En självkörande bil kan programmeras för maximal säkerhet. Då stoppar den upp trafiken, blir stående för minsta hinder och kommer inte ut på trafikleder. Med ett mera offensivt körsätt fungerar bilen bättre i trafiken, men risken för olyckor ökar. Det är en bra bit kvar till det autonoma målet.

I går ägnade jag en timme åt en av KTHs öppna föreläsningar. Martin Törngren berättade om ”Digitalisering i en fysisk värld”, med tonvikt på autonoma fordon. Martin är en forskare som jag har ett mångårigt och gott förtroende för.

Det här med öppna föreläsningar är dessutom väldigt vettigt. Föreläsningssalen var fullsatt med människor i alla åldrar och frågestunden efteråt visade att de var både intresserade och välinformerade.

Tar sin tid
Fanns det då något nytt i föreläsningen. Nja, det var väl egentligen inte därför jag gick dit. Det intressanta var i stället att få information om forskningsläget just nu. Fantastiska tekniska nyheter blir man översköljd med som journalist.

Och inte helt oväntat handlar de stora utmaningarna fortfarande om offensivt kontra defensivt, problemet med oväntade händelser och legala problem. De rosenröda framtidsvisionerna för några år sedan har skjutits en bit framåt i väntan på att verklighetens problem betas av. Utvecklingen går framåt, men tar tid.

Offensiv körning
För egen del skrattar jag fortfarande gott åt förra årets SVT-inslag från Kista med den då nya självkörande bussen. Trafikborgarrådet Daniel Helldéns glada leende blev allt mer ansträngt för varje oväntat nödstopp och i slutet av inslaget såg han mest ut att önska sig långt därifrån. Ett härligt humorinslag från verkligheten.

Martin Törngren visade en videosnutt från USA, där en självkörande Google-bil försöker ta sig in i en fil från en påfart. Det gick inget vidare. Den autonoma bilens körning är för defensiv och inte ens när en vänlig själ stoppar sin bil och vinkar fram den autonoma bilen vågar Google-bilen byta fil. Normal mänsklig interaktion är komplicerad.

Det här betyder naturligtvis inte att autonoma bilar saknar framtid. Bara att problemen är lite större än vad en del teknikoptimister intalade sig i början.

Inte minst handlar det om att köra lite mera offensivt och att läsa av medtrafikanternas och fotgängarnas beteende. Det ena förutsätter det andra och innebär att kraven på AI-systemen blir betydligt större än man förmodligen trodde från början.

Ta ansvaret
Ett problem i sammanhanget är också att autonom körning ”på riktigt” kräver att man faktiskt kan lämna över ansvaret till bilen. Idag finns det bilar med hyfsat långtgående autonoma funktioner, men de kräver alla att föraren sitter på helspänn, beredd att ta över ansvaret.

Det här fungerar dåligt, helt enkelt för att människor är dåliga på den här typen av beredskap. Inget tyder på att utbildning eller något annat skulle förändra den saken.

I stället krävs att bilen och biltillverkaren verkligen tar ansvar för hela eller delar av körningen. Volvo är ett av de företag som sagt sig vilja ta det steget, även om det fortfarande finns en del legala hinder.

Så vi kan nog vänta oss att bilar om inte alltför många år kommer att acceptera ansvaret för att köra långa sträckor på motorväg utan krav på tillsyn. Det är något jag verkligen ser fram emot. Jag har inget emot långkörningar, men ärligt talat – så kul är det inte.

Däremot tar det nog betydligt längre tid innan bilarna tar ansvaret i stadstrafik. Martin Törngrens lilla framtidsvideo med bilar och fotgängare som korsar varandra på ett till synes kaotiskt, men väldigt effektivt, sätt kräver väldigt mycket mer än det vi ser i autonoma system idag. Frågan är väl om en så avancerad interaktion är möjlig så länge inte alla fordon är autonoma. Och fan vet hur man skall automatisera fotgängarna.

USA och Kina
Lite obehaglig blev väl föreläsningen när Martin Törngren gick in på var teknikutvecklingen sker och vilka företag som växer snabbast. Konkurrensen står mellan USA och Kina och det är inte alldeles lätt att se Sveriges och Europas roll i framtiden.

Kanske vår största konkurrensfördel till slut blir vårt eländiga vinterväder. Att utveckla system för autonom körning i Arizona är en sak. Där behöver man bara ta hänsyn till kulhål i trafikskyltar.

Men i snö och slask blir utmaningarna betydligt större. Igensnöade kameror ger dåliga bilder och ett AI-system kan ha svårt att skilja mellan en snödriva och litet barn. En något mera offensiv körning som fungerar bra i Arizona kan bli en total katastrof i ett vintrigt Sverige eller Kanada.

Jag minns en bilresa jag en gång i tiden gjorde till Arjeplog. Ett tyskt bilföretag (ATE) hade (för dyra pengar) hyrt ett Intel-utvecklingssystem och jag tog på mig jobbet att köra dit det. Som en kul bonus fick jag tillfälle att på Hornavans is testa en av deras tidiga ABS-prototyper.

Det här måste ha varit någon gång runt 1980 och sedan dess har testverksamheten i Arjeplog vuxit dramatiskt. Men det finns gott om plats i norra Sverige.

Säkerhet och skepsis
De autonoma bilarna kommer nog, även om det kan ta tid och kräver fler sensorer och bättre datorer än man från början inbillade sig. Vi inom elektronikindustrin har i alla fall en härlig tid framför oss.

Och det är väl ingen tvekan om att våra hem kommer att fortsätta att invaderas av trådlösa sensorer som detekterar och kontrollerar. För att inte tala om alla prylar som skall roa oss.

Men vi skall nog akta oss för att bara extrapolera kurvor. Den första blåögda positivismen brukar avlösas av lite mera skepsis när man inser att finesserna har ett pris.

Inte minst handlar det om säkerhet. Idag finns det massor av små övervakningskameror, larm och smarta prylar som kan anslutas till våra hemmanätverk och nås via molntjänster. Varje pryl av den här typen är en säkerhetsrisk och har ofta ett skydd som är mer än patetiskt.

Så när vi kopplar in våra kameror ger vi också intressant information till ”smarta tjuvar”. För att inte tala om att vi öppnar portarna in i våra nätverk på vid gavel.

Problemet minskar inte när vi ansluter värmesystemen, de smarta högtalarna, kylskåpen, leksakerna och alla andra kul saker. Det finns till och med anslutna tandborstar.

Säkerhetsdip
Årets Embedded World översvämmades av säkerhetsmjukvara. Likadant var det förra året. Men det är långt kvar tills dess att säkerhetstänkandet har kommit ut till alla de företag som tillverkar nätanslutna pryttlar. Ännu så länge är säkerhet inget stort säljargument. Men den tiden kommer.

Fram tills dess kan det vara bra att vara lite skeptisk inför nyheter. Att fundera en extra gång på vad man stoppar in i sitt nätverk och vilka rättigheter man ger.

Återigen får jag väl erkänna att jag inte lever som jag lär. Jag gillar mina övervakningskameror i Blekinge och min fjärrstyrda värmepump. Men jag inbillar mig åtminstone inte att de är säkra.

Ett billigt och inte alltför dåligt sätt att skydda sin dator från säkerhetsluckorna är förresten att lägga sin dator (och bara den) på ett separat subnät via en extra router. Om man dessutom stänger av WiFi-funktionen på routern blir det ännu bättre. Man tappar en del finesser, men det kan det vara värt.

Ibland fungerar det
Och på tal om tveksam programvara. Härom dagen slutade min Skype-anslutning att fungera på rätt sätt via min vanliga Windows 7-dator. Den kommer förhoppningsvis att börja fungera igen om ett par uppdateringar. Det gäller förstås bara vanlig Skype. Microsofts ”företags-Skype” slutade att fungera med Windows 7 för ganska länge sedan.

Min smarta 4K-TV (med WebOS) fungerar sedan tre veckor tillbaka inte längre med SVT-play. Eller rättare sagt – allt fungerar utom det sista lilla steget då programmet skall laddas. Med lite tur kommer SVT eller LG att göra något åt saken i någon framtida uppdatering.

Sveriges Radio verkar däremot ha lyssnat på kritiken och tagit sina programmerare i örat. Så nu fungerar återigen appen till ”Melodikrysset” på min handdator och min telefon. I förra uppdateringen ändrade man av någon anledning till en nätverksdrivrutin som bara fungerade till de senaste Android-versionerna.

Med det här vill jag ha sagt att moderna system inte är enkla och att kompatibilitet är ännu svårare. Att testa kompatibilitet i en datorvärld med ständiga uppdateringar innebär att man ständigt skjuter på rörliga mål.

Så var glad för allt som fungerar. Så länge det varar.

Filed under: Göte Fagerfjäll