.

Det fungerade
Jag har tidigare skrivit om hur Sverige lyckades genomföra fantastiska klimatåtgärder de senaste femtio åren. En stor satsning på kärnkraft, elektrifiering och effektivisering av både industri och hushåll och dessutom bättre isolering av hus och industrier sänkte våra fossila koldioxidutsläpp till en tredjedel.

Det lustiga är att åtgärderna egentligen inte alls var avsedda som klimatåtgärder. Energisatsningarna gjordes för att undvika kostnader för import av kol och olja. Men det gör inte effekten mindre.

Under samma period lyckades vi dessutom genomföra fantastiska miljöförbättringar. Vi var och är bäst när det gäller rening av rökgaser, avlopp och industriutsläpp. Vi har också förmodligen världens bästa hantering av avfall.

Skulle vi kunna ha gjort något ännu bättre?

Ja, naturligtvis. Framför allt innebar motståndet mot kärnkraft att hela satsningen på fjärrvärme från kärnkraft kom av sig. Lejonparten av energin från våra kärnkraftverk spolas direkt ut i havet i stället för att göra nytta.

Däremot är det lätt att inse att utbyggnaden av svensk vindkraft inte haft någon inverkan på de svenska koldioxidutsläppen. Svensk elproduktion har i praktiken varit koldioxidfri sedan början av åttiotalet då kärnkraften var färdigutbyggd. Vi har heller inte ökat elförbrukningen sedan dess.

Tysklands energikatastrof
Sverige har alltså sedan 1970 minskat de fossila koldioxidutsläppen från 12 ton per invånare till dagens 4,2 ton per invånare (enligt globalcarbonatlas.org). Siffran gäller 2017, men verkar ligga stadigt också 2018 (möjligen en marginell ökning).

Under samma tid har Tyskland gått från 13 ton per invånare till 9,7 ton per invånare 2017 och något mindre 2018 (2018 var ett bra år för vindkraften och vintern var inte så kall). Gissningsvis kommer 2018 att landa en bit över 9,3 ton per invånare.

Tysklands mål är att nå pinsamma 7,8 ton per invånare år 2020 (40 procent mindre än 1990) och nästan lika pinsamma 5,8 ton år 2030 (55 procent mindre än 1990). Inget tyder på att man ens skall komma i närheten. Tyska energimyndigheten tror/hoppas på 8,8 ton framåt 2022. Det är sämre än Sveriges utsläpp 1980 och mer än dubbelt så mycket som Sveriges utsläpp idag.

Inte ens om Tyskland stängde all elproduktion och parkerade alla bilar, lastbilar och bussar skulle Tyskland komma ner i Sveriges utsläppsnivå.

Vindkraft i Tyskland
Men vad hände då med Energiewende? Tyskland har ju investerat ofantliga pengar på vind- och solenergi de senaste tio åren.

En artikelserie i Der Spiegel härom veckan gav en ganska bra belysning av problemet. Den våldsamma initiala utbyggnaden har redan gått i stå. Under 2018 byggdes bara ett fåtal vindkraftverk och hela branschen skakar i sina grundvalar.

Problemet verkar vara att invånarna i Tyskland nog kan acceptera vindkraft, men inte på sin egen bakgård. De utbyggbara delarna av gamla Östtyskland ser redan ut som industriområden, med fullt av vindkraftverk. Invånarna i forna Västtyskland värjer sig nu med näbbar och klor (och advokater) mot att få sina egna områden förstörda. Jag förstår dem.

Nu spelar det ärligt talat inte så stor roll hur mycket mer vindkraft Tyskland bygger. Redan nu ligger man på gränsen av vad som är praktiskt användbart. När det blåser som mest täcker vindkraften hela behovet och en ökad utbyggnad kräver storskalig energilagring, något som är hopplöst dyrt och ännu så länge praktiskt omöjligt.

Behöver mycket mer
Om Tyskland skall kunna minska sina utsläpp på allvar krävs dessutom en ordentlig övergång från fossila bränslen till el, på samma sätt som i Sverige. Elektrifierad industri, eluppvärmning av hem och kanske till och med elfordon.

Men det kräver el. Tyskland har idag bara halva elkonsumtionen per invånare jämfört med Sverige. För att komma upp i svensk nivå krävs en dubblad produktion av stabil el.

Och för att göra situationen ännu värre – Tyskland har, som många andra länder, en elproduktion baserad på lokala kraftverk. Att transportera el lång väg har aldrig varit nödvändigt. Ledningsnätet ser ut därefter.

Det här är några av anledningarna till att energiproduktionen i Tyskland är på väg in i en återvändsgränd. De senaste tio åren har man i praktiken misslyckats med att låta vindkraften ersätta hälften av kärnkraften. Att ersätta den återstående kärnkraften (hälften finns fortfarande kvar) blir ännu mycket svårare och dyrare.

Fungerande teknik
Så låt oss i stället fantisera om en värld där elproduktionen görs med kärnkraft. Det var ett helt normalt tankeexperiment fram till sjuttiotalet, då hatet mot kärnkraften blev den samlande tanken bakom den nya miljörörelsen.

Dåtidens kärnkraftverk, alltså de vi har i Sverige idag, hade fördelen av att vara enkla och säkra. Det krävdes extrema situationer i form av dumhet (Tjernobyl) eller naturkatastrofer (Fukushima) för att skapa olyckor. Ändå är kärnkraften den i särklass säkraste energikällan med dramatiskt mycket färre döda eller skadade än andra energislag.

Det största problemet med dåtidens kärnkraft är snarare att bränslet utnyttjas till bara någon procent. Nästan allt blir i stället radioaktivt avfall som måste hanteras under mycket lång tid.

Att lösa hela världens energiproblem med en såpass ineffektiv teknik innebär ganska stora avfallsmängder (inte gigantiska) och stora bränslemängder. Kanske skulle det brytbara bränslet inte räcka mer än i hundra tusen år.

Generation fyra
Men det finns förstås lika liten anledning att satsa på sextiotalets kärnkraftsteknik som att satsa på sextiotalets elektronik. Ingen skulle drömma om att bygga en modern dator med elektronrör, även om den blir mycket bättre än mekaniska räknemaskiner.

Kärnkraft av generation fyra är alltså ungefär lika mycket effektivare än de gamla reaktorerna som dagens VLSI-baserade datorer är bättre än Eniac och Besk (om någon kommer ihåg dem).

Vi talar om uppåt hundra gånger bättre utnyttjande av bränslet och motsvarande minskning av avfallet. Det lilla avfall som blir kvar är dessutom mycket kortare halveringstid. Den här typen av reaktor kan till och med ”eldas” med avfallet från kärnkraftverk och atomvapen. Avfallet blir i praktiken en icke-fråga.

Och det brytbara bränslet räcker praktiskt sett i evig tid.

Stora investeringar
En mycket stor del av miljörörelsen har tyvärr sin historia i antikärnkraftrörelsen och de har sedan slutet av sjuttiotalet effektivt lyckats stoppa alla satsningar på modern kärnkraft.

I början berodde väl framgångarna på en ohelig (och omedveten) allians med oljebolag och energiföretag. Kol- och oljekraftverk är bra och lönsam business och en hjälpande hand från miljörörelsen accepterades med glädje.

Miljörörelsen (och de andra) lyckades inte bara stoppa nästan all utbyggnad av kärnkraft. De lyckades till och med stoppa en stor del av forskningen kring kärnkraft. I EU har Frankrike drivit på för en fortsatt forskning, men fort har det sannerligen inte gått.

Efter att ha lyckats kasta in stora nävar grus i kärnkraftsforskningen kunde miljörörelsen lansera idén att modern kärnkraft är tekniskt omöjlig och alldeles för dyr. Det är också de argument som används idag.

Som en jumbojet
De här argumenten är naturligtvis fullständigt löjliga. Tekniken bakom kärnkraft av generation fyra är inte mer komplicerad än tekniken bakom till exempel ett mycket stort flygplan. Det är knappast dyrare och svårare  att bygga en modern kärnkraftsreaktor än att bygga en Airbus A380 superjumbo.

Allt handlar som vanligt om modern industriutveckling och industriproduktion. Ingen bysmed kan bygga en Airbus A380, men när utvecklingsarbetet var klart kunde Airbus utan problem producera ett flygplan i månaden och sälja det för ett listpris av 4 miljarder kronor.

Men det är klart – de första exemplaren av A380 kostade väldigt mycket mer än fyra miljarder och tog betydligt mer än en månad. Det tog faktiskt fem år från beslut till jungfrufärd och ytterligare tre år innan volymproduktionen kommit igång på allvar. Man kanske kan säga att första exemplaret av flygplanet kostade 200 miljarder kronor. Det är naturligtvis ett fånigt sätt att räkna, men ändå samma som miljörörelsen använder.

Med en prislapp på fyra miljarder för en serieproducerad reaktor blir förresten kostnaden per kWh bara tre öre utslaget på tjugo år. Ungefär i samma nivå som bränslet alltså. Det finns naturligtvis fler kostnader, men det är ingen tvekan om att el från serieproducerade kärnkraftsreaktorer är det i särklass billigaste alternativet.

Klimatet kräver kärnkraft
Steget från miljörörelse till klimatrörelse borde rimligen ändra förutsättningarna för kärnkraften. Problemet är bra att det i grunden är samma människor som styr.

Det här är också anledningen till de säregna debatterna och de märkliga argumenten där man försöker framställa kärnkraft som negativt för klimatet (bisarrt), ohållbart (nästan ännu värre) och omöjligt dyrt (löjligt).

I Sverige verkar miljörörelsen utkämpa ett uttröttningskrig där det gäller att få igenom så många reaktornedläggningar att kärnkraften kan klassas som ointressant. Att det innebär ökade koldioxidutsläpp spelar mindre roll.

Det finns förstås också delar av miljö- och klimatrörelsen som kämpar för en utbyggnad av kärnkraften. De har det inte lätt och motarbetas hårt, men de hörs allt oftare i debatten.

Minst dåliga
Sedan skall man naturligtvis ha klart för sig att inget energislag saknar problem. Förbränning av kol, olja, gas, sopor eller ved skapar sot, koldioxid och en hel del obehagligheter som hamnar i luften eller i deponier. Vattenkraft och vindkraft innebär alltid storskalig miljöförstöring och utrotning av fisk (vattenkraft) eller fåglar/fladdermöss (vindkraft). Storskalig vindkraft verkar dessutom ha en hel del andra otrevliga miljöeffekter.

Minst miljöpåverkan ser vi från kärnkraft och solenergi (åtminstone om vi använder solceller av tunnfilmstyp). Men solenergi kräver energilagring och det ökar miljöpåverkan dramatiskt, vare sig man använder batterier (sämst), pumpkraft (storskalig miljöpåverkan) eller lagring via väte (dyrt och ineffektivt).

Så modern kärnkraft framstår som den minst dåliga tekniken och dessutom den enda som faktiskt på rimlig tid kan klara att ersätta nästan all annan energiproduktion.

I Sverige satsar vi just nu på att lägga ner reaktorer och kasta in massor av pengar i FNs miljöfond. Miljöeffekterna är väl ungefär lika stora.

Det kan vara värt en tår.

Filed under: Göte Fagerfjäll