”Hög standard – vad fan är hög standard” sjöng Peps Persson redan 1975. Låten är fantastisk, men så här några år senare kan det kanske vara dags att titta lite närmare på det här med standard, industriproduktion och vad man egentligen bör köpa. Borde vi ha lyssnat till texten eller är det tur att vi bara gillar låten?

Det här funderade jag på i fredags när jag styrde ut mot Mölnvik för att shoppa på ”Black Friday”. Framför allt ville jag titta in på Jula för att titta på verktyg. Halva priset på hela Bahco-sortimentet är ingen dålig ”deal”.

Nu blev det i och för sig bara en bågfil och en hammare, även om jag var allvarligt frestad att uppgradera mina verktyg för att kröka rör. Men halva priset av 1 500 kronor är fortfarande en god slant och helst vill man ju ha verktyg för både 12 och 15 mm. Så mina gamla märkeslösa trotjänare får hänga med ett tag till.

De andra affärerna hade i år förvånansvärt dåliga erbjudanden, så det blev inte mycket till köpfest där heller. Det var mycket bättre förra året.

Ärligt talat tror jag nog att de flesta resonerar som jag. Naturligtvis köper man det som behövs när prylarna är så billiga som möjligt. Alternativet är bara dumt. Och visst tusan är det bra att ha en extra skjorta eller en extra T-shirt på lager. Varför köpa dyrt om man kan köpa samma sak billigt.

White Monday
Det där med köpfria dagar har jag däremot svårt för. För mig och de flesta andra är väl de flesta av årets dagar köpfria. De ”köpupplevelser” som reklamen brukar tala om liknar för min del mest ”nära döden-upplevelser” och något att undvika så långt som möjligt. ”En timma i klädaffären är som ett år var som helst annars”, för att travestera en gammal låt.

Vad behöver man?
Tillbaka till Peps Persson. ”Vad skall du med bil och villa, när du ändå mår så jävla illa” och ”du behöver ingen färg-TV, när din hjärna fylls med PCB” är rim nästan i klass med när Blå Tåget (eller Gunder Hägg som de hette på den tiden) rimmade på glasspamp och klasskamp. Helt underbart.

Men återigen – det är en himla tur att folk inte lyssnar för mycket på aktivister. Idag är det nog inte så många som vill vara utan sin TV, sin telefon, sin bil, sin cykel, sin radio eller sin dator. Det är bara några få av de prylar som klassats som onödiga av sin tids aktivister.

Går vi ännu längre tillbaka hittar vi ännu fler onödiga lyxvaror. I princip alla industriproducerade varor har någon gång klassats som onödigt bjäfs.

Skapat välstånd
Ett litet problem är att hela vårt nuvarande välstånd baseras på industriell massproduktion. Inte bara vårt välstånd förresten. Den fattiga delen av världen har också lyfts till oanade höjder av industrisamhället.

Det här borde vara ett problem för miljöaktivister. Om målet är att undvika konsumtion och import har vi också som mål att hålla stora delar av världen kvar i fattigdom.
Men visst bör vi väl ibland fundera på vad som är rimlig standard och på vad vi behöver och önskar.

Teknisk utveckling
Till att börja med finns det inga stora problem med att uppgradera telefoner och datorer. Där går utvecklingen fortfarande såpass snabbt att fullt fungerande gamla prylar kan passa bäst på återvinningscentralen. Helst bör man väl köpa nya prylar som är hyfsat små och energisnåla, men den utvecklingen går för det mesta med automatik.

Att byta sin gamla bil är heller inget stort problem. En ny bränslesnål bil är bättre för miljön och håller industrins hjul rullande. Återvinningen av den gamla är inget problem så länge vi inte talar om elbilar.

Den som känner för att köpa en ny stor TV-apparat behöver heller inte ha dåligt samvete. Lägre energiförbrukning skadar aldrig. Och de gamla apparaterna blir allt lättare att återvinna.

Återvinn allt
Och där har vi utan tvekan en nyckel till det moderna konsumtionssamhället. Prylarna blir lättare att återvinna, samtidigt som infrastrukturen för återvinning blir allt bättre.

Nu talar jag förstås inte om att tillverka dyra och usla kläder av återvunnet tyg, göra möbler av sopor, tvätta gamla plastpåsar eller att reparera gammal elektronik. Det är oftast bara dyrt och fånigt. Nej, för det allra mesta ligger nyckeln till vettig återvinning i att använda material som till slut återvinns som energi, alltså via förbränning.

Ta bara något så enkelt som kläder. Varje svensk köper årligen 13 kg kläder och kastar åtta kg i soporna. Det här är något som aktivister och media hänger upp sig på något alldeles förfärligt.

Men att elda upp åtta kg kläder är sannerligen inte mycket att bråka om. Det är ungefär som att elda upp en halv säck ved av den typ som man köper på närmaste stormarknad. Förbränningen alstrar kanske 15 kg koldioxid och genererar samtidigt motsvarande mängd energi till fjärrvärmenätet. Åtta kg kläder per person och år är ungefär 1,6 procent av de sopor som eldas i våra fjärrvärmeverk (mer än hälften av soporna importeras).

I och för sig går det åt mer energi än så under produktionsprocessen från bomull, trä (rayon) eller olja, men det är den processen som skapar välstånd. Det är också den processen som går att effektivisera och göra giftfri och det är rimligen den processen vi bör lägga vår energi på att förbättra.

Soporna räcker inte
Att elda sopor är faktiskt inget dåligt alternativ. I Sverige eldar vi 238 kg hushållsavfall per person och år. Det räcker inte ens för att täcka halva behovet, utan vi importerar betydligt mer än så från utlandet (263 kg per person 2015), mest från Norge (46%) och Storbritannien 31%).

73 kg sopor per person går till biogas och liknande processer, medan 159 kg, mest papper och glas, går till materialåtervinning. Bara futtiga 2 kg per person går till deponi.

Över huvud taget är svensk industri och svenska hushåll mycket bra på att hantera sopor. Papper, kartong, metall och glas återvinns till stor del. Räknat per svensk återvinns över 350 kg papper och kartong, 213 kg glas och 16,5 kg metall. Industrin materialåtervinner också en hel del plast.

Effektivisera
I Sverige tar vi alltså hand om den sista delen av en produkts liv på ett utmärkt sätt. Det som är vettigt att återvinna som material (metall, glas och papper) blir nya produkter, medan resten återvinns i form av energi. Inget slösas bort. Om alla andra länder hanterade sitt avfall på samma sätt skulle världen inte ha några avfallsproblem.

Däremot finns det som sagt all anledning att fortsätta att effektivisera produktion och transporter av produkter. Inom elektronikindustrin vet vi att det betyder fler sensorer och bättre styrning av processer. Vi vet också att det här är precis vad som händer överallt och att förbättringspotentialen är enorm.

Då tar vi tag i problemen redan innan de uppstår. Att till exempel odla bomull behöver inte vara något problem. Det går att minska vattenåtgången dramatiskt och det finns ingen som helst anledning att gödsla i onödan.

Det här gäller förresten all annan odling också. Ingen lantbrukare vill kasta bort sina pengar genom att låta dyr konstgödsel försvinna till ingen nytta. Övergödningen från lantbruket är till hundra procent ett optimeringsproblem (som går att lösa med modern teknik).

Samma sak gäller alla andra steg i tillverkningsprocesserna. De hopplösa fabriker av olika slag som brukar visas i TV är egentligen lika urmodiga som gamla sovjetiska bilfabriker. Det är bara att göra ett besök hos Volvo eller ABB för att se vad som hänt och vad som kommer att hända. Ingen fabriksägare vill använda mer dyr energi än nödvändigt och ganska snart kommer ingen att vilja köpa produkter från en fabrik som släpper ut gifter i naturen.

Musta äpplen i januari
Vi kan alltså hålla en hög standard utan att ställa till problem för naturen. Men visst vore det väl åtminstone bättre om vi kunde dela på prylarna? Lite kan vi väl i alla fall få lida?

Och visst finns det en hel del som går att dela, speciellt om vi räknar på hur mycket vi använder varje enskild pryl. Räknat över året verkar det vara galenskap att var och en skall ha husbil, sommarstuga, borrmaskin, båt, vinterkängor, långfärdsskridskor, skidor och allt vad det nu kan vara. Varför inte dela på grejorna.

Men tyvärr är vinterkängorna inte så kul på sommaren och risken är överhängande att alla vill använda skidorna under sportlovet. Sommarstugan är inte lika attraktiv i november och samma sak gäller husbilen.

Det här gäller förresten den vanliga bilen också. Den står visserligen stilla för det mesta, men alla andra bilar står också stilla ungefär samtidigt. Den som försöker hyra en bil strax före jul (eller boka en tågbiljett) inser snabbt problemet.

Den här hösten har vi sett ett strålande exempel på delningsekonomins problem. Trots (eller på grund av) den fantastiska sommaren blev det ett makalöst äppelår i stora delar av Sverige. I alla trädgårdar dignade träden och det fanns inte en chans att tugga i sig allt.

Den självklara lösningen är förstås att lasta bilen full av äpplen och åka till musteriet. Sådana finns här och var.

Men inte helt oväntat ledde överskottet till fantastiska köer. Musteriernas kapacitet räckte inte till på långa vägar. En av våra grannar fick vänta i 11 timmar för att komma fram till pressen och han hade vid det laget bestämt sig för att det fick bli sista resan. Kanske det skulle vara möjligt att återkomma i början av vintern, men då med ruttna äpplen.

Egen härd
Så jag kunde rensa äppelträden både i vår egen trädgård och hos våra grannar. Förra året byggde jag ju en egen press, trots att många som vanligt tyckte att jag var dum (det finns ju musterier).

I år har kvisthacken (för att riva äpplen) och pressen gått för högvarv och resultatet blev någonstans uppåt 150 l äppelmust. 120 l har fått bli cider, där det mesta redan tagit steget från damejeanner till tryckfat. Jag räknar med att fylla det fjärde och sista tryckfatet nästa vecka.

Man kan naturligtvis tänka sig en gemensamt ägd utrustning och en organisation för att hyra den och sköta den, men problemen blir desamma som för alla andra liknande projekt. Det krävs ganska många enheter för att klara efterfrågetoppar och någon måste lägga betald eller obetald tid på att hantera administration och underhåll. Gemensamt ägd utrustning slits oerhört mycket hårdare än egna prylar.

Nej, det är nog bara att inse att ”egen härd är guld värd”. Det stora problemet är egentligen det egna lagringsutrymmet och det är trots allt ett problem som går att lösa.

Skönt med god standard
Vad är då hög standard? Det varierar naturligtvis otroligt mycket beroende på vem man frågar. Jag och många med mig sätter stort värde på möjligheten att kunna vistas ute i naturen och på möjligheten att kunna leva mitt liv utan att hela tiden behöva planera långt i förväg.

Om vi plötsligt ser att Tjörn eller Blekinge får in ett oväntat högtryck är det fantastiskt att kunna vara där efter bara några timmar. Ett par timmars packning och fem timmar i bilen och vi är framme.

Sedan tar det bara några minuter att koppla in datorn till bredbandet, bildskärmen och tangentbordet och allt fungerar som det skall. Visst är det lite lyxigt att ha fiber på tre ställen, men ack så praktiskt.

Det intressanta är dessutom att den här typen av hög standard både är miljövänlig och hållbar, även om aktivisterna gör sitt bästa för att propagera för en annan och sämre värld.

Men Peps är ändå bäst.

 

************** Tillägg **************

Några av kommentarerna till det här inlägget kommer med all sannolikhet från en person som använder ett mycket stort antal alias (bland många andra Per Havridsdotter, Nissmo, Patrik, Britt, Emil, Stina och Britt). I det här fallet handlar det om Stina.

Filed under: Göte Fagerfjäll