Jag ”roade mig” häromdagen med att titta på en BBC-intervju med Roger Hallam, grundare av den allt populärare klimatorganisationen Extincion Rebellion. Hallam vill se nollnivåer av koldioxidutsläpp redan 2025 och struntar fullständigt i om det driver världen till kaos.

Intervjun ger också en del av svaret på varför Sveriges så lyckade miljö- och klimatåtgärder är så hatade av extremisterna. Men den svarar inte på frågan varför politiker, organisationer och till och med tekniker är så naiva att de spelar med i extremisternas spel.

Vill vara goda
Nu är kanske inte den frågan så svår att besvara. I grunden är det nog så enkelt att alla människor vill vara goda. Det är i och för sig en härligt positiv tanke, problemet är bara att så mycket elände kan lanseras som godhet.

Så när vi får höra att människan förstör både miljö och klimat är det ack så svårt att ställa sig upp och ha invändningar. Ingen vill ju vara ond.

Inte ens när klimatextremister för fram de mest bisarra hypoteser och de hemskaste ”mediciner” är det lätt att vara motståndare. Trots allt talar ju extremisterna för ”det goda”. Allt de säger är kanske överdrifter och felaktigheter, men ”de menar säkert inte så illa”.

Historiskt misstag
Vi som var med på sextio- och sjuttiotalet vet att extremister för det mesta är precis så extrema som de säger sig vara. Den tidens tal om blodig revolution var på fullt allvar. Att det sedan inte blev något – tja den tidens politiker och väljare hade femtio år av kaos i gott minne och lyckades för det mesta stå emot locktonerna.

Idag verkar lärdomarna från tidigt nittonhundratal ha glömts bort.

Rasera allt
Vad är det då organisationer som Extincion Rebellion vill åstadkomma? Tja, inget mindre än en total omvälvning av samhället. Alla koldioxidutsläpp skall bort på bara fem år och omställningen skall ske utan onda tekniska lösningar som t ex kärnkraft. Vi talar i praktiken om ett samhälle förändrat i grunden och sannolikt i total kaos.

Allt det här döljs förstås i vackra ord som cirkulär ekonomi, lokal småskalig produktion och förnybar energi. Men det räcker att titta på vad Tyskland till gigantiska kostnader har lyckats åstadkomma på åtta år av Energiewende (ingenting). Att radera ut alla koldioxidutsläpp på fem år med samma metoder är naturligtvis omöjligt.

Teknik hjälper inte
Det är inte svårt att se de tekniska svårigheterna med att så snabbt minska koldioxidutsläppen. Solenergi och vindkraft låter vackert, men står för en ytterst liten del av världens totala energianvändning. Vi talar om några få procent. En dramatisk utbyggnad under fem år skulle inte ge någon signifikant förändring.

En snabbt ökad användning av biobränsle skulle naturligtvis inte minska koldioxidutsläppen. Tvärtom skulle de kortsiktiga utsläppen öka. Vi skulle också bryta den positiva trenden av växande skogar som vi ser idag.

Massiva satsningar på elfordon ger inga kortsiktigt minskade utsläpp inom fem år. Snarare blir det kraftigt ökade koldioxidutsläpp de första åren (vid batteriproduktionen), med förhoppningar om en långsiktig minskning.

Inte ens en massiv kärnkraftsutbyggnad skulle lösa problemet. Fem år är helt enkelt alltför kort tid.

Katastrof
Så det är bara att dra åt svångremmen och glömma alla tekniska lösningar. För att på bara fem år få bort koldioxidutsläppen måste vi stänga elproduktionen, skrota bilar och lastbilar och sluta värma våra bostäder. Utan transporter, uppvärmning, industriell produktion och effektiv matproduktion är det kyla, mörker och svält som gäller.

Och det handlar inte om en återgång till det gamla bondesamhället. Den infrastruktur som existerade på den tiden finns inte idag. Dessutom är vi många fler som skall dela på en väldigt mycket mindre kaka. Det kommer inte att gå smärtfritt.

Alla vi som roar oss med att läsa böcker med katastroftema får äntligen chansen att se katastrofen utspelas i verkligheten. Intressant, men jag avstår helst. Storskaliga vansinniga experiment bör man betrakta från väldigt långt avstånd.

Vi har tur
Som tur är finns det ingen anledning att kasta världen in i kaos. Den uppvärmning som skett och sker är långsam och allt talar för att det kommer att fortsätta på samma sätt. Det mesta som sägs om ”tipping points” extremväder och översvämningar är uppenbara dumheter utan vetenskapligt underlag.

Det här låter kanske upprörande, med tanke på alla skriverier om brinnande regnskog i Amazonas, rekordtemperaturer på Grönland, massutrotningar av miljoner arter och allt vad det nu är. Vem som helst som läser tidningar, tittar på TV eller lyssnar på radio förstår ju att klimatnödläget är ett faktum.

Men regnskogen brinner inte mer än vanligt. Tvärtom brann den betydligt mer tidigare om åren (enligt utmärkta satellitdata från NASA). Temperaturtoppen på Grönland varade några dagar (ett vädersystem som blåste in från Sahara) och försvann sedan lika snabbt. Rapporteringen av massutrotningen baseras på en säregen statistisk feltolkning av data (se Kallt och extremt normalt).

Vi ser också lite skamsna rapporter om varför klimatförändringarna inte alls leder till torrt och varmt väder på våra breddgrader. Inget nytt i och för sig – modellerna har hela tiden talat om fuktigare och varmare klimat längre norrut. Men vem kunde väl motstå att skylla förra årets varma och torra väder på klimatförändringarna?

Lennart Bengtsson
I somras kom Lennart Bengtssons bok ”Vad händer med klimatet?” ut. Normalt sett skulle väl det ha förbigåtts med tystnad i media, men så blev det faktiskt inte den här gången. Till och med Sveriges Radio hade ett riktigt hyfsat program där han fick lägga fram sina fakta.

Nu är förstås inte Lennart Bengtsson någon ”klimatskeptiker” (vad nu det är). Han lutar sig tungt mot rapporterna från IPCC och sin mångåriga internationella klimatforskning.

Men i rapporterna från IPCC hittar Lennart Bengtsson varken ”tipping points”, ökat extremväder eller klimatnödlägen. Han ser en långsam temperaturökning där de negativa effekterna ligger ganska långt i framtiden. Vi har gott om tid att lösa problemen och det finns absolut ingen anledning att kasta världen in i ekonomiskt kaos för att ”rädda” den.

Sverige har många svar
Är det då möjligt att ”rädda klimatet” utan att skapa kaos? Tja, det är faktiskt bara att titta på vad Sverige har gjort de senaste femtio åren (se Gör som Sverige gjorde). Vi har visat att en kärnkraftsbaserad elproduktion är en utmärkt bas för ett industrisamhälle med låga koldioxidutsläpp. Vi har också visat att ett system baserat på både energiåtervinning (förbränning) och materialåtervinning (av t ex metaller, papper och glas) både är resurseffektivt och undviker miljöbelastning. Sverige har faktiskt gjort ett storskaligt och lyckat experiment som borde stå som ledstjärna för miljö- och klimatpolitik.

Däremot ser vi att Tysklands Energiewende och många länders missriktade återvinningssystem (framför allt av plast) har misslyckats. I storskaliga experiment har man både misslyckats med att sänka koldioxidutsläppen och dessutom betalat dyrt för att vräka ut stora mängder plast i havet.

Fel väg?
Märkligt nog är det de misslyckade experimenten som används som ledstjärna, samtidigt som miljörörelser och miljöpolitiker gör sitt bästa för att förtala och förstöra det lyckade svenska experimentet. Nedläggning av kärnkraft och straffskatt på sopförbränning är bara två av de kontraproduktiva åtgärder som genomförs just nu.

Extremister
Det är svårt att dra någon annan slutsats än att extremisterna tillåts att bestämma. Att extremister skriker högst är i och för sig inte så märkligt. Det ligger i sakens natur.

Det är heller inte underligt att extremister lägger ned massor av energi på att ta sig till positioner med makt. Också det är en självklarhet och något vi såg framför allt i media på sextio- och sjuttiotalet.

Om vi hela tiden tillsätter de mest högljudda och aktivistiska på styrande poster är det kanske inte så underligt att besluten blir extrema.

Ingen konspiration
Det finns gott om konspirationsteorier, bland annat om vänsterns infiltration och övertagande av media. Från ”klimathotsskeptiskt” håll kan man också se en del konspirationsteorier för att förklara en del av de märkligaste avarterna inom klimatpolitiken.

Men det behövs inga konspirationsteorier. Jan Guillou förklarade för många år sedan hur det gick till när vänstern tog över media. De var helt enkelt mera aktiva och intresserade.

Samma sak gäller klimat och miljö. En majoritet av de som väljer den typen av utbildningar har i många år haft sin bakgrund i miljö- och klimatrörelsen. De är helt enkelt mest aktiva och intresserade.

Vid det här laget är nog varken journalistutbildningar eller klimat- och miljöutbildningar särskilt lätta att förändra. Vad det har inneburit för media vet vi. Vad det innebär för en snabbt växande miljö- och klimatsektor inom kommuner, landsting, statliga myndigheter och företag är väl tyvärr inte så svårt att räkna ut.

Förhoppningsvis slipper vi åtminstone de värsta avarterna från Extincion Rebellion.

Statistik
Det finns gott om böcker om klimat och miljö, men kanske det ändå är viktigare att läsa böcker som uppmuntrar till kritiskt tänkande. Jag plockade till exempel i somras fram min tio år gamla upplaga av ”Bad Science” av Ben Goldacre. Den behandlar medias rapportering av medicin och hälsofrågor och innehåller svidande kritik om medias närmast totala okunskap när det gäller att läsa statistik eller tillämpa något som ens tillnärmelsevis liknar vetenskapliga metoder. Anekdotiska bevis är alltid bäst.

På nattduksbordet ligger också Hans Roslings Factfullness (för omläsning) och Nassim Talebs Skin in the Game och The Black Swan, också de för omläsning. De här böckerna fungerar bra som vaccin mot uppenbar dumhet.

Vi kan förresten lägga till Orwells 1984 också.

Filed under: Göte Fagerfjäll