Kylskåp och frys har minskat problemet med ruttnande mat i juli och augusti. Men de gamla rötmånadshistorierna lever kvar. Numera handlar väl de flesta om klimat, men min krönika har också drabbats av en ganska präktig rötmånadshistoria. Det visade sig att de arton debattörer som det senaste året skällt på mig för att använda härskarteknik verkar vara en och samma person.

Kärnkraft och rötmånadsargument
Men låt oss börja med en rötmånadshistoria om kärnkraften. Den 21 juli publicerade GT ett inlägg från Ola Johansson och Rickard Nordin, bägge riksdagsledamöter från centerpartiet. Inlägget hade rubriken ”De som föreslår kärnkraft saknar mod till omställning” och försöker bevisa varför kärnkraft är precis så uselt som författarna tycker att det är.

Men det är klart – att argumentera på ett sakligt sätt är inte lätt när man är så hårt känslomässigt knuten till ena sidan av saken. Därför blir det hela ganska märkligt.

Tre huvudpunkter
Redan i inledningen ställer författarna upp tre oomkullrunkeliga sanningar om kärnkraften. Jag citerar:

”För det första löser det inte problem med elförsörjning vare sig på kort eller på lång sikt.
För det andra är det under inga omständigheter ekonomiskt eller miljömässigt försvarbart.
Och för det tredje är det en flykt från ansvaret att inse vidden av- och motverka klimatförändringarna.”

Därefter blir hela resonemanget egentligen ganska meningslöst, eftersom de tre axiomatiska sanningarna faktiskt är allt annat än sanna.

Löser elförsörjning
För det är naturligtvis fullständigt löjligt att påstå att kärnkraft inte löser elförsörjningen på kort eller lång sikt. Det hela blir extra fånigt när man lever i ett land (Sverige) som de senaste femtio åren faktiskt löst sin elförsörjning med kärnkraft. Det har gått alldeles utmärkt.

Tvärtom måste man rimligen säga att det just är stabil elförsörjning som är kärnkraftens paradgren. Det finns andra invändningar, men att påstå att kärnkraften inte kan klara energiförsörjning är bara dumt.

Miljömässigt försvarbart
Argumenten att kärnkraft aldrig kan bli ekonomiskt eller miljömässigt försvarbart är nästan lika fåniga. Den ekonomiska delen förutsätter att produktionen av kärnkraftverk inte är industriellt skalbar och det är ungefär som att påstå att volymproduktion av TV-apparater, flygplan, cyklar eller bilar inte leder till lägre priser.

Naturligtvis går det att producera kärnkraftverk till ett rimligt pris. Till och med dagens ”nästan prototyp”-produktion ger billigare el än till exempel vind- och solenergi (åtminstone om man förutsätter att det skall finnas elenergi när konsumenterna behöver den). Volymproduktion ”på riktigt” skulle ge ännu mycket lägre elpriser och det inser rimligen författarna.

Argumentet att kärnkraft inte kan vara miljömässigt försvarbart motsägs av alla undersökningar som gjorts. Men här finns ändå någon gnutta av tankeverksamhet. Kärnkraftsavfall är faktiskt radioaktivt och olyckor inträffar. Att debattörerna undviker att gå närmare in på det ämnet beror möjligen på att man då måste börja debattera verkliga fakta.

Flykt från ansvar
Den sista ”sanningen” om flykten från ansvar för klimatförändringar innebär en ganska katastrofal tankevurpa. Rimligen innebär ju en ökad användning av kärnkraft att man har mod att ta ansvar för klimatet. Det ”modiga” beslutet att inte använda kärnkraft betyder att man tillåter höga koldioxidutsläpp för att man inte vågar använda kärnkraft. En ganska säregen definition av mod.

Alltför vanligt
Tyvärr är den här typen av lättsinnig faktahantering bara alltför vanlig. Det gäller politiker och journalister och det gäller tyvärr också i forskningsvärlden. Det finns gott om exempel på rapporter som presenteras som objektiva sanningar, men där resultatet redan från början är fastlagt.

För ett parti eller en regering är det här naturligtvis alldeles utmärkt. Man tillsätter en utredning, där svaret är givet. Det kan handla om snabbtåg (hur skall snabbtågen byggas ut?), klimat (hur skall vi nå nollutsläpp av koldioxid), eller egentligen vad som helst. Utredningen har inte som uppgift att titta på vad som är rimligt eller se efter om det finns andra sätt att nå ett visst mål. I stället handlar det om att klä ett redan taget beslut i ”vackra kläder”. Det gäller att skapa en godtagbar historia – ett narrativ.

En blev arton
Det leder mig in på min andra rötmånadshistoria – den om hur en debattör blev många.

Det senaste året har jag fått ganska mycket mothugg av en rad debattörer i spalten. Det har jag absolut inget emot. Tänk så tråkigt om alla höll med om vad jag säger.

Men med tiden har jag blivit lite fundersam över varför så många har så likartade invändningar. Jag beskylls för härskarteknik, att driva nationalistisk högerpropaganda och att utan anledning driva frågor som inte har med elektronik att göra.

Återigen – jag har inget emot invändningarna. Tvärtom har jag svarat mångordigt och (tycker jag själv) utförligt. Men varför liknar de olika debattörernas inlägg varandra så mycket. Och varför är det bara de här debattörerna som undviker att ange någon form av mailadress.

För att göra det enkelt för mig plockade jag fram kommentarsdelen i användarpanelen till publiceringsverktyget (WordPress). Den är inte särskilt avancerad, men man får i alla fall alla kommentarer i tidsordning. Dessutom kan man se och filtrera på IP-adress.

Så när jag upptäckte en och samma IP-adress från två olika debattörer klickade jag förstås på IP-adressen. Inte för att jag förväntade mig att hitta något, men vem vet?
Och milde himmel – där fanns alla de debattörer som låtit så förvånansvärt lika. Faktiskt hela arton stycken.

Vem vet?
Sitter då Britt, Klas J, Klas N, Börje, Klara, Harald, Patrik, Nissmo, Per Havridsdotter, Emil, Stina och några till i en gemensam lokal fullt upptagna med att debattera om härskarteknik? Ibland refererar de till och med till varandra. Eller är det helt enkelt så att många namn ”smäller högre” än bara ett? Ett av alternativen är en högoddsare.

Jag har varken lust eller anledning att gå vidare i den här historien. Den som vill veta mer kan läsa kommentarsfältet i ”Gör som Sverige gjorde” från 30 juni. Då var jag lite småsur efter ”uppenbarelsen”. Men, som jag skrev i en privat email-konversation (långt tidigare): ”om jag inte haft Emil, Per och Stina hade jag kanske varit tvungen att uppfinna dem”. Det var inte allvarligt menat, men verkligheten överträffar ibland dikten.

Älg och kalv
Jag har i alla fall haft tur med vädret i sommar. När Stockholm hade kyla och regn var jag på Tjörn och kunde njuta av sol och vackert väder. Möjligen har det varit lite ”onödigt” bra växtkraft de senaste månaderna, med gräs som växt så det knakat och träd som breder ut sig något alldeles otroligt. Kombinationen av lagom mycket sol, lagom mycket regn och höga koldioxidnivåer ger imponerande resultat och har lett till extra timmar på gräsklipparen och bakom röjsågen.

Om vi slipper alltför mycket regn de närmaste veckorna kan nog bönderna räkna med rekordskördar i år. Det lär vi inte få se så mycket om i media, men det är bra ändå.

Det verkar som om faunan mår bra också. Vi har en liten WiFi-ansluten viltkamera ett stycke från huset i Blekinge och den har vid det här laget visat rådjur, vildsvin och älg. Häromnatten hade älgen dessutom med sig en liten kalv. Mycket gulligt.

Som jag säkert upprepat några gånger har inte mycket emot varken älg eller rådjur. Jag kan till och med stå ut med att lupinerna breder ut sig. Men vildsvinen skulle jag gärna vilja slippa.

Och kanske ett och annat troll.

Filed under: Göte Fagerfjäll