2018 var året då vi nästan hittade bevis för att klimatmodellerna fungerade. Temperaturerna i norra Sverige hade stigit tre gånger så mycket som i söder – precis som modellerna förutspådde. Media gick i taket i nästan en vecka, tills det hela visade sig vara en anka. Då inföll en total medieskugga.

De flesta ser nog den varma sommaren och den kalla vintern som 2018 år stora klimathändelser. Extremväder blev ordet på alla journalisters läppar.

Men varken sommaren, vintern eller skogsbränderna var något som förutsågs av klimatmodellerna. Visst används händelserna i klimatkampanjerna, men det krävs mycket fantasi för att få historierna att hänga ihop.

3,2 grader i Kiruna
Den verkligt stora klimathändelsen såg vi i stället tredje veckan i september. Journalistnätverket EDJNet presenterade heltäckande historiska temperaturdata för hela Europa och plötsligt fanns beviset. Ju längre norrut man kommer desto större blir temperaturhöjningen. Rekordet fanns i Kiruna, där temperaturen hade stigit med hela 3,2 °C, jämfört med bara runt 1 °C längre söderut.

Det här stämde bra med klimatmodellerna och sågs omedelbart som ett bevis för att allt som sagts faktiskt var sant. Nyheten toppade alla media och experter, bland annat från SMHI, bekräftade att det här var beviset vi så länge väntat på.

Allt föll samman
Tyvärr var allt en ”anka”. EDJNet hade lagt samman två temperaturserier på ett felaktigt sätt. Serien fram till 1999 låg 2,2 °C för lågt och efter korrektion låg i stället den uppmätta temperaturstegringen på 1,0 °C. Samma sak gällde för de andra städerna på samma latitud.

Det här borde rimligen ha betraktats som en jättenyhet, men så blev det inte. Efter ett par undanskymda rättelser begravdes hela historien i glömska. Möjligen med undantag för klimatprogrammet Klotet, som körde originalnyheten nästan en vecka efter att den dementerats.

Bevis för modell
Och varför är då temperaturskillnaderna så viktiga?

Det hela är i grunden ganska enkelt. Klimatmodellerna baseras på att koldioxid fungerar som en växthusgas och ger en temperaturökning på ungefär 1 °C när halten koldioxid dubblas. En ökning av koldioxidhalten från strax under 300 ppm (0,03 procent) i slutet av 1800-talet till strax under 600 ppm någon gång 2100 ger en temperaturökning på ca 1°C. En ytterligare ökning från 600 till 1200 ppm ger ytterligare 1°C.

Det här låter minst sagt mjäkigt, så modellerna lägger till en förstärkningsfaktor beroende på tänkt ökad luftfuktighet och en del annat. Allt summeras i en ”klimatkänslighet”, som enligt IPCC ligger mellan 1,5-4,5 °C för en dubblad koldioxidhalt.

Att uppvärmningen varierar beroende på breddgrad är också en grundläggande del av modellerna. Det blir mindre uppvärmning vid ekvatorn och större uppvärmning närmare polerna.

De allra flesta är överens vad gäller uppvärmningen med 1 °C vid dubblad koldioxidhalt och att det skiljer i uppvärmning vid olika breddgrader. Däremot finns det ingen konsensus när det gäller förstärkningseffekterna.

Naturliga svängningar
Ett stort problem är förstås att klimatet också förändras ”av sig själv”. En uppvärmning behöver inte bara bero på koldioxidökning och en oväntat liten uppvärmning kan bero på avkylning av andra orsaker.

Vi har till exempel den lilla egenheten att den globala temperaturen (enligt HadCRUT4) de senaste dryga hundra åren har stigit i två omgångar, först från slutet av 1800-talet fram till 1940-talet och sedan från 1970-talet fram till för några år sedan. I bägge fallen steg temperaturen ungefär lika snabbt. Temperaturen sjönk under tjugoårsperioden mellan 1950 och 1970.

Att förklara det här enbart med koldioxidhypotesen är inte lätt, även om det finns gott om mångordiga och fantasifulla försök. Under den första perioden ökade ju koldioxidhalten väldigt lite. Den enklaste slutsatsen är att klimatet inte enbart varierar med koldioxidhalten (om nu någon trodde det) och att klimatkänsligheten därför är klart lägre än de 2,5-3 °C per fördubbling som modellerna brukar använda. Någonstans mellan 1,5-2 °C verkar enligt en del forskare vara betydligt rimligare. Somliga hävdar till och med att det inte finns någon förstärkningseffekt.

Kiruna i mitten
EDJNet klantade sig i början, men de har utan tvekan lagt ner massor av arbete på att ta fram heltäckande data. Databasen är numera väldigt användbar, även om den inte lika lätt kan användas för att bevisa modeller.

För varje stad i Europa presenterar EDJNet temperaturkurvor från år 1900 fram till 2017 och genomsnittstemperaturer från 1900 till 1999 och från 2000 till 2017. Skillnaden mellan de två genomsnitten är i princip tänkt att visa effekterna av klimatförändringarna.

Inte helt oväntat visar öar och städer vid atlantkusten minst förändring. Ponta Delgada i Portugal och Irländska Limerick ligger bägge under 0,1 °C och en rad kustnära städer både på atlantkusten och i Medelhavet ligger under 0,5 °C.

Men genomsnittet ligger ändå runt 1 °C. Där finns t ex Paris, Stockholm, Rom, Kiruna och Alicante. Det är svårt att se någon skillnad mellan breddgrader.

Allra störst uppvärmning, runt 1,5 °C, hittar vi i Spanska Granada och ytterligare två städer i Spanien. I topp ligger också ett antal städer i Rumänien och Danmark.

Felavläsningar?
Hur skall vi då tolka temperaturkurvorna?

Det enklaste och elakaste är förstås att säga att kurvorna bevisar att modellerna är felaktiga. Inget pekar på större temperaturökningar längre norrut. Tvärtom hittar vi de största ökningarna långt söderut.

En annan tolkning är att temperaturserierna från många städer visar alldeles för höga ökningar. Det är inte alls orimligt. Att kompensera för ökad bebyggelse och lokal uppvärmning på en mätplats är svårt. Det rimliga är att städer i norra Sverige har färre felkällor och bättre kompensering.

I så fall kanske vi kan dra slutsatsen att Kirunas +1 °C är något av ett toppvärde och att städerna söderut borde sänkas ner till 0,5 °C eller lägre. Det är fullt tänkbart och tyder i så fall också på att IPCC räknar med en alltför hög klimatkänslighet.

Vi kan också ha helt andra effekter än koldioxid som driver uppvärmningen extra mycket längre söderut.

Visst är temperaturdata intressanta?

Havsnivån håller stånd
En annan bra indikator för klimatförändringar är havsnivån. Här har vi på senare tid fått höra en del larm om ökningar.

Men larmen gäller inte de långa och trovärdiga mätserierna i städer som t ex Stockholm, San Fransisco och många andra runt jordklotet. De upp till tvåhundraåriga mätserierna visar en jämn höjning av havsnivån de senaste 150 åren. I Stockholm handlar det om 1,8 mm per år och i San Fransisco 2 mm. Det finns gott om mätdata från länder över hela världen och de långa mätserierna följer de gamla trendlinjerna. I Stockholm innebär landhöjningen förstås att havsnivån fortsätter att sjunka med ungefär 3,7 mm per år.

En kul sida för den som gillar den här typen av data är NOAAs Tides&Currents . Men det finns också mycket godis att hämta hos SMHI.

Media misslyckades
Vad kan man då dra för slutsatser av det här? Den enda helt säkra är väl att våra media har problem. Hanteringen av de felaktiga temperaturdata för Kiruna var en total katastrof.

Det var illa nog att man föll för de uppenbart felaktiga data som först publicerades. Vem som helst, till och med jag, kunde ju se att kurvorna var gravt felaktiga (läs ”Miljöpolitik ända in i kaklet”). Men alla våra dagstidningar, alla TV-kanaler och alla radiokanaler gick ”all in” och drog på för fullt baserat på de felaktiga uppgifterna.

Ännu värre blev det när EDJNet gick ut med beskedet att siffrorna var totalt felaktiga. Sällan har vi väl sett så pliktskyldiga och undanskymda dementier. Detta trots att nyheten rimligen var minst lika stor som den tidigare. Problemet var bara att alla journalister så gärna hade låtit sig luras och att alla helst ville glömma vad som sagts. Inte så lyckat ur journalistisk synvinkel.

Så jag fortsätter nog att gnälla på våra klimatjournalister. De flesta är sedan länge propagandister – inte journalister.

Vi vet inte ännu
Vad är då sant och vad är falskt i klimatfrågan? Ja, inte vet jag. Men de mätdata som hittills varit mest tillförlitliga pekar på att modellerna är klart överdrivna. Det mesta som sägs om extremväder och ”tipping points” tror dessutom inte ens IPCC på.

Ta det lugnt
Så vi kan nog ta det lite lugnt och ägna mer tid åt forskning och mindre tid åt meningslös kapitalförstöring. Framför allt bör vi sätta stopp för alla galningar som försöker lansera idéer om ”miljödiktatur” och ”paus för demokratin”.

I Sverige bör vi naturligtvis undvika att förstöra vår energiförsörjning. Att kasta pengar i det svarta snabbtågshålet verkar heller inte särskilt listigt. Eller att lova statligt styrd (och bekostad) snabbövergång till elbilar. Sverige utmärker sig med att vilja genomföra dyra klimatåtgärder som inte ens är bra för klimatet. Det är bara för dumt.

Leta i stället fram ditt exemplar av ”Liftarens Guide till Galaxen” av Douglas Adams. På framsidan står det ”Don’t Panic!” i Stora Vänliga Bokstäver. Följ det rådet!

 

Temperaturkurvorna från EDJNet kan vara lite svåra att jämföra, eftersom data från varje stad presenteras i olika skala. Här har jag roat mig med att lägga samman kurvorna från fyra städer, normaliserat till respektive genomsnittstemperatur. Inte helt ointressant (klicka för större bild).

 

************** Tillägg  **************

Några av kommentarerna till det här inlägget kommer med all sannolikhet från en person som använder ett mycket stort antal alias (bland många andra Per Havridsdotter, Nissmo, Patrik, Britt, Emil, Stina och Britt). I det här fallet handlar det om Patrik.

Filed under: Göte Fagerfjäll