Tre hela dagar på Electronica, mina fötter är ännu större än vanligt och mina knän värker. Och ändå är det väl värt det. Electronica är helt enkelt något alldeles speciellt.

Gigantisk infrastruktur
Inte minst handlar det väl om att bli påmind om elektronikindustrins gigantiska infrastruktur. Det är annars lätt att glömma alla de företag och produkter som måste finnas på plats för att något så komplicerat som elektronikprodukter skall vara möjliga att konstruera och producera.

Det här märks tydligt när man passerar monter efter monter med drosslar, kontaktdon, motstånd, kylflänsar och allt det där andra man lätt glömmer bort. Varje enskilt litet område är ett brett fält av teknologi och kunnande och varje område vidareutvecklas och optimeras för att det skall vara möjligt att förbättra kvaliteten, minska storleken och sänka priset på det sätt som vi vant oss vid.

Kina överallt
Det här är förstås inget nytt. Tvärtom har Electronica alltid varit den plats där företag träffar nya och gamla leverantörer med diverse specialkunskaper.

Men åtminstone för mig var det slående hur många kinesiska företag som fanns på plats i år. De vanliga stora drakarna fanns där förstås, men också en uppsjö med små företag med ofta mycket smala produktområden. Rad efter rad med småmontrar visade vilken bredd det idag finns i den kinesiska elektronikinfrastrukturen.

Detta är också en påminnelse om hur global elektronikmarknaden har blivit. Effekterna av ett globalt handelskrig är svåra att överblicka.

Spänningsmatning
Fanns det då några trender på årets Electronica? Ja, naturligtvis fanns det massor. IoT och AI är något man påminns om överallt och ordet ”edge computing” börjar bli så misshandlat att det snart kan stå för vadsomhelst.

Allt det där kommer jag tillbaka till när jag fått åtminstone en ordentlig natts sömn. Den här gången tänkte jag nöja mig med några av trenderna vad gäller spänningsmatning.

Direkt från 48 V
Flex Power Modules, alltså det som tidigare var Ericsson Power Modules, fortsätter att göra intressanta saker. På mässan visade de upp sin senaste lilla modul, BMR 481.

Det här är en nästan löjligt liten kraftmodul som omvandlar spänningsbussens 48 V direkt ner till 1 V, med en verkningsgrad runt 93 procent.

Grundtanken är alltså att slippa gå via en 12 V mellanspänning. Det sparar både utrymme och förlusteffekt. Men det mest slående är ändå att denna pyttelilla modul faktiskt klarar att mata ut 70 A. Det är helt sanslöst.

PSA
Flex tror på direktkonvertering från 48 V och det är lätt att förstå varför. I takt med att effektbehovet ökar blir det allt dyrare att ta steget via 12 V. Det gäller serverdatorer och det gäller det mesta annat som har stora effektbehov vid låga matningsspänningar.

Därför har man också dragit igång ett standardiseringssamarbete som kallas PSA, Power Stamp Alliance. Där standardiserar man storlek, pinout och styrning för ett antal moduler. Modulerna är en aning större än BMR 481.

Första modulen från Flex kommer att heta BMR 482 och den skall klara 100 A/1 V. Senare kommer moduler med både 140 och 160 V och spänningar inom området 0,6-1,8 V. Inte illa.

USB C
Nu är det förstås inte bara serverdatorer som har problem med spänningsmatningen. Mobiltelefoner och bärbara datorer laddas ofta via USB och även om den gamla USB-standarden förbättrats är det fortfarande ganska hopplöst. Laddarna levererar numera knappast ens så mycket effekt att det räcker för att köra apparaterna.

Som tur är finns numera USB C, med möjlighet att skicka iväg uppåt 100 W per kontakt. Standarden är visserligen inte okomplicerad, men alla inser behovet.

Idag har jag tittat på flera intressanta USB-lösningar, från bland andra Cypress och FTDI. Gemensamt för dem är att det hela verkar fungera och att det alltså äntligen finns en fungerande standard för att mata elektroniska apparater. Det var sannerligen på tiden.

SiGe och GaN
Nej, nu är klockan alldeles för mycket och jag orkar inte skriva varken om SiGe eller GaN. Det finns alldeles för mycket att säga, så det får bli nästa vecka. Då kommer jag tillbaka med många fler trender och rykten. Och dessutom berättelsen om den brinnande lampan som utrymde hela sal C4. Jag var där.

Filed under: Göte Fagerfjäll