Då och då brukar jag klaga på att politiker gör fel saker först. Ibland får jag till och med en känsla av att man skapar en ”att göra”-lista och sedan vänder den upp och ner. Så kanske det är dags att börja fundera på vad en stat faktiskt måste klara av för att fungera och fråga sig vad konsekvenserna kan bli om man misslyckas.

I helgen publicerade Wilhelm Agrell, vår mest meriterade freds- och konfliktforskare, ett inlägg i Svenska Dagbladet. Där säger han bland annat: ”Samhällets våldsmonopol, själva kännetecknet för en suverän fungerande statsmakt, har bit för bit gröpts ur och finns inte längre.”

Artikeln ger sig in i debatten om gängkriminalitet och klanvälde, men leder egentligen mycket längre än så. Frågan är vad en suverän stat måste klara av och vad som händer när en stat inte längre klarar av sina mest grundläggande ålägganden mot medborgarna.

Någons armé
De här frågeställningarna kan verka lite i största laget för en krönika om elektronik, men märkligt nog behandlas de ganska sällan i ”riktiga” medier. Märkligt, med tanke på hur otroligt viktiga de är. Ännu märkligare är att de grundläggande frågeställningarna ofta är de som hanteras sämst av politiker.

Vad är då en stat och vad krävs för att upprätthålla den?

Tja, historiskt sett handlar det naturligtvis väldigt mycket om makt, framför allt krigsmakt. Uttrycket ”Ett land har alltid en armé – sin egen eller någon annans”, stämmer ganska väl, vare sig det kommer från Napoleon eller någon annan.

En fungerande stat kräver också någon form av ordning. Det handlar både om att vakta gränserna mot inkräktare och att skydda makthavare och medborgare mot kriminalitet.

Historiskt sett har det här hanterats på olika sätt, men i alla moderna stater har staten skaffat sig någon form av våldsmonopol. Men det kräver förstås att staten också kan upprätthålla sitt monopol.

Lag och rätt
Staten måste också definiera vad som faktiskt är tillåtet och vad som inte kan accepteras. Mord och misshandel är väl det mest uppenbara, men försvaret av äganderätten är för oss nästan lika självklart.

Allt det här kräver lagar och ett rättsväsende. De flesta västländer kopierade det mesta nästan rakt av från Romarriket. Mycket praktiskt.

Byråkrati
För att kunna upprätthålla krigsmakt, gränskontroll och rättsväsende krävs pengar. Det behövs ett skatteväsende och med det kommer en byråkrati för att hålla koll på alla invånare och en byråkrati för att hålla koll på vem som äger vad. Här har många länder misslyckats, men i Sverige hade vi i början av 1600-talet Axel Oxenstierna, ”den svenska byråkratins fader”. Det var tur för oss.

Infrastruktur och post
För att en stat skall utvecklas på ett bra sätt krävs också en hel del infrastruktur. Viktigast av allt är fungerande vägar, något som var lätt att lära från Romarriket. Fungerande hamnar och flygplatser är också viktigt för ett land som Sverige. Och naturligtvis ett fungerande elnät.

Staten måste också klara av att hantera olika typer av farsoter. Sjukvården kan vara privat, men epidemier måste skötas centralt.

Utvecklingen kräver också annan kommunikation. I nästan alla länder fick vi se en statlig hantering av brev och andra försändelser. Svenska Postverket grundades 1636, men redan på medeltiden fanns olika typer av centralt reglerade postfunktioner.

Skola
Samma sak gällde skolan. Redan under medeltiden fanns det skolor i klostren, något som i stor utsträckning försvann vid reformationen. Från slutet av 1600-talet skapades i alla fall regler om allmän skolundervisning i kyrkans regi. Den allmänna folkskolan, som infördes 1842, innebar att socknen fick ansvaret för den tidiga skolgången och den allmänna skolplikten 1882 innebar att alla tvingades gå i skola.

Gymnasieskolor fanns i Sverige från tidigt 1600-tal. Redan i 1649-års skolordning delades utbildningen upp i trivialskolor, gymnasier och akademier, ungefär som idag. Nya skolordningar kom sedan med jämna mellanrum och från mitten av 1800-talet kan man kanske säga att den moderna skolan var etablerad. I början av 1900-talet öppnades också den högre utbildningen för kvinnor.

Grundläggande
Det finns väldigt mycket mer som en stat kan ägna sig åt, men de grundläggande funktionerna är som sagt grundläggande. En stat måste kunna försvara sitt territorium, upprätthålla ordning och garantera äganderätten. För att staten skall kunna utvecklas på ett rimligt sätt måste den också se till att infrastruktur och utbildning fungerar. I Sverige ser vi hur det här utvecklas på ett ganska imponerande sätt från början av 1600-talet fram till nittonhundratalets mitt.

Försvaret missar
Men vi ser också förvånansvärda misslyckanden, framför allt på senare tid. Grundläggande funktioner har gång efter annan utsatts för de mest säregna politiska experiment. Låt oss titta på några av dem:

Den första är förstås krigsmakten, där fokus har svängt upp och ner. Det är kanske inte så underligt. I tider av fred är det frestande för politiker att dra ner på försvarsutgifterna. Inget händer ju.

I praktiken innebär det att krigsmakten oftast ligger i motfas. Vid både första och andra världskrigets utbrott var det svenska försvaret uruselt. Åren efter krigen var däremot försvaret starkt. Varje tecken på en fredligare värld innebar att försvaret trappades ner, för att lagom hamna på miniminivå fram till nästa kris.

Med det här sättet att se blir den nästan totala nedläggningen av försvaret från nittiotalet och framåt lätt att förstå. Det handlar helt enkelt om politiker som inte läst sina historieböcker. Förståeligt, men dumt och naturligtvis inte acceptabelt.

Polisen missar
Kanske ännu märkligare är det sätt som man lät polisverksamheten förfalla. Här handlar det ju faktiskt inte (alltid) om yttre makter som försöker invadera, utan om ett helt normalt upprätthållande av rättsstaten. Stöld, rån, överfall, våldtäkt – sådant är inte acceptabelt.

Polisens förstatligande på sextiotalet var väl en del i den utveckling där ”småbrott” försvann från polisens agenda. Men frågan är om inte sjuttiotalets märkliga gullande med kriminella var minst lika negativt. ”Vi är ju alla av samma slag, både arbetare och tjuv – vi är alla förtryckta av de som har pengar, men hämnden blir dubbelt ljuv”, sjöng Björn Afzelius och han var långt ifrån ensam. Den snälla tjuven och den rika ”spindeln” är ett narrativ som går igen i nästan alla böcker och filmer, vare sig spindeln heter Krösus Sork eller Wall-Enberg.

Domstolen släpper
Men jag kanske inte främst skall gnälla på polisen. Domstolarna och lagstiftarna bär ett minst lika stort ansvar. Att plocka in tjuvar bara för att få se dem släppas ett par timmar senare – det är knappast bra för arbetsmoralen. Samma sak gäller straffrabatter för yrkesbrottslingar.

Ändå fungerade det hela förvånansvärt bra ganska länge. De flesta invånare är trots allt laglydiga och så länge de flesta yrkeskriminella är klantiga pundare är det bara villa- och lägenhetsinnehavare som blir förbannade. Till och med brottsstatistiken kunde med någon form av automatik fortsätta neråt och motivera minskade straff och färre ingripanden.

Öppnar för organisationer
Men i längden kan man naturligtvis inte ha ett dysfunktionellt rättsväsende. Vem som helst borde ha kunnat räkna ut att vi förr eller senare skulle få se en annan typ av kriminella och då handlar det inte om Krösus Sork eller Wall-Enberg. Där står vi nu.

Det är ganska uppenbart att staten just nu inte klarar att upprätthålla sitt våldsmonopol. Det är också uppenbart att staten inte klarar att kontrollera och skydda sina gränser. Bådadera måste rimligen klassas som katastrof.

Skolan missar
Men skolan – den fungerar väl i alla fall?

Nja, tyvärr har väl de politiska åtgärderna sedan sextiotalet knappast lett till en bättre skola. Den slutsatsen är lätt att dra vid jämförelsen med skolan i Finland. I princip är ju den finska skolan den skola vi i Sverige hade innan de många experimenten inleddes på sextiotalet.

Det är svårt att veta om det är de många influenserna från DDR (därifrån kom mycket) eller kommunaliseringen som gjort mest skada, men bra är det inte. Vi har definitivt inte fått valuta för pengarna och vi har inte hittat vägen tillbaka till en bra utbildning.

Post, vägar och elnät
Till slut har vi Postverket och vägarna. Postverkets transformation till PostNord behöver vi väl inte orda mer om.

Våra vägar fungerar väl fortfarande hyfsat, men de senaste årens har vi sett ordentliga neddragningar, där de stora resurserna flyttas över till järnvägen. Det har knappast lett till bättre järnväg, men definitivt till sämre vägunderhåll och stopp för nya vägbyggen. Inte så lyckat.

Sedan början av nittonhundratalet bör vi nog också se elnätet som en viktig statlig angelägenhet. Det var länge en internationell framgångssaga av stora mått.

Men idag ser vi hotande elbrist lite överallt i landet. Det är svårt att bygga elnät när man inte vet varifrån strömmen skall komma. Och om de många rönnbären är något att lita på kan vi vänta både en sträng vinter och ökad efterfrågan.

Att i det läget minska elproduktionen genom att ta bort R2-reaktorn (borta vid nyår) och R1-reaktorn (borta under 2020) är naturligtvis inte så smart. Eller rättare sagt – det är inte riktigt klokt.

Gnäll, gnäll, gnäll
Vad vill jag då ha sagt med allt det här?

Kanske framför allt att statens grundläggande ålägganden faktiskt är grundläggande. Det finns mycket som går att käbbla om, men inte detta. Försvaret, polisen, gränskontrollen, domstolarna, vägarna, elförsörjningen och skolan måste fungera. Det är inte förhandlingsbart

Det kanske är möjligt att ha staten som alla goda gåvors givare, med friår och annan godis”. Men först måste det grundläggande fungera.

Så ser det tyvärr inte ut idag.

Filed under: Göte Fagerfjäll