Don’t Panic
I dagens utgåva av Svenska Dagbladet läser jag en krönika av kulturskribenten Margit Richert. Hon har gett upp och väntar nu bara på världens undergång. Klimatkatastrofen är ett faktum och inga åtgärder kommer att hjälpa. Hennes enda tröst är Roy Scrantons ”Att lära sig dö i Antropocen”.
Total defaitism
Där står vi alltså. En i vanliga fall vettig kulturskribent har bestämt sig för att jorden är dömd till undergång på grund av klimatförändringarna. Eller som hon uttrycker sig: ”Förnekelsefasen är nästan över, minus ett par halvgaggiga ytterkantsmoderater”.
Naturligtvis vore det lätt att göra sig lustig över Richerts bakgrund som kock och matbloggare och hävda att hon förmodligen inte har särskilt många susningar om vetenskap och sånt. Men problemet är mycket större än så. En stor och viktig del av vår medieelit har bestämt sig för att allt är slut. Margit Richert är inte ensam om att ha tappat tron.
Böcker om att dö
Det räcker att backa till gårdagens SvD för att hitta fler svartsynta kulturskribenter. Kristoffer Leandoer har fått ett helt uppslag till att skriva om de tre klimatböcker som han anser relevanta på senare tid. Det är Pär Holmgrens ”Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt och lite till”, David Wallace-Wells ”Den obeboeliga planeten” och återigen – Roy Scrantons ”Att lära sig dö i Antropocen”. Böcker som Lennart Bengtssons ”Vad händer med klimatet?” är naturligtvis otänkbara i sammanhanget.
Leandoers recension börjar: ”Fakta är otvetydiga och fullständigt förkrossande. Vi har på svindlande kort tid konsumerat sönder inte bara våra egna livsbetingelser utan även de flesta andra arters”. Tja – sedan fortsätter det i samma goda stil. Leandoers slutsats är samma som Richerts, även om han använder lite fler ord.
Desinformation?
Och visst kan man bli bekymrad när man (som häromdagen) hör SVT tala om dubbelt så stor uppvärmning i norra Sverige som längre söderut. Vår fjällvärld försvinner påstås det. Fast det är klart – jag blir mest bekymrad över att SVT så ogenerat kan sprida desinformation. Temperaturstatistiken visar ju inga som helst sådana samband.
Journalistnätverket EDJNet klantade sig visserligen förra året (tre grader varmare i Kiruna påstod man), men rättade sedan sina siffror och är idag en bra statistikkälla (de har dessutom fått med 2018). Där är det lätt att se hur de nordligaste städerna i Sverige faktiskt har en mindre uppvärmning än de sydligaste. Östersund ligger lägst med 0,8 grader, medan Skellefteå och Luleå hamnar på 0,9 grader och Sundsvall och Kiruna hamnar på en grads ökning. Södra Sverige ligger högre, med 1,5 grader i Helsingborg, 1,3 grader i Göteborg och 1,1 grader i Stockholm.
EDJNet jämför medeltemperaturen mellan 1900 och 1999 med medeltemperaturen 2000 till 2018. Dessutom får man se temperaturgrafen från 1900 till 2018. För norra Sveriges del är väl det intressantaste att de senaste årens temperaturer är ungefär desamma som perioden på trettio- och fyrtiotalet. (läs gärna Kallt och extremt normalt)
Faktaresistens
Nu kan man naturligtvis förutsätta att EDJNet drivs av ”halvgaggiga ytterkantsmoderater”, men det är att göra det enkelt för sig. Deras data kommer ju faktiskt från SMHI. Man kan också strunta i att havsnivåerna stiger i samma takt som de senaste 150 åren utan att ta någon hänsyn till alarmisternas prognoser (också enligt SMHI). Men lite fånigt blir det väl ändå ibland.
Att skriva att ”Fakta är otvetydiga och fullständigt förkrossande” utan att bry sig om att titta på fakta. Vad skall man kalla sådant?
Har alltid fel
För trots allt är det ju så att domedagsprofeter nästan alltid har fel. Som tur är bör man kanske lägga till. Det innebär inte att vi får göra vad som helst, men det finns all anledning att vara försiktig med att sälja alla ägodelar och följa med den där profeten upp på det där berget.
Alla sekter som predikat jordens undergång en viss dag har tvingats underkasta sig den vetenskapliga testen om hypotesen stämmer med verkligheten. Hittills har hypotesen falsifierats. Ändå har märkligt nog ofta sektmedlemmarna fortsatt att tro på sin profet.
Surt och rökigt
Vi som var unga på sextio- och sjuttiotalet övertygades om att skogarna skulle förstöras av försurning, att alla sjöar skulle dö, att den svavelrika smogen skulle breda ut sig överallt och att blyförgiftningar skulle förstöra våra hjärnor. Möjligen skulle vi kunna lösa en del av problemen genom att lämna industrialismen och gå över till planekonomi och ett cirkulärt samhälle. Har ni hört det förut?
Bilismen skulle också bort. Förutom avgasproblemet såg profeterna framför sig hur dödssiffrorna skulle stiga från dåtidens drygt tusen per år till tiotusentals döda per år bara i Sverige.
Om inte atomkriget eller den nya istiden (det fanns en hyfsad konsensus om det på den tiden) redan dödat oss skulle vi framåt år 2000 vara dömda till en kort och hemsk levnad.
Gick att lösa
Nu blev det inte så här. Tvärtom slapp vi planekonomin i Östeuropa, vilket i sig gjorde gott för miljön. I stället visade det sig att det var industrialismen som hade kapacitet att lösa de problem den skapat (och några till).
Det gick alltså alldeles utmärkt att ta bort svavlet från oljan och kolröken. Och det gick att införa katalysatorrening av bilmotorer. På kuppen blev vi av med blyet i bensinen också.
Med tiden kom till och med partikelfilter som innebar att bilavgaserna blev nästan löjligt rena. Plus förstås att vi fick säkrare bilar och bättre vägar. Idag har vi runt trehundra döda per år i trafiken.
I hyfsat rika länder som Sverige kunde vi kosta på oss rening av avlopp och rening av industriutsläpp. Det hade vi aldrig haft råd med om vi valt den planekonomiska och/eller cirkulära vägen. Vi hade till och med råd att bygga kärnkraftverk och superrenade förbränningsanläggningar för avfall. Det tog tid, men det visade sig att vi faktiskt hade ganska gott om tid. Allt tal om ”tipping points” visade sig vara fel. Naturen återhämtade sig förvånansvärt snabbt när utsläppen försvunnit.
Och det blev varken atomkrig eller istid.
Ta i så det hörs
Varför tog då sextio- och sjuttiotalets undergångsprofeter i så mycket? Tja – det gäller ju att höras. ”Allt nu” är en betydligt kraftfullare devis än Terry Pratchets underbara: ”Slightly Bad Things Please Happen To Our Enemies” (från Interesting times).
Men problemet med att redan från början ta i från tårna är att man sedan knappast kan backa. Antag till exempel att man extrapolerat utsläppen från femtiotalet till slutet av sextiotalet och dessutom lagt på en ordentlig ”ränta” för befolkningstillväxt och allmän elakhet. Då är det inte svårt att argumentera för att världen går under i god tid före sekelskiftet.
Framåt slutet av åttiotalet måste man i det läget hävda att utvecklingen blivit ännu värre. Att inget har hänt innebär ju rimligen att den negativa utvecklingen måste bli ännu värre för att målet – katastrofen – skall kunna slå in.
Märkligt nog finns det en del som hävdar att miljökatastroferna faktiskt inträffade trots att de inte gjorde det. Det hela påminner starkt om domedagssekter.
Klimatet accelererar?
Idag har vi gott om journalister och kulturarbetare (och en del forskare) som hävdar att klimatproblemen accelererar. Utvecklingen går snabbare än någonsin.
Orsaken är förstås att verkligheten varit så usel när det gäller att hänga med prognoserna. Det har gått väldigt många år utan att särskilt mycket hänt. Då måste utvecklingen accelerera för att vi skall nå målet – katastrofen.
Framför allt vägrar havsnivåerna att stiga mer än normalt, trots att alarmisterna hävdar att de stora isarna smälter för fullt (vilket de uppenbarligen inte gör).
Samma sak gäller temperaturerna. De stiger, men alldeles för sakta. De vägrar också följa modellerna, där temperaturen skall stiga mycket snabbare längre norrut än söderut. EDJNet, som har siffror från hela Europa, visar uppvärmning runt 1,5 °C på så spridda ställen som Köpenhamn och Cordoba, medan de lägsta ökningarna inte oväntat finns på ställen som Limerick och Ponta Delgada (ca 0,1 °C). Våra nordligaste mätpunkter, Kiruna, Luleå och Skellefteå, visar en ökning mellan 0,9 och 1,0 °C. Umeå sticker ut med 1,3 °C, medan Östersund hamnar på 0,8 °C.
Det är svårt att se någon annan skillnad än att städer nära kusten eller på öar har mindre uppvärmning än städer långt från kusten. Underligt vore det annars. Det finns också gott om mätserier som ser ut att ha problem med ”hot spots”, felmätningar och felkompensation.
Extremväder
Hur skall vi då nå de utlovade klimatkatastroferna? Ja, där har vi samma problem som miljöalarmisterna fick framåt åttiotalet.
Det jobbigaste är väl havsnivåerna, som vid det här laget måste ta en fullständigt otrolig vändning för att nå ”målet” runt 2100. De mest alarmistiska hävdar fortfarande att havsnivåerna kommer att stiga med tre meter fram till 2100 och det kräver en ökning från knappt 2 mm per år till uppåt 40 mm per år. I praktiken blir det väl snarare 60 mm efter en tänkt snabb stegring.
Glädjen var stor när ett vädersystem tog sig hela vägen från Sahara till Grönland i somras. Tyvärr varade glädjen bara några dagar, sedan var det mesta tillbaka på normalnivåer. Men jisses vilket genomslag i media.
Annars har väldigt mycket handlat om extremväder. Tyvärr syns extremvädret inte alls lika bra i statistiken som i tidningarna (knappast alls närmare bestämt). Dessutom är det förtvivlat svårt att visa på vilket sätt klimatmodellerna förutser extremväder. Det är faktiskt lättare att förutsäga minskat extremväder på grund av modellernas utjämnade temperaturer. Fast det ser vi som sagt inte mycket av i verkligheten det heller.
Säkrast att agera
Om vi utgår från verkligheten är det lätt att se likheter med sextio- och sjuttiotalets miljödebatt. Precis som då ser det ut att finnas ett problem och precis som då ser utvecklingen ut att vara betydligt långsammare än vad alarmisterna säger.
De negativa effekterna av klimatproblemet verkar i och för sig vara mindre än de tänkta effekterna av fortsatta utsläpp av svavel, bly, dioxin och andra miljögifter. Den ökade halten av koldioxid har lett till en grönare planet med mindre öknar. En grads ökning av temperaturen (mest på våra breddgrader) är rimligen heller ingen katastrof. Men i längden är det ändå säkrast att ta tag i problemet. Om inte annat för att slippa elda upp fossila bränslen i onödan.
Så vi bör nog göra som vi gjorde på sextio- och sjuttiotalet. Effektivare motorer, bättre isolering och effektivare produktionsprocesser kan minska utsläppen en hel del.
Nästa steg är rimligen ökad elektrifiering, förslagsvis med modern kärnkraft. Med gott om el och ny batteriteknik kan till och med elbilar göra nytta.
Om vi använder de närmaste femtio åren på ett vettigt sätt kan vi förmodligen göra om samma sak som vi gjort för miljön de senaste femtio åren. Vad det verkar räcker det mer än väl.
Panik?
Det sista vi behöver är klimatpanik och klimatdepression. Både för att det inte finns någon anledning och för att det är så oerhört destruktivt.
Att, som en del alarmister vill göra, inskränka demokratin och införa någon form av global planekonomi kommer inte att minska några koldioxidutsläpp. Där har vi redan facit i de gamla kommunistländerna.
Att bryta sönder det moderna samhället och försöka hitta tillbaka till någon form av cirkulärt Bullerbysamhälle kommer heller inte att fungera. Det inser nog de flesta.
Men det allra värsta är nog att ge upp hoppet på totalt felaktiga grunder. Här har våra media och våra politiker ett stort ansvar. Det är naturligtvis jobbigt att medge fel (eller naivitet), men det blir inte lättare med tiden.
Jag hoppas att Margit Richert, Kristoffer Leandoer och alla de andra i kultur- och mediasvängen klarar av att ta sig ur sin klimatpanik. Ännu mera hoppas jag att de skall misslyckas med att sprida sin onödiga och katastrofala panik till barn och vuxna i Sverige.
Kanske dags för en del att erkänna att de varit naiva?
Filed under: Göte Fagerfjäll
Nä, ingen kommer erkänna nåt. Jämför med Verstappen och Raikkonen i videon. Båda var övertygade om den andres fel. Fast här är inte fakta lika lätt att mäta. (Hindrar inte mig från att vara övertygad om det var Verstappens fel). https://youtu.be/pzNLpsFQ_2Y
Det är redan för sent, alla ungdomar har redan klimatpanik. Dom börjar matas med detta redan på lågstadiet.
Jag var ”ung” på fyrtiotalet. Och ungdom på femtiotalet. Och känner mig fortfarande ”ung”. Och inte det minsta orolig eller bekymrad för dagens larm. Eller gårdagens. Visst har sannolikheten för mitt snara frånfälle ökat betydligt med åren men eftersom den alltid varit lika med 100 procent – beroende av hur begreppet ”snara” uppfattas. Och visst har jag någon gång oroats av jordens och mänsklighetens väg mot olika katastrofer.
Men ”I never panicked”. Inte bara för att jag sett det framställas i stora vänliga bokstäver på omslaget till en känd guidebok för resor i rum och tid utan för att ”Que sera, sera”, som Doris Day sjöng redan innan hon blev virgin (enligt Groucho Marx, han kände henne redan då).
Och jag mår bra. Bekymmer och oro har aldrig varit till nytta. Ett visst mått av försiktighet i ovissa lägen kan nog vara bra. Även om försiktighetsprincipen numera övertolkas och ställer till med mycket mera problem än den avsåg att förhindra när den började bre ut sig för decennier sedan.
Självklart utnyttjas alla strömningar i samhället av smarta killar av båda könen och just detta med hur vädret i stort kommer att bli är perfekt att utnyttja. Och det utnyttjas. Herzog jobbar i reklambranschen, han kände den där tösen, han ”råkade” passera med en bra kamera när hon satt och skolstrejkade. Tillfällighet? Javisst, självklart, odiskutabelt. Och det välkända plakatet? Det ser inte ut som den vanliga kartongbiten med vinglig text. Snarare som en välkomponerad professionell skylt där man försökt få den att se lite grann amatörmässig ut. Men om man är så jäkla bra som man är så är det väl inget problem för en skolstrejkande person att fixa en hållbar skylt i halvproffsigt utförande.
Jag oroades en gång av att Golfströmmen inte skulle sköta sig. Vika av eller upphöra och göra vår del av världen kall och otrivsam. Där fanns det både påtagliga mekanismer och tipping points. En hyfsat enkel modell som kunde demonstreras i vilken kastrull som helst. Men inte greps vi av någon panik inför detta lättfattliga och riktigt otäcka scenario.
Vi behöver lite mindre panik. Och lite mera Que sera, sera.
Men det där med Golfströmmen; visst är det otäckt? Och Solen, med alla sina fläckar. Och inte fick den väl sluta snurra kring Jorden? Som vissa typer påstod. Men den tidens etablissemang såg effektivt till att Galilei tystades. Så har det alltid varit.
Läser nyheterna på morgonen och ser att det svenska fartyget MS Malmö, har frusit fast i isen vid Svalbard, med 16 passagerare ombord. Bland dessa fanns filmproducenter som skulle dokumentera klimatförändringar.
De skulle följa samma rutt som den norsk-svenska Ahlmann-expeditionen från 1931.
Jag är osäker på om även de 1931 frös fast men nog måste filmproducenternas vision kommit lite på skam?
Jag ser fram emot bilderna som dokumenterar klimatförändringen och även att de blev”räddade” med helikopter.
Tack Göte. Bra skrivet, som vanligt.
Jag är för ung för att ha varit med på sextio- och sjuttiotalet och vet inte hur stämningen var då. Men kan det inte vara så att just paniken gjorde att beslut om åtgärder som kan tidigare uppfattas som onödiga/dyra togs och att folk i allmänhet var beredda att betala mer för miljövänliga produkter? Med en ”låtgå det ordnar sig nog”-attityd hade kanske vår planet sett väldigt annorlunda ut.
Och nej, jag tror inte att odla fram klimatpanik/ångest hos folk är rätt väg att gå. Men det är nog bäst att se allvarligt på temperaturökningen och anstränga sig för att hitta lösningar som får ner koldioxidutsläppen.
Mikael:
Varför se allvarligt på en (trolig) temperaturökning som till övervägande del hittills varit positiv för människa och natur, och varför lägga resurser på att åtgärda en förmodad liten extra temperaturuppgång? Vi tar stora risker med vårt välstånd med den klimatpolitik många politiker förespråkar.
Det finns inga tecken på:
– Accelererande havsnivåer
– Massutrotning
– Ökad mängd extremväder
– Temperaturer högre än andra perioder sedan senaste istid
Det finns modeller som förutspår att temperaturen kan komma att stiga flera grader, osäkerheten är dock stor, och dessa modeller har haft fel om de senaste 20 åren. Eftersom de inte kan förklara historiska upp- och nedgångar i temperatur, bör de inte heller användas för framtida prognoser.
Ökad mängd CO2 är bra för växtligheten, och den uppgång av temperaturen som skett sedan lilla istiden härjade som värst runt 1650-1700 har varit gynnsam.
Hej Rune,
Må så vara att temperaturökningen kanske varit positiv för oss hittills. Men vi vet inte vad som händer om vi fortsätter som vi gör. Att ett gäng välutbildade klimatforskare som vigt sina liv åt att snickra på modeller får fram resultat som stämmer dåligt med verkligheten tycker jag manar till en viss försiktighet.
Därmed inte sagt att vi ska dela ut elcyklar till all eller subventionera vindkraftverk. Det finns mycket man kan göra som inte sätter vårt välstånd på spel. Utbyggnad av kärnkraften till exempel.
Mikael,
man vet inte säkert vad som får klimatet att ändra sig. Klimatalarmisterna vill framföra att koldioxid är det enda som påverkar eftersom det påstående passar deras ideologi såsom Göte precis skrev.
IPCC håller inte med om att koldioxid är allenarådande. Det finns ganska mycket människan förändrat de senaste 150 åren och det är flera saker som kan påverka klimatet i bägge riktningarna.
Panik ger aldrig upphov till bra beslut! Titta tex på politiken just nu med sk klimatkliv som bara är dyr PR-reklam och som inte ens kan skära ned koldioxidutsläpp. Se https://www.nwt.se/2019/08/31/slarva-inte-bort-reformutrymmet/
Mikael, tack för bra nyansering på frågan. Dagens debattklimat visar alldeles för mycket av den klassiska devisen;
Det finns två typer av människor, de som tycker som vi. Och så de andra (idioterna och de lågbegåvade som har noll egen analysförmåga)
Ja, Bajen och Jurgårn är ett bra exempel.
Kolla Slas’ ”Supportern”
Jag hörde nyss i radio hur en krönikör beskrev hur det i somras ”låg ett lock av växthusgaser över Paris”. Kul tanke, men naturligtvis helt fel. Varken koldioxid, metan eller någon av de andra ”elaka” växthusgaserna beter sig på det viset. Och jag antar att krönikören inte syftar på vattenånga.
Över huvud taget verkar väldigt mycket av klimatdebatten ha tagits över av kulturarbetare som ser all form av vetenskap som oförståelig abrakadabra. Det skulle inte förvåna mig om många av de mera vetenskapligt inriktade ser till att hålla en låg profil för att undvika framtida pinsamma tillbakablickar.
Det är också fascinerade att se hur många av klimatdebattörerna som har svalt tanken på det ”cirkulära Bullerbysamhället”. Senast idag såg jag i Expressen en normalt sett vettig krönikör som skrev om den härliga tid då hennes morfar och mormor hade ett fåtal plagg och skor, tillverkade och lagade av lokala skräddare och skomakare. En härlig tid.
Men om krönikören hade kunnat resa tillbaka i tiden och erbjuda sin morfar en billig modern skjorta sydd av industritillverkad långfibrig bomull hade hon kanske blivit förvånad (jag förutsätter att hon tror att morfadern använde kläder gjorda av hemvävda tyger). Valet hade varit enkelt och morfar skulle säkert dessutom passa på att köpa ett par extra skjortor. Han skulle säkert inte tacka nej till några par moderna vandringsskor heller.
För skillnaden mellan moderna industritillverkade produkter och de gamla hantverkstillverkade prylarna är ju inte att de gamla hade högre kvalitet. Det är precis tvärtom. Den stora skillnaden är att hantverksproduktionen krävde tio, hundra eller tusen gånger fler arbetstimmar än industriproduktionen. Det mesta vi har idag är inte ens möjligt att tillverka hantverksmässigt (försök att tillverka en mobiltelefon eller en kulspetspenna).
Krönikörerna längtar alltså efter ett samhälle där saker är fantastiskt mycket dyrare och sämre (och förmodligen har mycket större miljöpåverkan). Detta bara för att de (eller kanske snarare vi andra) inte skall förledas att köpa för mycket. Vi skall dessutom sluta att handla med fattiga länder för att de inte skall tvingas tjäna pengar på att tillverka varor åt oss. Logiken är inte kristallklar.
Efter ett par dagar på hemelektronikmässa (IFA) känner jag mig i och för sig lite övermätt på prylar, men det finns ett enkelt sätt att lösa det problemet. Det är bara att strunta i att köpa. Jag kan varmt rekommendera kulturarbetare och krönikörer att göra samma sak.
/göte
Det är fler som reagerar på domedagssekten.
https://www.thegwpf.com/wmo-boss-says-climate-discussion-has-gone-off-the-rails/
Såg att V ville ha snabbtåg mellan de tre storstäderna så fort som möjligt. Varför då? Till vilket syfte? Innan den är klar kör vi säkert med elbilar och vad är då V:s motivation till tåget när de inte kan påvisa någon CO2-förbättring? Gissar att de kommer säga att bildäcken genererar farliga nanopartiklar som dödar allt liv inom 20 år.
Om vi redan har klimatkatastrof är både snabbtåg och elbilar extremt dåliga idéer. I bägge fallen handlar det om att investera i stora koldioxidutsläpp under ett antal år (elbilsbatterier och tågbyggen) för att kunna sänka nivåerna om några årtionden. Men då är det ju redan för sent. Eller?
Jag hörde i morse en representant för Stockholm som talade om Slussenbygget ur ett klimatperspektiv. Hon sade att ”vi vet att havsnivån ökar snabbt” och det fick mig att undra om jag kanske missat något.
Så jag gick in på NOAA-sidan om ”Tides and currents” och letade upp 26 av de längsta tidsserierna angående havsnivå som vi har i världen. Hundraåriga tidsserier med noggranna mätningar är ”himla praktiska”.
Och tänk – inte en enda av dem visade någon stegrad havsnivåökning utöver vad vi sett de senaste hundra åren. Överallt i världen är trendlinjerna spikraka. Havsnivån har ökat med sådär 1,8 mm per år i ett par hundra år och ger inga som helst tecken på att vilja ändra sig. Det är vad vi faktiskt vet. Det innebär för övrigt att havsnivån vid Slussen fortsätter att sjunka med ett par mm per år (landhöjningen ligger på 4-5 mm).
Visst kan sådant ändra sig, precis som man trodde i början på på nittiotalet, men hittills har havets stabilitet varit förbluffande. Sedan kan vi alltid gissa eller hoppas, men gissningar och förhoppningar är inte vetskap.
Som tur är.
/göte
Det är väl mänskligt att ”veta” saker som är fel. Denna studie indikerar att övertygelsen om vad som händer med klimatet, ofta övertrumfar den faktiska kunskapen. Även när man har fel så har man rätt således. https://www.nature.com/articles/s41558-019-0563-0