Internationella energirådet, IEA meddelade i förra veckan att världen måste öka kärnkraftsutbyggnaden dramatiskt för att klara klimatmålen. Det ledde till en häftig, men kort, mediedebatt i Sverige. Ändå innebär det här att förutsättningarna håller på att förändras och att den fyrtioåriga långbänk som världen genomlidit kan vara på väg mot sitt slut. Fler länder får en chans att välja Sveriges väg.

För vem som helst som kan läsa statistik inser ju att Sveriges vägval på sjuttiotalet ledde till fantastiska miljöfördelar. Kärnkraftssatsningen och elektrifieringen av näringsliv och hushåll gav en remarkabel miljöförbättring och dessutom dramatiskt sänkta koldioxidutsläpp. Sverige seglade i ett slag upp som det ledande miljölandet.

Så här fyrtio år senare ser det ut som om både FN (IEA) och länder som Indien och Kina vill följa det svenska exemplet. Satsningarna på kärnkraftsforskning börjar komma igång på allvar och både länder och privatpersoner (inte minst Bill Gates) satsar stora pengar. Kanske det är dags att låta kärnkraften ta steget från Sjöstedts ”fax”? Utvecklingspotentialen är enorm.

Kol i Polen
Jag såg häromdagen ett inslag på SVT om koleldning i Polen. En kvinna gick till den lokala kolhandlaren och beställde två ton kol för att klara kylan i några månader till.

Kolet eldas i en helt normal kolpanna. Ja, med normal menar jag då förstås det som vi ansåg normalt på femtio- och sextiotalet. Ganska dålig förbränning, ingen som helst rening av rökgaserna och bisarra utsläpp av partiklar, svavel och annat smått och ont.

Samma sak sker överallt i världen. Man värmer upp husen med kol eller ved i pannor, kaminer eller öppna spisar. Maten lagas i bästa fall i slutna kol- eller vedspisar – i sämsta fall över öppen eld inomhus.

Oljan blev en välsignelse
Så här hade vi det i Sverige också fram till sextiotalet. Villor, hyreshus och industrier värmdes lokalt med koks (kol) eller ved. Partikelutsläppen var förfärande – något som alla med vita näsdukar kunde se på nära håll (när de snöt sig).

Därför blev oljeeldningen en välsignelse. Övergången från koks och ved till eldningsolja minskade partikelutsläppen kraftigt. Alla vi som är födda på femtiotalet minns det här.

Oljeeldningen (och naturgasen) tog över i de flesta industriländer, även om kolet blev kvar som ett lågprisalternativ i länder med egen kolproduktion. I Europas storstäder innebar i alla fall oljeeldningen att problemet med smog minskade eller försvann. 1800-talets ogenomträngliga Londonsmog var borta.

3 ton koldioxid
Att värma sitt hus med eldningsolja ger minskade föroreningar, men det minskar inte koldioxidutsläppen. En normal villa brukar kräva mellan 2,5 och 4,5 kubikmeter eldningsolja per år för värme och varmvatten. Det resulterar i 6,7 till 12 ton koldioxid och alltså 2,2 till 4 ton koldioxid per person om tre personer bor i villan.

Så här ser det fortfarande ut i stora delar av världen. Oljeförbrukningen är väl oftast något lägre eftersom de flesta länder har ett mildare klimat än Sverige. Men uppvärmning står normalt sett för en stor del av ett lands koldioxidutsläpp.

Från olja till el
I Sverige tog vi på åttiotalet steget från olja till el och fjärrvärme. Det innebar att utsläppen av partiklar minskade ännu mer. El från vattenkraft och kärnkraft genererar inga utsläpp, varken av partiklar eller svavel. I fjärrvärmeanläggningarna finns effektiv rökgasrening, så att utsläppen också därifrån är små.

Steget bort från olja innebar också radikalt minskade koldioxidutsläpp. Idag släpper Sverige ut 4,2 ton koldioxid per invånare och år. Det inkluderar både hushåll och industri. Med en oljeeldad villa var det fullt möjligt att ”fylla den kvoten” enbart med bostadens uppvärmning och varmvatten.

Elektrifieringen av uppvärmningen såg vi tyvärr inte så mycket av i resten av industrivärlden och inget alls i övriga världen. En snabb utbyggnad av kolkraftverk gjorde visserligen att elen blev hyfsat billig, men inte lika billig som olja (eller kol). Hushåll och företag värms fortfarande med olja. Elförbrukningen i Sverige är mer än dubbelt så hög per invånare som i motsvarande industriländer på kontinenten.

Sot smälter glaciärer
Det är alltid jobbigt att säga ”hurra vad vi är bra”, men Sverige har faktiskt kommit väldigt långt. Vi har numera inga utsläpp av svavel och bly och våra partikelutsläpp är löjligt låga. Våra öppna spisar och braskaminer (som mest används för dekoration) genererar faktiskt mer partikelutsläpp än våra bilar. Den absoluta majoriteten av partiklarna i luften kommer som ”import” från kolbrasor i Polen och Tyskland.

I övriga världen ser det väldigt annorlunda ut. Sotpartiklar från spisar och kaminer ger stora hälsoproblem och är dessutom en av huvudanledningarna till att högt belägna glaciärer smälter.

Dyr el är dåligt
Idag ligger allt fokus på att ersätta fossilbaserad el med förnybar el i form av vindkraft och solenergi. Det låter gulligt, men har tyvärr en rad nackdelar.

Framför allt handlar det om priset. Hur mycket man än talar om billiga solceller och billiga vindkraftverk är den bistra sanningen att slutresultatet blir dyr el. Intermittent el måste buffras och det är förfärande dyrt. Dessutom kräver den här typen av elproduktion dramatiskt överdimensionerade elnät och det är sannerligen inte gratis det heller.

Idag läggs gigantiska summor både på forskning och utbyggnad av förnybar elproduktion. Det kanske leder till ett genombrott – vem vet? Men fram tills dess sitter världen fast i ett energisystem likt det vi hade i Sverige på sextiotalet. Fortfarande är el alldeles för dyrt för att användas till uppvärmning.

Konsumera direkt
I ekonomiska termer finns ett svårlöst huvudproblem med sol- och vindenergi. Produkten måste konsumeras i samma ögonblick som den produceras, samtidigt som det inte finns något sätt att styra utbudet mot efterfrågan.

Det här hade väl gått an om variationerna varit rimliga, men så är inte fallet. Skillnaden mellan två dagar kan mycket väl vara en faktor fem eller tio. Tittar man på den svenska produktionen av vindbaserad el under året möts man av en magnifikt taggig bild med toppar strax under 6 GW, dalar nära noll och veckolånga perioder runt 0,5 GW (klicka här). Lägger man till produktionen från Danmark blir topparna nästan dubbelt så höga och dalarna fortfarande nära noll. Det är lätt att se hur väl elproduktionen från vindkraften följs åt mellan grannländer (det gäller Tyskland också).

Ofta hör man argumentet att ”det jämnar ut sig på en större elmarknad”. Men det fungerar bara så länge det finns länder som inte bygger ut sin vindkraft. Om alla bygger ut kommer alla att ha överskott respektive underskott samtidigt. Det hjälper inte att dra ledningar kors och tvärs genom Europa för att importera och exportera. Det blir bara dyrt.

Så det krävs energilagring och/eller snabbstartande gaskraftverk. Hela elproduktionen måste ha full uppbackning.

Kärnkraft är baskraft
Då är det mycket lättare att bygga elsystem baserade på kärnkraft. De blir naturligt stabila och ledningsnätet behöver inte vara onödigt överdimensionerat.

Om vi tittar på elkonsumtionen i Sverige och Norden skiljer det normalt sett bara drygt 20 procent i elförbrukning mellan dag och natt. I Sverige hanterar vi de topparna med vattenkraft. Större delen av baskraften kommer från kärnkraftverk, som i och med det kan köras för fullt och ge bäst ekonomi. Det är ett energisystem som har fungerat utmärkt i fyrtio år och lett till otroliga reduktioner både av farliga utsläpp och av koldioxid.

Värme utan utsläpp
Så här i efterskott är det som sagt lätt att se effekterna av Sveriges energibeslut för femtio år sedan. Utbyggnaden av kärnkraften innebar en miljörevolution.

Ändå försöker media övertyga ”normalsvensken” om att hans eller hennes duschande, matlagning eller uppvärmning av lägenhet/hus innebär klimatpåfrestningar med si och så många kg koldioxid. Problemet är att det är en ren lögn.

I verkligheten produceras nästan all vår värme och all vår el utan att det resulterar i några utsläpp av koldioxid eller partiklar. Dessutom har vi närmast obegränsade mängder vatten så där finns heller ingen anledning att spara.

Ingen behöver alltså skämmas för sitt badande och duschande, så länge han/hon inte använder miljöfarliga preparat. Men det finns ju alltid såpa.

Bilen är inte problemet
För femtio år sedan innebar uppvärmningen av våra hus och lägenheter koldioxidutsläpp på två till fyra ton koldioxid per person och år. Idag är uppvärmningen koldioxidfri.

Personbilarna var alltid ett mycket mindre problem än uppvärmningen. I genomsnitt åker vi 673 mil per invånare och det innebär med dagens bilpark ett drygt ton koldioxid per invånare och år. Med en bilpark bestående av moderna dieselbilar i hyfsad storlek (i praktiken kanske 110 g CO2/km) hamnar vi snarare på 740 kg koldioxid per invånare och år.

Det här är sannerligen inte mycket och det går heller inte att spara in så ruskigt mycket. Ett totalförbud mot bilar skulle kanske spara hälften och ett massivt införande av elbilar skulle kanske spara 20 procent (globalt sett). Det blir väldigt mycket skrik för ganska lite ull.

Serverhallar drivs med kärnkraft
Den snabbast växande utsläppskällan i världen är faktiskt Internet. Idag går ungefär två procent av världens elproduktion åt till serverhallar och datorutrustning. Redan 2025 kan den siffran ha stigit till 20 procent om vi skall tro en artikel i Climate Home News.

Men återigen – det spelar ingen som helst roll för serverhallar som ligger i Sverige. Åtminstone så länge vi inte får för oss att lägga ner kärnkraften.

Serverhallar och kärnkraft är faktiskt den perfekta kombinationen. Kärnkraften är som effektivast vid hög och jämn belastning och serverhallarna kräver stabil och jämn eltillförsel.

Från fax till Internet
Men vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt hävdar ju att kärnkraften är lika gammalmodig som faxen. Inte kan väl Jonas Sjöstedt ha fel?

Nej, han har på sitt sätt alldeles rätt. Dagens kärnkraftverk är ungefär lika moderna som faxen. Inte så konstigt med tanke på att de konstruerades på sextiotalet och byggdes på sjuttiotalet.

Det märkliga är att den gamla sextiotalstekniken fortfarande är överlägsen sina konkurrenter, precis på samma sätt som faxen fortfarande är mycket snabbare än vanliga brev. Men det kanske inte var det Sjöstedt syftade på.

Om vi skall fortsätta jämförelsen med faxen är det lätt att inse att faxens efterföljare faktiskt var Internet och bredband. På samma sätt är kärnkraft av generation fyra den rimliga efterföljaren till dagens gamla kärnkraftverk.

Då får vi plötsligt en ökad energieffektivitet med en faktor hundra och dramatiskt minskade mängder radioaktivt avfall. Vi kan till och med använda dagens avfall för att driva kärnkraften i hundratals år. Det brytbara bränsle som finns tillgängligt beräknas räcka längre än Jordens livslängd.

Krävs beslut
Generation fyra är ingen önskedröm. Tekniken har funnits tillgänglig i tiotals år och det finns fungerande reaktorer i drift. Men den fyrtioåriga långbänken har lagt en stor våt filt över forskning, utveckling och produktion i hela världen.

Idag finns det ganska många bra implementeringar av generation fyra. En av dem (Blykalla) utvecklas i Sverige och en annan (Seaborg) utvecklas i Danmark. Andra finns i till exempel USA och Frankrike.

Ändå är det förmodligen Kina och Ryssland som ligger bäst till, helt enkelt för att de bägge länderna har en stor hemmamarknad. I västvärlden byggs alldeles för få kärnkraftverk och det tas ännu färre beslut om nya projekt.

Eller rättare sagt – så var det fram till förra veckan. IEA är mycket klara över att kärnkraften är nödvändig för att klara klimatutmaningarna. Det kan sätta fart på beställningarna .

Behöver volym
En av låsningarna i kärnkraftsindustrin ligger i de ytterst små volymerna. Hittills har varje kärnkraftverk i det närmaste byggts som en prototyp och det blir förstås dyrt. Trots det är ny kärnkraft konkurrenskraftig.

Med större volymer blir de ekonomiska förutsättningarna helt annorlunda. Då blir det ungefär som att bygga ett flygplan i jumboklassen. Prototypen är jättedyr, men när serieproduktionen går igång blir priserna helt rimliga.

Låt oss till exempel jämföra med Airbus 380, som är ett projekt i ungefär samma storlek som en generation fyra-reaktor. Airbus 380 är ett mycket stort och dyrt flygplan som kan ta upp till 850 passagerare. Planet har vid det här laget byggts i ungefär 230 exemplar, med stora variationer mellan de levererade planen.

Utvecklingskostnaderna var som sagt enorma, men listpriset är ändå ”bara” omkring fyra miljarder kronor (det verkliga priset är ännu lägre).

En 1 GW kärnkraftsreaktor producerar upp till 80 miljarder kWh under en tioårsperiod. Reaktorn får i det läget utan vidare lov att kosta 20 miljarder och ändå vara ytterst lönsam. Det är lätt att inse potentialen vid serieproduktion.

Så när kärnkraftsmotståndare talar om att det skulle behövas tusentals kärnkraftsreaktorer för att ersätta all fossileldning gnuggar kärnkraftstillverkarna händerna. Redan vid en serieproduktion på några tiotal aggregat sätter stordriftsfördelarna in och därefter blir det riktigt intressant. Det räcker förresten med 550 reaktorer för att ersätta all elproduktion med kol.

Risker och forskning
Kommer vi att se en renässans för kärnkraften? Ja, det ser vi redan i länder som Kina och Indien. Också i Polen och Tjeckien planeras nya byggen.

Beskedet från IEC kan dessutom sätta fart på västvärlden och få en del av miljörörelsen att släppa kärnkraftshatet. Det blir inte lätt, men det kanske går.

Naturligtvis kommer alla de gamla säkerhetsfrågorna upp till ytan igen, men hellre det än dagens pseudodiskussion om kärnkraftens höga pris och omoderna teknik. Den diskussionen är fruktansvärt tröttsam.

Men Sjöstedt lär nog plocka fram faxen igen.

Filed under: Göte Fagerfjäll